211 Fäktkonst 212 af sin användning vid tvekampen i s. k. hederssaker. (Jfr Duell.) I Sverige utgör fäktning uteslutande en idrott,'hvars praktiska nytta egentligen är det hälsosamma inflytande den öfvar på själ och kropp. På senaste tiden har denna idrott börjat idkas äfven af kvinnor. I flera af Europas större städer (bl. a. äfven i Stockholm) finnas kvinnliga fäktklubbar, och internationella täflingar i fäktning mellan kvinnor ha anordnats. Fäktning med värja är fullständigare och svårare än fäktning med andra vapen och anses såsom grundläggande för öfriga fäktvapens riktiga bruk. För undervisning och of ning häri nyttjas i allmänhet floretten (se d. o.). V ä r j f ä k t n i n g e n har, i synnerhet i Frankrike och Italien blifvit drifven på ett metodiskt sätt till artistisk färdighet. Dess terminologi, som ursprungligen är italiensk och fransk, har undergått många förändringar och saknar all bindande konsekvens. Inom olika länder och landsdelar ha uppkommit skolor eller metoder, som blifvit uppkallade antingen efter en framstående fäktmästare (maestro di späda) eller efter landet, t. ex. den franska, den italienska (norditalienska och neapolitanska) skolan. Tyskarna Kreuzler, Kahn, Roux d. ä. och d. y. m. fl. ha vunnit namn såsom utmärkta fäktmästare. Stundom har fäktfär-digheten hållit sig inom samma familj, t. ex. den svenska släkten von Porath. - Fäktning är beroende lika mycket af själfva kroppens färdighet som af handens förmåga att väl föra vapnet. Denna fordran på kroppslig färdighet har gifvit anledning till de mest olika rörelsers uppkomst. Först var fäktningen grof och invecklad, anfallsrörelserna voro mycket oregelbundna. De båda motståndarna gingo åstad med fötterna tämligen nära hvarandra, i ett slags gardställning, vändande hela bröstets bredd mot hvarandra. Stundom voro de väpnade med både dolk och värja, en i hvardera handen; stundom hade de en kappa lindad omkring ena handen. Kappan nyttjades för att uppfånga motståndarens stötar, hvilket, om det lyckades, gjorde honom till en lätt pris. Stundom kastades kappan öfver motståndaren eller i hans ansikte, motståndaren, för att utsätta så liten del af kroppen (anfallstaflan) som möjligt för fiendens angrepp. (Se fig. e, som framställer ett utfall på inre sidan mot hvarefter han nedstöttes, innan han hunnit åter komma sig för. Senare bortlades dessa konster, och den lediga handen brukades blott till att afböja motståndarens anfall. (Se fig. c och d, efter Salvator Fabris' berömda "De lo schermo overo scienza d'arme", 1606. Fabris, f. 1544, d. 1617, var Kristian IV:s fäktlärare och torde bäst ha belyst sin tids fäktkonst.) Mera noggrann beräkning af de fördelar, som själfva vapnet erbjuder, ådagalades med detsamma. Den obeväpnade sidan undanfördes från en gardställning och är hämtad ur D. von Poraths "Palæstra Suecana", 1693. - Porath uppgifver sig ha varit lärare såväl åt Karl XI som åt Karl XII.) För detta ändamåls vinnande ställdes äfven fötterna mera efter hvarandra i färdigställningen, i riktning åt motståndaren. (Se fig. /, som framställer fäktning från midten af 1700-talet. Den ene fäktaren gör ett utfall på inre sidan mot gärdställningen.) Den bakre sidans fot ställdes på lämpligt afstånd från och vinkelrätt mot den främres riktning, som blef rätt åt motståndaren. (Se fig. g, som visar ett fäktarpar från början af 1800-talet i gardställning med tersparad utan omvriden hand mot ett utfall på samma sida.) Sålunda kom man till den nuvarande garden, färdigställningen. (Se fig. h, som visar ett nutida utfall på inre sidan, af bo j dt med högt böj in kvart.) Samtidigt därmed blefvo själfva kroppens rörelser såväl som vapnets betydligt inskränkta och noggrannare bestämda. Ingen har därvid gått så grundligt till väga som P. H. L i n g, hvilken dessutom skilde sig från sina föregångare