215 Fäktkonst 216 därvid verkställes understundom en förflyttning tillbaka. Enhandsvapnet består af fäste, med parerstång och parerplåt, samt klinga. Klingans främsta hälft, räknad från fästet, kallas den starka delen, den återstående hälften den svaga delen; dessa delar åter ha blifvit indelade i hälfter, hvaraf den yttersta är själfva anfallsdelen. Den starka delen nyttjas för att möta och af böj a motståndarens anfallsrörelser med vapnet. Två motståndare, som korsa klingor med hvarandra, kunna låta dessa mötas på hvilken sida som helst, vanligtvis på inre sidan 1. kvartsidan, d. v. s. i höger gardställning, med motståndarens klinga till vänster om egen, och i vänster gardsfcällning, till höger om egen. Motsatta sidan är den yttre 1. ters-sidan. Det förra läget kallas kvartläge, det senare ters-läge. Eörelser med vapnet äro: spets-under 1. dégagement, spcts-öfver 1. coitpé, ett flyttande af vapnet från den ena till den andra sidan; sträckning öfver fästet på endera sidan af motståndarens vapen, äfvensom sträckning under motståndarens fäste från båda dessa lägen, verkställes från yttre sidan genom att omvrida handen, så att handryggen kommer uppåt (denna senare rörelseform benämnes sekund, de öfriga benämnas prim); att gå omkring motståndarens vapen sker från inre sidan med korsning, slingring 1. croisade, då handen omvrides till sekundläge med en spirallik rörelse framåt, och från yttre sidan, flanconade, då handen bibehålles med naglarna uppåt; då till sistnämnda båda rörelser, som skola göras lätt och fint, så att motståndaren om möjligt icke märker dem, läggas större kraft och omfång, så att en svikt mellan vapnen framkallas, uppkommer utbrytning 1. brissade; strykning, slag (it. battute); af böjning ar 1. parader, fyra till antalet: högt böj in 1. kvart, motståndarens vapen föres i kvartläge från fäktplanet, högt böj af 1. ters, motståndarens vapen föres ur fäktplanet i tersläge (i båda dessa af-böjningar skall vapnets spets vara riktad åt motståndarens närmaste öga), lågt böj af 1. sekund, motståndarens vapen föres med omvriden hand ur fäktplanet åt samma håll som högt böj af, lågt böj in 1. kvint, motståndarens vapen föres ur fäktplanet åt samma håll som högt böj in (vid de låga afböj-ningarna skall spetsen vara riktad åt motståndarens höft). Af böjningarna äro medgående eller mötande; i afseende å formen böra de verkställas så, att motståndaren, om han icke tillräckligt skyddar sig med eget vapen i anfallet, själf blir spetsad. Utom nu anförda rörelser förekommer afböjning med sträckning i samma fyra lägen; denna rörelse har blifvit kallad sträck- eller hejdstöt 1. ärret-stot. Till samma slag af rörelse höra äfven motstöt eller tempostöt och reträttutfall, s. k. tempoanfall, hvarmed menas ett angrepp, som inträffar omedelbart, innan motståndaren fullbordat sitt tillämnade anfall. Äfvenledes förekomma sammansättningar af afböjning och anfall, s. k. couléer 1. glidningar, forcader 1. tryckningar m. fl. sammansatta och dubblerade rörelser. Genom en afböjning uppkommer en blotta; denna ger tillfälle till ett omedelbart anfall. Blotta kan framkallas genom låtsadt anfall, s. k. fint, eller genom angrepp på motståndarens vapen med någon ofvan beskrifven rörelse. En dylik rörelse åtföljd af ett anfall är det medelbara anfallet. Ett lyckligt af böjdt anfall bör omedelbart besvaras med en stöt, riposte 1. efterstöt, och ett motanfall. Om efterstöt uteblir, framkallar detta ett förnyadt anfall, äfven kalladt reprise L återstöt. Eörelserna med vapnet böra på det noggrannaste öfverensstämma och sammanfalla med kroppsrörelserna. "Hand och fot böra följas." Alla rörelser med vapnet uppkomma genom ett och samma bemödande af båda motståndarna att intaga och bibehålla vapnet i fäktplanet. Därtill fordras den största finhet, eftergiflighet eller motstånd och likväl bestämdhet i rörelserna. Sabelfäktning, eller, i dagligt tal, sabel-huggning, utföres dels med böjda, dels med raka klingor, den använder såväl hugg som stötar, hvilka afböjas med de ofvannämnda afböjningarna (paraderna). Sabelfäktningen grundar sig på värjfäkt-ningen. Gardställning, utfall, förflyttningar, af böjningar och stötar göras på motsvarande sätt som i värjfäktning. Dessutom tillkomma utfall ur fäktlinjen (såväl inåt som utåt) och hugg. Hugget (slaget) är en större eller mindre kretsande rörelse af vapnet, med handen såsom medelpunkt. Huggen äro lodräta - nedhugg (prim) inom och utom -, vågräta - inhugg (kvart) och uthugg (ters) - samt sneda. Dessutom förekomma allehanda sammansättningar af dessa rörelser. De lodräta huggen afböjas med klingans svaga, de öfriga med dess starka del. Utom de nämnda förflyttningarna tillkomma bågsteg (volt) åt ena eller andra sidan. Rörelserna i sabelhuggning måste verkställas med stor hastighet, ty endast därigenom kan handen skyddas under en del sammansatta rörelser. Främre handen bör städse hållas i fäktplanet och aldrig högre än egen axel. Handtaget omfattas så nära intill parerplåten som möjligt, för att genom bakre delen af fästet gifva någon motvikt till själfva klingan. I sabelfäktning skall man först angripa motståndarens främre hand med små och snabba hugg, för att tvinga honom att, äfven om den icke träffas, draga densamma tillbaka, hvarefter hufvud och bål angripas med hugg och stötar. Till den första inöfningen af sabelns bruk användas stundom käppar, försedda med fästen (eng. singlesticks) eller lätta veka klingor, s. k. rapier. Sabelfäktning är lättare inöfvad än värjfäktning, men upp-drifves sällan till motsvarande färdighet af amatörer. Sabelhuggning till häst förekommer äfven och skiljer sig i mycket från den till fot. Vid huggen är då själfva axeln att betrakta såsom medelpunkt för vapnets kretsande rörelse. Bajonettfäktning är den yngsta af de här afhandlade vapenlekarna. Den torde tidigast ha blifvit öfvad i franska och (sedan 1820-talet) i tyska arméerna, men öfvas numera i nästan alla Europas arméer. 1832 utgaf sachsiske kaptenen v. Selmnitz ett arbete om bajonettfäktning, i hvilket rörelserna framställas mycket vidlyftiga. I själfva gardställ-ningen hålles vapnet långt framsträckt för att af-lägsna motståndaren. (Se fig. i.) - I Sverige infördes bajonettfäktningen af P. H. L i n g, som grundade äfven denna färdighet på värjfäktningen. Vid bajonettfäktning föres vapnet, till följd af sin tyngd, med bägge händerna: den ena handen, styrhand, och motsvarande sida af kroppen dragas tillbaka, den andra, den främre, bärhand, fattar geväret omkring dess tyngdpunkt och uppbär detsamma. Inåt är i höger gärd till vänster om eget vapen och i vänster gärd till höger därom. Utåt är åt motsatt sida. I bajonettfäktning söka motståndarna att möta hvar-