längre tid dömda äfvensom lifstidsfångar skulle vid strafftidens början hållas i enrum tre år. Beträffande fängelsefånge infördes ingen ändring. Genom den fr. o. m. 1907 gällande verkställighetslagen af 22 juni 1906 har slutligen nämnda afdrag å strafftiden bortfallit, och skall den, som är dömd till straffarbete, såvidt ske kan, hållas i enrum hela strafftiden, där denna icke öfverstiger tre år, och, där strafftiden är längre, de tre första åren. Fängelse skall på sådant sätt verkställas, att fången, såvidt ske kan, förvaras i enrum. Vid båda straffen kan, enligt särskild lag af samma dag, på grund af domstolens förordnande, strafftiden, om den ej öfverstiger två år, för vissa brott inledas med skärpning, för straffarbete genom hårdt nattläger från 4 till 30 dagar, hvarmed kan förenas mörkt enrum i högst 6 dagar, samt för fängelse genom hårdt nattläger från 2 till 20 dagar. Efter cellstraffets slut öfverföres den till mer än tre år dömde straffarbetsfången till gemensamhetsafdelningen. 1906 var antalet för brott häktade personer, som intogos i rikets fängelser 7,295, däraf 6,448 män och 847 kvinnor. Straffarbetsfångarna, hvilka ur fångvårdssynpunkt äro af den största betydelsen, utgjorde vid slutet af år 1835 ett antal af 1,150, hvaraf 574 lifstidsfångar, vid 1855 års slut 3,021, hvaraf 1,520 lifstidsfångar och 1865 3,334. Därefter började antalet med den nya strafflagens verkningar och i följd af cellstraffet och det därmed förenade afdraget i strafftiden småningom sjunka och utgjorde 2,429 år 1885 och 1,304 (hvaraf endast 85 lifstidsfångar) år 1906. I gemensamhetsfängelse höllos 3,004 straffångar 1870, 1,266 år 1890, men endast 177 år 1906, sedan 1892 års verkställighetslag ang. utsträckning af cellstraffet hunnit medföra sina följder. Genom lagen ang. villkorlig frigifning 22 juni 1906 har i den dömdes behandling införts möjligheten af ett ytterligare led, i det att den, som undergår straffarbete på viss tid och utstått två tredjedelar af straffet, kan villkorligen frigifvas, såvidt den tid, under hvilken straffet är verkställdt, utgör minst två år. Den sålunda frigifne är under viss pröfvotid af minst ett år underkastad särskild tillsyn och den påföljd att, om han ej uppför sig väl, straffåterstoden skall gå i verkställighet. Inom fängelserna sysselsättas fångarna numera såvidt möjligt med arbeten för kronans räkning: tillverkning af beklädnadspersedlar, skodon, remtyg, tältdelar, kaserninredningar m. m. för armén och flottan, uniformer för postbetjänte o. s. v. Öfver hufvud kan sägas, att med cellstraffets utsträckning följt en modifikation i tillämpningen så, att enrumsfången visserligen är fullkomligt afstängd från beröringen med andra fångar, men däremot genom besök af fängelsets tjänstemän och arbetsledare befrias från den tryckande ensamhet, som kunde verka skadligt. Han mottager undervisning såväl i bokliga kunskaper som i nyttiga yrken. Fängelsevistelsen bör alltså för den, som vill tillgodogöra sig det inhämtade, blifva till stort framtida gagn. Äfven i gemensamhetsfängelset ha de ursprungliga krafven något eftergifvits, i det att fordringen på tystnad enligt Auburnska systemet icke numera med stränghet upprätthålles. Lågmäldt och höfviskt tal, som icke ingriper störande i arbetet, kan mellan fångarna få förekomma. Tvångsarbetsfångarna behandlas i mycket på samma sätt som straffångar i gemensamhet, men för männen användas hufvudsakligen arbeten i fria luften, stenhuggeri och äfven, i rätt stor omfattning, jordbruk. Nattetid äro de numera, sedan de s. k. kronoarbetsstationerna utbytts mot väl ordnade s. k. tvångsarbetsanstalter, alltid åtskilda, en hvar för sig. De yngre åtnjuta skolundervisning. På grund af de jämförelsevis korta tider de tillbringa vid arbetsanstalterna och deras i allmänhet af dryckenskap och osedlighet förstörda andliga och fysiska krafter gifver det å dem nedlagda upprättelsearbetet mindre ofta det önskade resultatet. I Finland, där frihetsstraffen äro tukthus och fängelse, är i afseende å båda straffarterna den progressiva principen tillämpad, enligt förordn. om verkställighet af straff 19 dec. 1889. Tukthusfångarna äro indelade i tre klasser: tvångsklass, läroklass, en eller flera, samt pröfvoklass. Straffets första del aftjänas i enrum under tid, som tukthusdirektionen bestämmer, dock minst fyra månader. I läroklass arbetar fången i gemensamhet med andra fångar, men vistas för öfrigt i enrum. Pröfvoklassen medför fullständig gemensamhet och särskilda förmåner. Fängelsestraffet verkställes, såvidt möjligt, till en början i cell under tid, som direktionen bestämmer intill tolf månader. Äfven fängelsefångarna äro indelade i klasser. Såväl tukthus- som fängelsefånge kan villkorligt frigifvas, såvidt han är dömd till tre år eller mer samt aftjänat tre fjärdedelar af straffet. I Danmark verkställes fängelsestraff, såväl enkelt fängelse som fängelse vid vatten och bröd samt statsfängelse, i enrum. Straffarbete verkställes i gemensamhetsfängelse, om det är tukthusstraff, dock med rätt för fången att i cell aftjäna de tre första månaderna. Är åter straffarbetet s. k. forbedringshusarbejde, verkställes det h. o. h. i cell, där vistelsen kan vara från sex månader till 3 1/2 år. Vid bägge straffarterna användes progressiv behandling, som i fråga om tukthusstraffet genomföres i följande stadier: förberedelsestadiet af tre månader, tvångsstadiet, indeladt i fem klasser, samt, om fången är dömd till minst femårigt straff, öfvergångsstadiet, hvari strafftvånget betydligt mildras. Härtill kan ansluta sig villkorlig benådning såsom ett fjärde stadium. Äfven gemensamhetsfången tillbringar ovillkorligen nätterna i cell. I Norge skall enligt lagen om fängelseväsendet och tvångsarbete 31 maj 1900 straffarbete på tid intill två år aftjänas h. o. h. i enrum. Straffångar på längre tid skola hållas i enrum från sex månader till två år, och om det finnes tillrådligt, utöfver denna tid intill fyra år. Med fångens begifvande eller af särskilda skäl kan cellvistelsen utsträckas jämväl härutöfver. Gemensamhetsfångarna skola om natten hållas af skilda från hvarandra, och allt samtal dem emellan är förbjudet. En progressiv klassindelning eger rum, och straffångar, som utstått två tredjedelar af straffet (dock minst sex månader), skola ”frigifvas på prof”, såvida icke deras förhållande i fängelset eller andra särskilda omständigheter göra det otillrådligt. Fängelsestraff skall i allmänhet undergås i cell. Hvad lagen sålunda bestämmer i fråga om straffarbetes verkställande i enrum och gemensamhetsfångarnas afskiljande om natten skall emellertid icke f. n. träda i kraft, ”enär de därför erforderliga fängelsebyggnaderna ännu icke finnas”. Litt., utländsk: J. Howard, ”The state of prisons