Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fältarbeten ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
223
Fäitbefästning
224
medel söka utjämna missförhållandena i de
stridandes antal och minska förlusterna. Mera
sällan få större fältbefästningsarbeten utföras
af uppbådadt folk under ledning af ingenjörtrupp,
åt hvilken i öfrigt verkställandet af särskilda
tekniska arbeten uppdrages; för sådana större
förskansningsarbeten erforderliga verktyg
erhållas från skanstygskolonnen eller arméns
fasta skanstygsförråd, såvida de ej kunnat inom
orten hopsamlas.
Fältbefästningen, som genom de moderna
eldvapnens utveckling erhållit en alltmera
stegrad motståndskraft och i mån däraf ökad
användning, omfattar i vidsträcktare mening
för den försvarande förstörandet af för
fienden behöfliga förbindelser, anordningar
för egen eld- och stridsledning, skjutfältets
ändamålsenliga beredande, terrängföremåls
inredande till försvar och, i mån af brist på
lämpliga sådana, ställningens förstärkande
i öfrigt med befästningar, stormhinder och
skyddsrum, utförandet af maskeringsarbeten
och skenanläggningar samt slutligen egna
förbindelsers ordnande; och för den anfallande
artilleriuppställningsplatsers anordnande,
förbindelsers återställande, inredande till
försvar af eröfrade terrängföremål samt
slutligen förstörande eller undanröjande af
hinder. Eld- och stridsled-ningsanordningar
utgöras af afstånds uppmätande och
utmärkande, observationsplatsers beredande,
fälttelefonförbindelsers inrättande, kolonnvägars
upptagande m. m. Skjutfältets beredande, hvars
vikt framgår af regeln: eldverkan går före skydd,
består i dess friläggande genom röjning, sänkors
fyllande, anfallsvägarnas inskränkning genom
hinderanläggningar m. m. Terrängföremål, som,
om de ha fördelaktigt läge, lämpligen kunna
inredas till försvar, äro diken, grafvar och
hålvägar, dammar, bankar och höjder, vissa slag
af hägnader samt i särskilda fall skogsdungar,
enstaka byggnader och bebyggda orter, hvarvid
dock måste ihågkommas, dels att trä ej längre
kan användas såsom frontalskydd, dels att
artilleribeskjutning mot murar o. d. åstadkommer
betydande stensplitter. Befästningarna böra
anordnas så, att största möjliga skydd erhålles
med minsta möjliga arbete; de böra således göras
små och enkla, men många och väl maskerade, så
att skyddet ernås mera genom deras lämpliga form
och svårighet att upptäckas än genom deras massa;
å viktigare punkter kan dock ifrågakomma att
anordna starkare stödpunkter. Täckningar öfver
hålrum göras så starka och motståndskraftiga
omständigheterna medgifva. Konstgjorda hinder
(se Storm-
hinder) böra undandragas den anfallandes insyn,
men läggas väl under egen verksam eld och få ej
hindra egna offensivrörelser.
Förr utgjordes förskansningen af ett ofta
ganska högt bröstvärn med bakomvarande
skyttbank och framförliggande graf, fältvall
och ibland äfven för-graf. Planformen var
ofta ganska vidlyftig och antingen öppen
(rak linje med tillbakadragna flanker,
flesch, redan, tenaljerad linje, sågverk),
hal f sluten eller sluten (se Fältskans); de
långa linjerna skyddades för ennlerande eld
medelst tvärvallar 1. traverser, som gjordes
fulla eller försågos med hålrum. Stödpunkterna
utgjordes alltid af stora fältskansar eller
till försvar inredda orter. Där jord saknades,
användes träförskansningar (pål-verk, stockverk,
lutande träbröstvärn, blockhus). Artilleriet
uppställdes antingen i samma skansar som
infanteriet, eller ock uppfördes för detsamma
särskilda med tvärvallar rikligt försedda
batterivärn. Befästningar i flera linjer voro
ingen sällsynthet. Alla konstruktioner och
anordningar voro noga bestämda genom ofta ganska
invecklade fortifika-toriska regler.
Numera har eldstridens utveckling tvingat
till de enklaste former och minsta möjliga
reglementering; men det riktiga användandet
af nutidens mera oansenliga fältbefästningar
har dock blifvit vida svårare än den tidigare
tillämpningen af förskans-ningsläran. Med
begagnande af terrängens alla fördelar skola
befästningarna så att säga insmygas
i försvarslinjen och utgöras i allmänhet
ej af annat än enkla skyttegrafvar (se
d. o.) för infanteri och låga kanonvärn (se
d. o.) med servis- och ammunitionsgropar
för artilleri. Starkare fältbefästningar
för infanteri äro förstärkta skyttegrafvar
och t. o. m. fältverk (se d. o.) för
skyttelinjerna, flackgrafvar för stormhinders
dolda anbringande, skyddsgrafvar för reserverna
samt förbindelsegrafvar och täckta rum; men
äfven fält- och positionsskansar samt
1OO.
Fig. 2.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
