deras särskiljande från medfångarna, men att detta särskiljande måste ske på ett sätt, som icke nedtrycker fångens andliga och kroppsliga krafter eller minskar hans arbetsförmåga. Därför har cellstraffet förenats med arbetstvång och den absoluta ensamheten modifierats genom besök hos fången af fängelsetjänstemän, lärare och yrkesledare. Erfarenheten har visat, att enrumsstraffet, sålunda tillämpadt, icke innebär någon fara för fången, som tvärtom kan betrakta sin vistelse i cellen såsom en nyttig lärotid. Mången fånge föredrar också detta straff framför gemensamhetsstraffet. Emellertid anses cellstraffet icke i allmänhet böra utsträckas öfver vissa år, olika i olika länder. Den stora kostnaden för nödiga cellfängelsers uppförande har dock i de flesta stater nödvändiggjort celltidens inskränkning under hvad eljest anses lämpligt. På somliga håll kan cellstraffet i följd af bristande cellbyggnader icke komma andra än kortare tids fångar till del. Eljest bruka allmänneligen de längre straffen, som öfverskjuta den för enrumsvistelse fastslagna tiden, börja med inneslutning i cell samt därefter fortsättas i gemensamhetsafdelningar, helst med särskilda sofceller. Nekas kan dock ej, att gemensamhetsstraffet äfven under sådana förhållanden medför stora olägenheter genom den bekantskap fångarna därunder stifta med hvarandra. Vid sidan af fängelsesystemet har fångvårdsvetenskapen många viktiga frågor under sin behandling. Åtskilliga stora fångvårdstidskrifter (”Blätter für gefängniskunde” och ”Revue pénitentiaire” m. fl.) äro för dessa frågors utredning vidt spridda organ. Äfven gifva de stora internationella fångvårdskongresserna (se d. o.) och mindre möten åt ärendena en allsidig granskning. Frågorna om asyler och åkerbrukskolonier för vanvårdade barn, särskilda straffanstalter för minderåriga förbrytare, fångarnas undervisning och yrkesutbildning samt premierande för utfördt arbete, disciplinära bestraffningar, påföljden af ”medborgerligt förtroendes” förlust, drinkares och sinnessjuka fångars behandling m. m. utgöra allt föremål för fångvårdsmännens studier. I Sverige hade vid riksdagen 1809—10 begärts tillsättande af en kommitté för revision af strafflagstiftningen. I anledning häraf förordnades en kommitté, som 1815 afgaf sitt betänkande om inrättande af nya straff- och korrektionshus. Häri påvisas det ändamålslösa i användandet af de många kroppsstraffen och nödvändigheten af deras utbytande mot fängelsestraff, som gåfve tillfälle att arbeta på fångens förbättring. Sedan en ny kommitté varit i arbete, tillsattes 1825 en särskild Styrelse öfver rikets fängelser och arbetsinrättningar, hvars förste ordf., C. A. Löwenheim, 1826 framlade följande förslag. Brottslingar, som enligt då gällande lag ådragit sig kroppsstraff eller viss tids fästning, skulle i stället hållas till ensamhetsfängelse efter det philadelphiska systemet och alla lifstidsfångar skulle hållas i fästningsfängelser efter Auburnska systemets mönster. Med förändrad sammansättning af styrelsen, i hvilken G. F. Åkerhielm s. å. 1826 ingick såsom ordf., fingo sträfvandena en annan riktning, som utmynnade i en klassifikation af fångarna inom stora gemensamhetsanstalter. I största utsträckning tillämpadt å de försvarslöse i korrektionsanstalterna, där hufvudsakliga vikten lades på sysselsättningen, gaf systemet ett ogynnsamt resultat; och under ny chef, Kl. Livijn, inriktade styrelsen åter sina reformsträfvanden på fångarnas isolering. Lagkommittén, som utarbetat förslag till ny kriminallag, förordade emellertid Auburnska systemet med särskildt sofrum för hvarje fånge samt fångarnas klassificering, således utan upptagande af cellsystemet. Men stödd af Högsta domstolens uttalande, gjorde sig dock styrelsens mening gällande i fråga om läns-, krono- och stadsfängelserna. 1840—41 års riksdag beslöt, under inverkan af kronprinsen Oskars skrift ”Om straff och straffanstalter”, att bevilja ett extra anslag af 1,950,000 rdr till nämnda fängelsers ombyggnad i enlighet med cellsystemets fordringar, och därmed hade fastslagits, att såväl rannsakningsfångar som de, hvilka dömts på högst två år till fästning eller fästningsarbete, skulle hela tiden hållas i enrum. K. förordn. 21 dec. 1857 ang. straffarbetes och fängelsestraffs verkställande i enrum träffade provisoriskt sina bestämmelser i enlighet härmed genom föreskriften, att den, som dömts till straffarbete på två år eller kortare tid, skulle under strafftiden hållas i enrum, dock med åtnjutande af af drag af en fjärdedel å tid, som öfverstege tre månader, äfvensom att fängelse skulle så verkställas, att fången skulle förvaras i särskildt rum, skild från andra fångar, utan rätt till afdrag å strafftiden. De, som dömts till straffarbete på lifstiden eller viss tid öfver två år, intogos fortfarande omedelbart i gemensamhetsfängelse; men genom k. förordn. 30 maj 1873 utsträcktes enrumsstraffet äfven till dessa fångar så till vida, att de skulle i strafftidens början hållas i cell en sjättedel af den ådömda strafftiden, dock icke under sex eller öfver tolf månader. Detta innebar införandet af ett förenkladt progressivt system, i det att fången efter en tids enrumsvistelse öfverfördes i gemensamhet. Fångvårdsstyrelsen, såsom efter 1859 ”Styrelsen öfver rikets fängelser och arbetsinrättningar” benämndes, vidhöll alltjämt sin af erfarenheten bestyrkta åsikt om cellstraffets stora företräden, och på förslag af dess dåv. chef, generaldirektören G. F. Almquist, beslöt 1880 års riksdag en framställning till K. M:t att låta undersöka, om och under hvilka förutsättningar cellstraffet kunde utsträckas. Emellertid hade under samme chefs ledning omfattande åtgärder vidtagits för att i möjligaste mån omskapa de gamla gemensamhetsfängelserna till ett bättre. Detta arbete fortsattes af hans efterträdare sedan 1885, generaldirektören S. Wieselgren. Samtliga straffängelser försågos med nattceller, i hvilka gemensamhetsfångarna skulle hållas åtskilda om nätterna. Lärare anställdes, och ordnad skolundervisning infördes. Fängelsebiblioteken utvidgades. De militära kommenderingarna utbyttes mot omsorgsfullt utvald civil bevakning. En individuell behandling af fången genomfördes, sedan ej blott befälet, utan äfven bevakningskåren sålunda vunnit en sammansättning, hvarigenom detta möjliggjordes. — Först genom lagen 29 juli 1892 vann cellstraffet den vid 1880 års riksdag ifrågasatta utsträckningen. Däri stadgades, att den, som dömts till straffarbete på fyra år eller kortare tid, skulle under strafftiden hållas i enrum med rätt att tillgodonjuta en fjärdedel däraf i afdrag. På