särskild prästman vid fängelse anställd. 1747 antogs sådan för hufvudstaden häkten. I följd af 1800-talets reformsträfvanden började själasörjare allmänt fast anställas vid fängelserna, och sedan midten af 1850-talet finnas dylika befattningar vid alla fångvårdsanstalter, där kronans fångar förvaras. — Fängelsepredikanterna, som konstitueras af Fångvårdsstyrelsen efter domkapitlens hörande, innehafva i regel prästerlig anställning eller lärarbefattning i ortsförsamlingen; men predikanterna vid de större, s. k. centrala fångvårdsanstalterna, få icke, om de tillika äro predikanter vid läns- eller kronocellfängelse, såsom i allmänhet är fallet, med sin fångvårdstjänst förena annan prästerlig anställning. — Genom k. br. 30 dec. 1835 ålades fängelsepredikanterna att afgifva årsberättelse öfver sin ämbetsförvaltning samt göra anmälan, när någon fånge funnes sakna kunskap i kristendomsläran och i innanläsning. K. M:ts instruktion ”för predikanter vid rikets fängelser och vid kronoarbetskåren” 3 juni 1846 anger fängelsepredikantens kall vara: att hos de fallne återväcka ånger öfver begångna förbrytelser, allvarliga föresatser till bättring samt hopp och förtröstan på religionens nådelöften. Predikanten skall hålla religiösa samtal med enrumsfångarna, öfva tillsyn öfver fängelsets skola och bokförråd samt i öfrigt verkställa alla prästerliga förrättningar inom fängelse, hålla vanliga gudstjänster, föra kyrkobok, hvari antecknas vissa omständigheter rörande fångarna, äfvensom en särskild dagbok, hvari predikanten skall göra anteckningar rörande sin verksamhet. Predikanterna vid centralfängelserna (straffängelserna) för män ega extra ansökningsrätt till regala pastorat, en förmån, som på särskilda underdån. framställningar beviljats äfven andra fängelsepredikanter. <tab>V. A—t. Fängelsestraff, jur., omfattar i vidsträckt mening hvarje straff, som för med sig, att den brottslige förlorar sin frihet och inspärras å en straffanstalt. I en inskränktare bemärkelse användes ordet för att beteckna ett särskildt slag af sådant straff, till skillnad från straffarbete (tukthusstraff). Se vidare Frihetsstraff. <tab>J. H—r.* Fängelsesystem. Fångvård i ordets nutida mening har uppkommit, först sedan den fordom vidsträckta användningen af grymma kroppsstraff och i synnerhet af dödsstraff började inskränkas och ersättas af frihetsstraff. Fängelse såsom straff var väl ej alldeles okändt i den romerska lagstiftningen och kom under medeltiden mera i bruk, men först i och med inskränkningen af dödsstraffets användning fick det större betydelse såsom straff, hvilken förändring numera fortgått därhän, att det öfverallt är frihetsstraffen, som bestämma de olika straffsystemens egentliga karaktär, medan öfriga ännu bestående straffarter kunna anses för mer eller mindre oväsentliga modifikationer af systemet. Det dröjde likväl länge, innan den tilltagande användningen af frihetsstraff medförde en fångvård, afsedd att förbättra fångarna och förebygga de frigifnes återfall i brott. Om de svenska fängelserna ännu för några årtionden sedan, eller vid den af konung Oskar I inledda fängelsereformens början, yttrar G. Fr. Almquist (”Réforme pénitentiaire", 1872), att deras hufvudsyfte tyckes endast ha varit att med minsta möjliga kostnad förvara fångarna och hindra dem att rymma. Väl ha efter hand i de flesta länder inrättats s. k. tukthus (det första i London 1552), i hvilka man böjde fångarna under en ordnad fängelsedisciplin och höll dem till arbete, hvilket i de öfriga fängelserna (mörka fästningshvalf o. d.) var föga möjligt. Men såsom varande gemensamhetsfängelser för alla åldrar och kön, för de gröfste förbrytare och för minderåriga öfverträdare af en polisförfattning blefvo de ej dess mindre anstalter för växelundervisning i laster och brott, om än några bland dem omtalas såsom vida höjande sig öfver flertalet, t. ex. de belgiska och holländska fängelser, i hvilka Howard redan på 1770-talet iakttog oväntade framsteg. En rörelse i den allmänna meningen till förmån för en förnuftigare och humanare behandling af fängelsernas befolkning åstadkom slutligen engelsmannen John Howard (d. 1790). I England hade väl vid början af 18:e årh. The society for promoting christian knowledge företagit en undersökning af Newgates m. fl. fängelser, men hvarken denna åtgärd eller en parlamentarisk kommitté 1729, hvars undersökningar bragte i dagen de oerhördaste skändligheter inom fångvården, synes ha föranledt några mått och steg till missbrukens afhjälpande. Vald till sheriff i Bedfordshire 1773, hade Howard att å ämbetets vägnar öfvervaka grefskapsfängelset i Bedford, om hvilket häkte, där Bunyan påbörjade sin ”Pilgrim’s progress”, Macaulay säger, att i jämförelse därmed det värsta fängelse i det nutida England är ett palats. Howards iakttagelser föranledde honom att besöka de flesta fängelser i England, Skottland och Irland; öfverallt uppdagade han de svåraste missbruk och det djupaste elände. Personer, som efter månaders rannsakningsarrest blifvit frikända, släpades tillbaka i häkte, emedan de ej kunde betala allehanda afgifter till fångvaktaren och andra vederbörande. Kroglifvet i fängelserna var en annan inkomstkälla för fångarnas vårdare. Fångar sutto i åratal, innan de ställdes inför rätta. Dårar inspärrades i de allmänna fängelserna. Kopp-patienter sammanhopades med friska eller sjuka fångar i smutsiga, trånga, kalla hålor. Ehuru den engelska brottmålslagstiftningen vid denna tid använde dödsstraffet i en utsträckning, som ej egde motsvarighet i något annat civiliseradt land (hängning för stöld till en shillings värde, för tillgrepp af ett får, för trolldom), understeg dock, enligt Howard, de afrättades ofantliga antal vida deras, som föllo offer för ”fängelsefebern”. Samtidigt fick fängelsereformen en annan målsman i parlamentsledamoten Popham, som 1774 lyckades genomdrifva ett beslut, att fångvaktarna skulle aflönas af grefskapen, ej medelst sportler af fångarna, hvilka dittills varit underkastade sina väktares tyranniska godtycke. Howard egnade hela sitt återstående lif åt fängelsereformen, för hvilken han samlade material under fortsatta inspektionsresor till sitt eget lands och sedan 1775 till nästan alla europeiska staters fängelser. Flerstädes öfverraskades han af betydliga framsteg i fångvården, såsom i Gent, där fångarna, hvilka hade hvar sin nattcell, sysselsattes med arbete, af hvars afkastning 1/5 tillföll dem. I Holland, där äfvenledes arbete var infördt, fann han, att män och kvinnor höllos åtskilda, att fängelsekrogar ej tillätos och att afkortning af strafftiden kunde vinnas genom godt uppförande. 1781 kom han till Sverige, där han besökte tre fängelser i Stockholm, alla ”smutsiga och vidriga”. Han