fältläkarstaten, militäriskt organiserad och lydande under egen, blott inför konungen ansvarig chef; denne skulle vara ledamot såväl i Krigskollegium som i Collegium medicum (Medicinalstyrelsen). De närmare reglementariska bestämmelserna med skärpta fordringar på utbildning m. m. utfärdades 1808 under pågående finsk-ryska krig, hvadan den nya organisationen beklagligen ej hann blifva genomförd. Ingen armé i Europa egde emellertid vid denna tidpunkt en sanitetsorganisation, hvilken till den grad som den svenska stod i öfverensstämmelse med de principer, som under senare tid blifvit tillämpade inom de flesta länder. Länge blef dock denna organisation ej beståndande. Under färskt intryck af nämnda olyckliga krig väcktes vid riksdagen 1810 förslag om kraftiga åtgärder till motverkande af de anmärkta felen i fältförvaltningen. Följderna blefvo bl. a. inrättandet af Karolinska mediko-kirurgiska institutet såsom läroverk för danande af militärläkare, uppförandet af Allmänna garnisonssjukhuset i Stockholm och fältläkarkårens förläggande under Collegium medicum. Nytt reglemente utfärdades 1812, hvarigenom kårens militära organisation afskaffades, och dess medlemmar ställdes utan egen chef såväl under det nämnda kollegiets som under vederbörande militärbefäls myndighet; i hufvudsak har detta reglemente varit gällande intill våra dagar. Militärläkarna kommo härigenom i en egendomlig ställning. Om man undantager de vid samma truppförband tjänstgörande, blefvo de utan allt samband sinsemellan. De tillhörde visserligen till namnet en kår, som likväl i saknad af chef egentligen var blott en kollektiv benämning för de vid hären anställde läkarna. Ett stort antal kommittéer, som sedan denna tid handlagt frågan om ordnandet af den militära hälsovården, har uttalat sig emot en dylik anordning och senast den kommitté, som 1905 tillsattes för utarbetande af förslag till ändringar i organisationen af arméns centrala förvaltningsmyndighet. Åtskilliga partiella förbättringar ha också under senare år vidtagits för fältläkarkårens och sanitetsväsendets börjande omdaning, men denna för härens bestånd så angelägna fråga har först nyligen lyckats vinna en mera tidsenlig lösning. Vid 1907 års riksdag beslöts nämligen en omorganisation af arméns centrala förvaltningsmyndighet och därmed äfven inrättandet af en Sjukvårdsstyrelse. Härigenom ha högsta ledningen af hälso- och sjukvården vid landtförsvaret och chefskapet öfver de vid detsamma anställde läkarna ordnats på ett mera enhetligt sätt. Öfverfältläkaren, som förut varit ledamot i Medicinalstyrelsen, har nu blifvit chef för nämnda sjukvårdsstyrelse. Fältläkarkåren räknar utom chefen, öfverfältläkaren (med generalmajors rang), 203 medlemmar i aktiv tjänst, nämligen: 1 fältläkare (med öfverstelöjtnants rang), föredragande för sanitetsärenden i Sjukvårdsstyrelsen, 52 regementsläkare, 90 bataljonsläkare och 60 fältläkarstipendiater; till fältläkarkåren räknas ock underläkarna (6 stycken) å Allm. garnisonssjukhuset i Stockholm. Regementsläkarna (med majors rang), i allmänhet en vid hvarje regemente och kår, ansvara för hälso- och sjukvården därstädes. Inom hvarje arméfördelning förordnas en regementsläkare att i egenskap af fördelningsläkare (med öfverstelöjtnants rang) inför arméfördelningschefen vara föredragande uti ärenden, som röra sjukvårds- och veterinärtjänsten inom fördelningen, att förrätta inspektioner etc. Bataljonsläkare, 2 klasser med högre och lägre aflöning samt kaptens och löjtnants rang, förrätta i allmänhet den dagliga tjänstgöringen (sjukvården o. d.). En bataljonsläkare med äldre bataljonsläkares aflöning tjänstgör som assistent i Sjukvårdsstyrelsen. Fältläkarstipendiater, 2 klasser med olika aflöning samt löjtnants och underlöjtnants rang, kommenderas till tjänstgöring, då behofvet så påkallar. Fältläkarkårens reserv utgöres dels af militärläkare, som efter uppnådd pensionsålder afgå från beställning på stat med pension, dels af militärläkare, som före uppnådd pensionsålder erhålla afsked från anställning på stat, dels af värnpliktiga medicine kandidater och licentiater, som fullgjort beväringsrekrytskola; personalen är tjänstgöringsskyldig äfven i fredstid. De ord. militärläkarna utnämnas af konungen enligt förslag, uppgjordt af Medicinalstyrelsen och arméns Sjukvårdsstyrelse; stipendiater och underläkare förordnas af sistnämnda myndigheter. I fält förstärkes den ordinarie läkarpersonalen med extra läkare, så långt tillgången medgifver. Fältsjukvårdsväsendet organiseras dels å krigsskådeplatsen — vid truppförbanden och fältetappväsendet —, dels i hemorten. Vid de olika fältformationerna tjänstgöra de i mobiliseringsplanerna härtill afsedde läkarna. Arméläkaren, som har ledningen af hälso- och sjukvården i dess helhet, tjänstgör i högkvarteret; fördelningsläkarna i arméfördelningskvarteren, regements- och bataljonsläkarna vid truppförbanden, sjukvårdskompanierna och fältsjukhusen; vidare vid fältetappväsendet särskilda etappläkare i chefskvarteret, vid etappsjukhusen, etappsjukvårdskadrerna, i sjuklägren, vid sjuktransport å järnväg och vattenfarled m. m.; samt slutligen i hemorten ställföreträdande militärläkare af olika grader. <tab>(J. K.) Fältläkarkårens reserv. Se Fältläkarkår. Fältläkarstat. Se Fältläkarkår. Fältläkarstipendiat. Se Fältläkarkår. Fältmagasin och Fältmagasinskader. Se Förplägnad. Fältmagneter. Se Elektriska maskiner, sp. 260. Fältmanöver, krigsv., kallas vanligen större öfningar, som utföras af trupper af alla vapen. Denna benämning har i Sverige officiellt blifvit utbytt mot fälttjänstöfning (se d. o.). <tab>C. O. N. Fältmarskalk (ty. feldmarschall), en från Tyskland till Sverige under senare hälften af 1500-talet införd militär värdighet, var i början icke en af de högsta militära graderna. Liksom i Tyskland var fältmarskalken urspr. underordnad generalfältöfversten och dennes löjtnant och tillsattes, liksom dessa, endast för ett visst krigsföretag; i Sverige var den underordnad äfven riksmarsken, hvars ämbete emellertid var ständigt. Under Gustaf II Adolf skedde en förändring i fältmarskalkens ställning. Fältmarskalkarna Krister Some, Jesper Mattsson Krus, Evert Horn och Karl Karlsson Gyllenhielm bildade därvid öfvergången. Den förstnämnde var öfverbefälhafvare i Småland 1611, Krus var närmaste man under hertig Johan, som var öfverbefälhafvare i