217 Fäktmask-Fällforsen 218 andras vapen på yttre sidan, ty denna sida är bäst skyddad. I angreppen framsträckas vapnet med båda armarnas tillhjälp till en stöt på ena eller andra sidan af motståndarens vapen. Vanligen sker detta tillsammans med någon af de ofvan omnämnda fäkt-marscherna (icke utfall) i fäktlinjen. Åt sidan ske anfallen med bågsteg och bågmarscher; de sista användas mot ryttare. Stötarna kallas högstöt och lagstöt. De riktas mot närmaste delen af motståndarens bröst. (Fig. k framställer högstöt, enl. Lings regle- mente, 1836.) Förflyttningen af vapnet från ena till andra sidan sker med spets under eller spets öfver. Lågslöt verkställes uteslutande från yttre sidan och hufvudsakligast som efterstöt (riposte). Vapnets rörelser skola vara små, korta och bestämda. Bärhanden skall hållas stilla och endast förmedla bakre handens styrande af vapnet samt vara behjälplig i att framföra stötarna. Angrepp på vapnet sker i största möjliga öfverensstämmelse med hvad därom är bestämdt för värjan. I afböjningarna skall spetsen riktas åt motståndarens närmaste öga. Då motståndarna komma hvarandra för nära för att använda spetsen så långt framför sig som den är i gärdställningen, ryckes geväret tillbaka och fattas med bibehållet afstånd mellan händerna, hvarvid den bakre handen fattar om tyngdpunkten. Stöt, som verkställes med denna fattning, kallas kortstöt. När geväret uppryckes och omvändes med bibehållen fattning för att medgifva kolfvens användning till stöt, uppkommer kolfstöt. Denna stöt är användbar i trängsel. Till fäktkonsten hör äfven färdigheten att bruka olika vapen mot hvarandra. Såsom allmäHna regler härvid gäller, att den med kortare vapen försedde bör hålla detta i fäktplanet samt genom hastiga och kraftiga marscher kasta sig inpå sin motståndare, och att den med det längre vapnet försedde bör söka stort afstånd och stundom göra stora rörelser, t. o. m. utom fäktplanet, för att trötta motståndaren och försvåra hans afböjningar. L. M. T. Fäktmask. Se Mas k. Fälad 1. Fal a d sm ar k, företrädesvis i Skåne använda beteckningar för ett samhälles (en bys, en stads) gemensamma betesmark. Ordet fæläp förekommer redan i Skånelagen (början af 1200-talet). C.G.Bj. Fäiadslott. I enlighet med särskilda resolutioner af vederbörande städers magistrater, K. M:ts befall-ningshafvande eller K. M :t ha flera skånska städers fäladsmarker (se Fälad) - Kristianstads s. k. "östra ängar" 1757-58, Malmö 1780-81 och 1812, Lunds 1797-98, Ystads, men ej Landskrona och Skanör-Falsterbo - delats så, att till hvarje gård eller hvarje bebyggd tomt i staden lades ett område af viss storlek, åtminstone i Lund be-nämndfc f ä l a d s l o 11 (i Malmö och Ystad har vanligen användts benämningen gårdejord). Meningen var, att dessa jordområden skulle för all framtid vara förenade hvart med sin tomt och af dennas egare innehas med nyttjanderätt, men på senare tid ha de likväl till största delen åter bringats under städernas egen disposition, icke utan ett visst tvång från städernas sida (ej så i Kristianstad). Fäladsmarkerna ha sedan indelats i större farmer eller egolotter, hvilka på vanligt sätt utarrenderas. C. G. Bj. Fäladsmark. Se Fälad. Fälla, skogsv. Se Hygge. Fälla ankar, sjöv. Se Ankra. Fällarm, sjöv., inrättning för ankares fällande ombord å örlogsfartyg. Se M u l j ö r. O. E. G. N.* Fällbark (ty. "borke, lat. rhytidoma), bot., den afflarnande barken hos många träd och buskar. Den uppstår därigenom, att korkbildningen afslutas i ett skikt, men börjar i ett innanför liggande, hvarvid de utanför varande väfnaderna dö på grund af afstan-nad näringstillförsel. Detta kan upprepas därigenom, att det ena korkbildningsskiktet lägger sig innanför det andra. Ett regelbundet afflarnande af bark eger rum hos många träd därigenom, att korklager af-skära större eller mindre fjäll-lika partier af barken, som lossna och afkastas. Exempel härpå erbjuda platan, tall, lärkträd, idegran m. fl. Se C a r k och Kor k. H. Hn. Fællesforfatning, da. ("gemensam författning", "helstatsförfattning"). Om den för danska monarkien 1855-63 gällande "fællesforfatning" se D a n-m a r k, 1298-99. Fällforsen. 1. Ett för sin naturskönhet bekant vattenfall i Ume älf, 25 km. landsväg från Vännäs. Mellan skogklädda stränder störtar älfven i branta afsatser utför en höjd af mer än 20 m. (se fig.). Vid forshufvudet är älfven vid lägre vattenstånd sammanträngd i en djup klyfta af endast några meters bredd. -- 2. Fall i Pite älf, Norrbottens län, omkr. 13 km. från Älfsby station vid statsbanan genom öfre Norrland, har ett brant stup om 5,9 m. och en beräknad medel vattenmängd af 46,9 kbm. i sek. samt 2,767 hkr. Stränderna tillhöra områden, som vid afvittringen blifvit tilldelade krononybyggen, men å högra stranden är afsatt ett utmål för kronans räkning och å vänstra stranden ett utmål af 1 har