in England and Wales” (1777) och ”An account of the principal lazarettos in Europe” (1789), N. H. Julius, ”Vorlesuugen über die gefängnisskunde” (1828), Lucas, ”Du système pénitentiaire” (1830), G. de Beaumont och Al. de Tocqueville, ”Du système pénitentiaire aux États-Unis” (1833), Fr. von Holtzendorff, ”Das irische gefängnissystem” (1859), Fr. Bruun, ”Om fuldbyrdelse af strafarbeide” (1867), Beltrani-Scalia, ”Il sistema penitenziario d’Inghilterra e d’Irlanda” (1874), P. F. Aschrott, ”Strafensystem und gefängniswesen in England” (1887) och ”Aus den strafen- und gefängnisswesen Nord-Amerikas” (1889), Krohne, ”Gefängnisskunde” (1889), F. Stuckenberg, ”Fængselsvæsenet i Danmark 1550—1741” (1893) och ”1742—1839” (1896), ”Meddelelser om det norske fængselsvæsen i det 19:e aarhundrede” (af expeditionschefen för fängelseväsendet, 1904); fångvårdskongressernas tryckta förhandlingar. — Svensk: Tengvall, ”Tankar om fängelse å personer” m. m. (1799), Gerelius, ”Korrektionssystemet eller kriminallagens högsta tendens” (1825), C. A. L(öwenhielm), ”Tankar om korrektionssystemet och fångvården” (1826), G. F. Åkerhielm, ”Några upplysningar och betraktelser, rörande fångvården i Sverige” (1836), Löwenhielm, ”Om communalstyrelsen och penitentiärsystemet” (1839), Oskar I, ”Om straff och straffanstalter” (1840), Kl. Livijn, ”Promemoria angående Sveriges försvarslöshetssystem” (1844), E. Sparre, ”Om penitentiärsystemet” (1848), C. O. Brink, ”Historisk öfversigt af fängelsesystemerna samt svenska lagstiftningen rörande fängelserna” (1848) och ”Berättelse om Englands straffanstalter och fångvård” (1853), N. A. Fröman, ”Det irländska eller Croftonska straffsystemet” (bilaga till Just.-ombudsm:s berätt. för 1866), S. R. D. K. Olivecrona, ”Om orsakerna till återfall till brott” (1872), A. von Mentzer, ”Anteckningar öfver fängelser i Danmark, Preussen, Sachsen, Belgien och Holland” (s. å.), G. F. Almquist, ”La réforme pénitentiaire" (s. å.), ”Ang. olika sätt för verkställighet af frihetsstraff” (1877) och ”La Suède, ses progrès sociaux et ses institutions pénitentiaires” (1879), J. Hagströmer, ”Om frihetsstraffen” (i Uppsala universitets Årsskrift, 1875), M. F. Desportes, ”La réforme penitentiaire en Suède” (1882), S. Wieselgren, ”Sveriges fängelser och fångvård” (1895) och ”Le développement et les progrès du service pénitentiaire suédois” (s. å.); strafflagkommitténs ”betänkande och förslag” (1902), ”Samling af författningar och föreskrifter rörande svenska fångvården” (1892—1903), Fångvårdsstyrelsens årsberättelser och Justitieombudsmannens berättelser. <tab>V. A—t. Fängelsevetenskap, jur., sammanfattningen af den kriminalpolitiska strömning, som med utgångspunkt från John Howard (se Fängelsesystem och Howard) under förra hälften af 1800-talet sträfvade till en humanisering af äldre tiders frihetsstraff i afsikt att förebygga deras nedbrytande verkan på brottslingen. I nyare tid har densamma helt uppgått i den allmänna kriminalpolitiken. <tab>N. S—g. Fänghål, ett cylindriskt urborradt hål, gående genom eldrörets gods eller genom slutningsinrättningen. Genom detta hål ledes eld till laddningen, så att denna tändes. Emedan krutgasen rusar ut genom fänghålet, anfrätes lätt dettas väggar, och för att förekomma detta fodrar man, i eldrör af gjutjärn eller stål, fänghålet med koppar, som bättre motstår krutgasens verkningar. Denna fodring kallas tärning. <tab>W. G. B.* Fänghålsdorn l. Fänghålsnafvare, sjöart., instrument, hvarmed ett igenrostadt eller mycket orent fänghål rensades. <tab>O. E. G. N.* Fänghålsplugg, sjöart., skifva af läder eller kautschuk med vidfäst bentapp, hvarmed man å mynningsladdningskanoner täppte fänghålet under viskning och laddning. <tab>O. E. G. N.* Fängsel, ett yttre tvångsmedel, hvarmed man belägger en person för att hindra honom att fritt bruka sina lemmar. Fängsel kan läggas på häktad person, därest han annars icke kan säkert vårdas. Vid förpassning af fånge bör särskild föreskrift gifvas, om och huru han bör vara med fängsel belagd. — Fängsla, belägga med fängsel eller insätta i häkte. <tab>I. Afz. Fä'nika, Fännika (ty. fähnlein, liten fana), krigsv., betecknade under slutet af medeltiden och ända in på 1600-talet en afdelning fotfolk, som följde en fana. Dess styrka öfverskred sällan 500 man. Ett antal fänikor förenades till ett regemente. I Sverige utgjorde fänikan under hela 1500-talet den högsta enheten vid fotfolket. Hvarje landskap uppsatte ett, under oiika tider växlande, antal fänikor, hvartill kom gårdsfänikan, ett slags garde, fänikor af präste-, frälse-, fogde-, bergslags- och andra knektar samt ett stundom betydande antal fänikor af värfvadt manskap. Fänikans normalstyrka utgjorde under midten af 1500-talet 25 rotar om 21 man, inberäknade öfver- och underrotmästare. Den delades i 5 kvarter under hvar sin kvartermästare, och dess befäl (”ämbeten”) utgjordes för öfrigt af 1 höfvitsman, 1 fänrik, 1 löjtnant (åt fänriken), 1 profoss, 1 kaplan, 1 mönsterskrifvare, 1 fältskär samt 5 trumslagare och pipare eller i allt 542 personer. Styrkan växlade dock betydligt och sjönk ofta till 300, ja till 200 man. Vid 1600-talets inträde sjönk styrkan ända till 150 man, stundom mindre; fänikan fick då benämningen kompani. <tab>C. O. N.

Fänkål. 1 frukt (förstorad), 2 tvärsnitt däraf.

Fä'nkål, bot. farm., det svenska namnet (förvrängdt af ty. fenchel) på Fæniculum vulgare (Anethum Fæniculum L.), en i södra Europa å steniga ställen vild, flerårig umbellifer, af hvilken flera varieteter odlas såväl där som i mellersta Europa (sällan i Sverige). Stjälken är glatt, strimmig, daggblå; bladen nedtill tre gånger, högre upp en eller två gånger parbladigt delade i trådsmala flikar. De dubbla svepelösa flockarnas gula blommor utvecklas under juli och aug., och frukten (se fig.), Fructus fæniculi, som i Sverige är officinell, liksom i många andra länder, utgör i torkadt tillstånd den bekanta drogen fänkål, som vanligen har fruktens båda hälfter (delfrukterna) åtskilda. Fänkålen igenkännes genom de 6—8 mm. långa delfrukternas kullriga rygg, deras höga, tunna åsar, hvilka äro något blekare än den gulbruna, något åt grönt dragande grundfärgen.