såg i det mörka och orena fängelset för stadens södra del fem fångar ”nästan kväfda”. Fångvaktaren, hvilken såsom öfverallt i Sverige fick hålla krog, träffades drickande med fångarna och andra uslingar; i rasphuset i Stockholm voro nära 200 personer af alla åldrar och kön sammanhopade. Under sina resor sökte Howard för sin reform vinna filantroper och statsmän, jämte det han påverkade den allmänna meningen genom sina skrifter, ”The state of prisons in England and Wales” (1777) m. fl. Efter Howard sysselsatte sig J. Bentham med den engelska fångvårdens förbättring (jfr hans ”Panopticon”, 1791) och riktade mot strafflagstiftningens barbari en kritik, som sedermera med framgång fullföljdes af Samuel Romilly och James Mackintosh. — Det afgörande uppslaget till de reformer i fängelseväsendet, under hvilkas fortgång den ännu unga fångvårds- eller penitentiärvetenskapen först i 19:e årh. utvecklat sig, egde emellertid rum i Nord-Amerika, och det i omedelbart samband med en principiell reform i kriminallagstiftningen. Kväkarna i Pennsylvania, hvilkas religiösa åsikter förkastade blodsutgjutelse, lyckades omsider vinna lagstiftande församlingen i nämnda stat för en reform af strafflagarna, så att från 1786 dödsstraff jämte andra kroppsstraff efter hand afskaffades i de flesta fall, och domstolarna bemyndigades att i stället för dödsstraff döma till inspärrning i cell. För tillämpning af detta system — Pennsylvania- l. cellsystemet (philadelphiska systemet) — byggdes det ryktbara fängelset vid Walnutstreet i Philadelphia, där förbrytarna höllos isolerade dag och natt, utan arbete. Uppfattningen af brottet såsom synd och af frihetsstraffet såsom botgöring gifver sig till känna i benämningen penitentiaries för de nya straffanstalter, som uppstodo i Amerika; däraf kommer namnet penitentiärsystem för denna reform, som snart efterliknades i New York m. fl. unionsstater och längre fram från Nya världen öfverflyttades till Gamla. De förväntade frukterna af ensamhetssystemet i Philadelphia uteblefvo emellertid. Medan de för ringare brott dömde, såsom förut, fördärfvades i gemensamhetsfängelsets umgänge, kunde de i cell inspärrade gröfre förbrytarna i sin arbetslösa enslighet ej annat än duka under för kroppslig och andlig slöhet. Likväl fortgick man på den beträdda vägen, byggde nya fängelsepalats, där ensamhetsgrundsatsen, som ursprungligen tillämpats blott å de gröfste förbrytarna, skulle utsträckas till samtliga fångarna. I det 1816 grundlagda fängelset i Auburn (n. om New York) ville man genom ökadt antal celler minska användningen af gemensamhetsfängelse. Man började med att förena två fångar i en cell, hvilken högst olyckliga tanke dock snart öfvergafs, hvarefter man utvidgade fängelset för att bereda rum för fullständig isolering af, icke alla, men ett större antal fångar. Erfarenheten af den absoluta ensamhetens och sysslolöshetens verkningar vardt ej gynnsammare där än i Philadelphia. Man öfvergick då, från 1823, till det nya system, som fått namn af Auburnska systemet eller tystnadssystemet. Fångarna instängdes nattetid i cell, men arbetade om dagen under absolut tystnad i de gemensamma verkstäderna. Knappt något vittnar bättre, att en ny tid nu gick in, än den omständigheten, att högt stående, förtjänta män numera åtogo sig att styra inrättningar, som tillförene lämnats i de råaste fångvaktares våld. Snart byggdes i New Yorks närhet, för tillämpning af det auburnska systemet, ett nytt fängelse (”Sing-Sing”), hvarmed gick till sålunda, att Auburns föreståndare, Elam Lynds, lämnade detta fängelse med 100 fångar, på hvilkas lydnad han litade, och förde dem till den utsedda byggnadsplatsen på Hudsons strand, där han lät dem lägra sig. Bevakade och styrda blott af honom, murade och timrade fångarna, hvilkas antal efter hand ökades, på sitt eget blifvande fängelse, som raskt reste sig under deras händer. Samtidigt (1825) förbereddes ett nytt fruktbringande uppslag inom fångvårdsreformen genom inrättande i New York af en asyl för yngre förbrytare (”House of refuge for juvenile delinquents”). — Reformen af Pennsylvanias blodiga kriminallagstiftning, införandet af cellprincipen i Philadelphia-systemet, arbetstvånget och den absoluta ensamhetens modifikation i det auburnska samt slutligen den särskilda behandlingen af unga förbrytare bilda utgångspunkten för den utveckling, som under teoriens och den praktiska erfarenhetens oaflåtliga samverkan alstrat fångvårdsvetenskapen. Väl hade redan på 1790-talet hertig de la Rochefoucauld-Liancourt fäst den europeiska allmänhetens uppmärksamhet på Pennsylvania-systemet, men först efter den allmänna freden började såväl regeringar som enskilda rättslärda och filantroper att ifrigt sysselsätta sig med fångvårdsfrågan, alltid i mer eller mindre omedelbart sammanhang med reformsträfvandena på strafflagstiftningens område. Hvilka modifikationer än de från Amerika lånade principerna undergått, utgöra dessa dock grundvalen för fängelsereformen i alla europeiska stater. <tab>A. H—n.* I det irländska eller s. k. progressiva systemet, såsom hvars upphofsmän nämnas Alexander Maconochie och Walter Crofton, indedas straffet i olika grader, öfvergående från strängare till mildare form. Flyttningen från klass till klass göres beroende af fångens uppförande. Sålunda börja de nyinkomne fångarna med en tids vistelse i enrum och öfverflyttas därifrån till gemensamt arbete med åtnjutande af allt större förmåner. Härtill sluter sig ett övergångsstadium med relativ frihet samt villkorlig frigifning. I modifierad form återfinnes detta system flerstädes och tillämpas, såsom nedan närmare visas, äfven i viss mån i Sverige. Olägenheterna af det ursprungliga irländska systemet framgingo särskildt af svårigheten, för att ej säga omöjligheten, att med rättvisa bedöma fångarnas karaktär. Det visade sig, att ofta nog de mest förslagne förbrytarna förstodo bäst att underordna sig fängelsedisciplinen i syfte att sålunda snarare nå uppflyttning i högre och förmånligare klass och jämväl friheten. Pröfningen måste närmast ligga hos den underordnade bevakningen, hvilken med fångarna står i omedelbaraste beröring. Gunstlingskap kunde icke undvikas, och systemet visade sig med åren i sin ursprungliga form ohållbart. Ur detta system eller, såsom i Sverige, jämsides därmed framväxte det sätt för straffverkställigheten, som numera allmänt upptagits eller, där så icke kunnat ske, såsom ett slutligt mål eftersträfvas. Man har funnit, att enda verksamma medlet till fångarnas räddning från moralisk smitta inom fängelset är