Fältgudstjänst, krigsv., den gudstjänst, som förrättas af trupper under bar himmel. Svenska truppernas gudstjänst har alltid stått i högt anseende inom andra arméer alltifrån de dagar, då svenska hären under Gustaf II Adolf började sitt arbete med bön. Till gudstjänst uppställas trupperna i öppen fyrkant kring det af trummor bildade altaret, bakom hvilket musiken tager plats. Gudstjänsten försiggår såsom en vanlig gudstjänst, men bör icke räcka längre än högst 20—30 minuter. Den benämnes äfven kyrkparad. <tab>C. O. N. Fälthaubitsbatteri. Se Fältbatteri. Fältherre l. Härförare, krigsv., kallas vanligen befälhafvaren för en på en krigsskådeplats själfständigt uppträdande här, och med fältherrekonst eller härföringskonst, krigföringskonst betecknar man vanligen sättet att utföra ett fälttåg, ett krig. Fältherrekonsten ställer synnerligen stora fordringar på fältherren, och Napoleon I erkände icke flera än sju verkliga fältherrar, nämligen Alexander den store, Hannibal, Julius Cæsar, Gustaf II Adolf, Turenne, Eugen af Savojen och Fredrik II. Till dessa måste dock läggas Napoleon själf och Moltke, fastän den senare icke själf förde befälet öfver de arméer, hvilkas ledning han utöfvade. — Under 1600-talet förekom i Sverige fältherren som en titel för riksmarsken. <tab>C. O. N. Fälthöns, zool. Under denna benämning har man sammanfört några fågelsläkten tillhörande fam. Phasianidæ bland hönsfåglarna, såsom rapphöns-, vaktel-, frankolin- m. fl. släkten. De uppehålla sig företrädesvis på marken, där de springa synnerligen snabbt omkring. <tab>L—e Fältingenjörkompani. Se Ingenjörtrupper. Fältintendent, tjänstegrad vid Intendenturkåren (se d. o.). Fältjägare. Se Jägare, krigsv. Fältkabel, krigsv., kallas den smäckra, men hållfasta telegrafkabel, som ingår i fälttelegraftruppernas utrustning. Den består af en inre ledande kärna af koppartrådar, ett isolerande ämne, vanligen guttaperka eller kautschuk, och en mot yttre åverkan skyddande klädsel. <tab>L. W:son M. Fältkanon. Se Kanon. Fältkanonbatteri. Se Fältbatteri. Fältkaplan. Se Fältpredikant. Fältkassa, krigsv., kallas det särskilda penningbelopp till bestridande af förekommande utgifter, hvarmed hvarje stab eller själfständigt utrustad truppdel förses i krig. <tab>C. O. N. Fältkonsistorium. Se Konsistorium. Fältkrig, krigsv., kallas ett krig eller en del af ett sådant, ett fälttåg, som utföres i fria fältet, till skillnad från ett sådant, som rör sig omkring fästningar eller befästa ställningar (se Fästningskrig och Krig). <tab>C. O. N. Fältkrigsrätt. Se Krigsrätt. Fältkök, krigsv., en mindre köksattiralj, vanligen förvarad i en mindre kista eller kantin, hvilken medföres af ett matlag officerare under krig. Fältläkare. Se Fältläkarkår, sp. 229. Fältläkarkår, sammanfattningen af alla armén tillhöriga läkare. Rätt sent anställdes i Sverige egentliga läkare vid krigsmakten, ty ännu på Gustaf Vasas tid funnos ej vetenskapligt utbildade läkare i landet. Den enda läkarvård, som den tiden fanns att tillgå, lämnades af s. k. bardskärare (barberare), och 1556 föreskref Gustaf I, att bardskärare skulle förordnas vid fänikorna (200—500 man). Genom reglementet af 1571 ålades bardskärarämbetet att vid inträffande rustningar och krig skaffa armén och flottan erforderligt antal fältskärer. Men då inga särskilda föreskrifter om något slags kvalifikation förefunnos, förklaras ock härigenom, hvarför svenska härens sjukvård under så lång tid och till så stor del handhades af införskrifna eller invandrade mer eller mindre okunniga tyska fältskärer. Sannolikt kunde hvem som helst, som var något kunnig i förbinderiyrket, vinna anställning som regements- eller kompanibarberare. Först 1669 fastställdes, att de före antagandet skulle vara examinerade såsom andra kirurger. Att denna pröfning emellertid lämnat åtskilligt öfrigt att önska, framgår af ett k. br. från 1685, hvari det heter: ”då Vi förnimme, att barberareämbetet icke härtilldags varit vandt att med samma vikt och sorgfällighet examinera de mästare, som antagas vid vår milis till lands och vatten, som dem hvilka sig i Stockholm nedersätta, hvilket Oss sällsamt förekommer, likasom vore det mindre angeläget att välja och utse välerfarna kirurger för så många tusende Våra brafva officerare och redliga krigsmän, som våga lif och blod för fäderneslandet — — — så befalle Vi, att hädanefter skall brukas samma stränghet och maner i förhören och profven med alla de barberare, som skola antagas vid milisen till lands och vatten, som öfligt är med de andra”. Följande år erhöll barberarämbetet under benämningen Societas chirurgica sitt första k. reglemente med åliggande att utbilda fältskärer till landets behof. Under Karl XII:s ständiga krig visade det sig emellertid omöjligt för kirurgiska societeten att förse hären med erforderligt antal fältskärer, hvarför äfven den utvägen tillgreps att direkt utsända elever för att i krigets skola genomgå sina lärospån och aflägga examen inför ett ”collegium chirurgicum castrense”, hvars förste preses blef konungens lifmedikus Skragge. Men detta oaktadt förblef tillgången otillräcklig. Äfven i kvalitativt hänseende fortfor militärläkarväsendet att vara mycket bristfälligt trots alla vid upprepade tillfällen skärpta stadganden. Orsakerna voro mångahanda, icke minst af ekonomisk och social art. Lönerna voro små, och i sina subordinationsförhållanden var t. ex. kompanibarberaren likställd med gemenskapen, hvars uniform han bar. Under hela 1700-talet förblefvo förhållandena i det stora hela oförändrade. Sveriges krigshistoria från denna tid visar nogsamt de olycksaliga följderna af den försummade hälso- och sjukvården vid hären och flottan. Krigsföretagen blefvo ofta förlamade genom den stora sjukligheten, och förlusterna genom fiendens vapen under de finska krigen på 1700-talet utgjorde en försvinnande obetydlighet mot förlusterna genom sjukdomar. Och föga eller intet gjordes för att af hjälpa bristen på dugliga militärläkare. Visserligen anställde man stundom vid fältsjukhusen en eller flera vetenskapligt bildade läkare, men då dessa efter krigets slut vanligen öfvergåfvo militärtjänsten, blefvo de förbättringar de vidtagit af tillfällig art. Genom k. br. 6 aug. 1806 undergick svenska militärläkarväsendet emellertid en den mest viktiga och genomgripande förändring, då det stadgades, att alla vid armén i fred och krig anställda läkare skulle utgöra en särskild stat,