223 Fäitbefästning 224 medel söka utjämna missförhållandena i de stridandes antal och minska förlusterna. Mera sällan få större fältbefästningsarbeten utföras af uppbådadt folk under ledning af ingenjörtrupp, åt hvilken i öfrigt verkställandet af särskilda tekniska arbeten uppdrages; för sådana större förskansningsarbeten erforderliga verktyg erhållas från skanstygskolonnen eller arméns fasta skanstygsförråd, såvida de ej kunnat inom orten hopsamlas. Fältbefästningen, som genom de moderna eldvapnens utveckling erhållit en alltmera stegrad motståndskraft och i mån däraf ökad användning, omfattar i vidsträcktare mening för den försvarande förstörandet af för fienden behöfliga förbindelser, anordningar för egen eld- och stridsledning, skjutfältets ändamålsenliga beredande, terrängföremåls inredande till försvar och, i mån af brist på lämpliga sådana, ställningens förstärkande i öfrigt med befästningar, stormhinder och skyddsrum, utförandet af maskeringsarbeten och skenanläggningar samt slutligen egna förbindelsers ordnande; och för den anfallande artilleriuppställningsplatsers anordnande, förbindelsers återställande, inredande till försvar af eröfrade terrängföremål samt slutligen förstörande eller undanröjande af hinder. Eld- och stridsled-ningsanordningar utgöras af afstånds uppmätande och utmärkande, observationsplatsers beredande, fälttelefonförbindelsers inrättande, kolonnvägars upptagande m. m. Skjutfältets beredande, hvars vikt framgår af regeln: eldverkan går före skydd, består i dess friläggande genom röjning, sänkors fyllande, anfallsvägarnas inskränkning genom hinderanläggningar m. m. Terrängföremål, som, om de ha fördelaktigt läge, lämpligen kunna inredas till försvar, äro diken, grafvar och hålvägar, dammar, bankar och höjder, vissa slag af hägnader samt i särskilda fall skogsdungar, enstaka byggnader och bebyggda orter, hvarvid dock måste ihågkommas, dels att trä ej längre kan användas såsom frontalskydd, dels att artilleribeskjutning mot murar o. d. åstadkommer betydande stensplitter. Befästningarna böra anordnas så, att största möjliga skydd erhålles med minsta möjliga arbete; de böra således göras små och enkla, men många och väl maskerade, så att skyddet ernås mera genom deras lämpliga form och svårighet att upptäckas än genom deras massa; å viktigare punkter kan dock ifrågakomma att anordna starkare stödpunkter. Täckningar öfver hålrum göras så starka och motståndskraftiga omständigheterna medgifva. Konstgjorda hinder (se Storm- hinder) böra undandragas den anfallandes insyn, men läggas väl under egen verksam eld och få ej hindra egna offensivrörelser. Förr utgjordes förskansningen af ett ofta ganska högt bröstvärn med bakomvarande skyttbank och framförliggande graf, fältvall och ibland äfven för-graf. Planformen var ofta ganska vidlyftig och antingen öppen (rak linje med tillbakadragna flanker, flesch, redan, tenaljerad linje, sågverk), hal f sluten eller sluten (se Fältskans); de långa linjerna skyddades för ennlerande eld medelst tvärvallar 1. traverser, som gjordes fulla eller försågos med hålrum. Stödpunkterna utgjordes alltid af stora fältskansar eller till försvar inredda orter. Där jord saknades, användes träförskansningar (pål-verk, stockverk, lutande träbröstvärn, blockhus). Artilleriet uppställdes antingen i samma skansar som infanteriet, eller ock uppfördes för detsamma särskilda med tvärvallar rikligt försedda batterivärn. Befästningar i flera linjer voro ingen sällsynthet. Alla konstruktioner och anordningar voro noga bestämda genom ofta ganska invecklade fortifika-toriska regler. Numera har eldstridens utveckling tvingat till de enklaste former och minsta möjliga reglementering; men det riktiga användandet af nutidens mera oansenliga fältbefästningar har dock blifvit vida svårare än den tidigare tillämpningen af förskans-ningsläran. Med begagnande af terrängens alla fördelar skola befästningarna så att säga insmygas i försvarslinjen och utgöras i allmänhet ej af annat än enkla skyttegrafvar (se d. o.) för infanteri och låga kanonvärn (se d. o.) med servis- och ammunitionsgropar för artilleri. Starkare fältbefästningar för infanteri äro förstärkta skyttegrafvar och t. o. m. fältverk (se d. o.) för skyttelinjerna, flackgrafvar för stormhinders dolda anbringande, skyddsgrafvar för reserverna samt förbindelsegrafvar och täckta rum; men äfven fält- och positionsskansar samt 1OO. Fig. 2.