Den handeisväxt, som kallas söt l. romersk fänkål, Fructus fæniculi romani, är den ettåriga afarten F. officinale, var. dulce. Frukten består af centimeterlånga, krökta, gulaktiga delfrukter, med smala, grönaktiga fåror (”åsdälder”) mellan nästan vingade åsar. Ur frukterna framställes genom destillation med vatten den officinella flyktiga fänkålsoljan, Ætheroleum fæniculi, som är färglös eller svagt gulaktig och består af en fast och en flytande anetol samt en s. k. kamfen. Fänkålsoljan stelnar vid + 5° till + 10° C. Fänkål innehåller äfven fet olja och socker. Den nyttjas såsom ett värmande, väderfördrifvande, digestionsförbättrande och äfven mjölkökande medel. Den ingick sålunda i det förr officinella ”Roséns ampulver” (Pulv. magnesiæ aromaticus). Genom destillation af fänkål (1 del) med vatten (10 delar) beredes fänkålsvatten (Aqua fæniculi), en färglös, af fänkål starkt luktande vätska, som användes till att befordra upphostningen vid bröståkommor, mot väderkolik o. d., äfvensom för att förläna en angenäm arom åt flytande läkemedel. <tab>O. T. S. (G. L—m. C. G. S.) Fänkålsolja. Se Fänkål. Fänkålsvatten, farm. Se Fänkål. Fännika, krigsv. Se Fänika. Fänrik (ty. fähnrich), krigsv., var redan under medeltidens senare del benämning på den officer vid fanan eller fänikan, som bar fanan. Senare fråntogs honom detta åliggande, och han blef höfvitsmannens eller kaptenens närmaste man. Under 17:e årh. steg löjtnanten, som förut varit fänrikens biträde, öfver honom, och benämningen kom därefter att beteckna lägsta officersgraden vid infanteriet. I Sverige utbyttes den 1835 mot underlöjtnant. I ryska armén är fänriksgraden bibehållen för officerare, som omedelbart ingå i reserven. I tyska armén betecknar fänrik en officersaspirant, som fullgjort manskapsutbildning. Sedan han genomgått krigsskola och fullgjort öfriga fordringar, utnämnes han till portepéfänrik (se d. o.). <tab>C. O. N. Fänrik Ståls sägner, diktverk af J. L. Runeberg (se denne). Det består af 34 romanser med ämnen från kriget mellan Sverige och Ryssland 1808—09. Som den verkliga urbilden för den fänrik Stål, hvilken föreställes ha berättat Runeberg sägnerna, nämnes fänrik Johan Pelander vid Björneborgs regemente, hvars bekantskap skalden gjorde i Ruovesi 1824—25. Se F. Cygnæus, ”Om Fänrik Ståls sägner” (1861), J. O. I. Rancken, ”Fänrik Ståls hjeltar och skådeplatsen för deras bragder” (1864), E. Wrangel, ”Om Fänrik Ståls sägner” (1898), E. Lagus, ”Förklaringar till Fänrik Ståls sägner” (3:e uppl. 1904), och V. Söderhjelm, ”J. L. Runeberg” (1904—06). Sägnerna ha illustrerats af A. Malmström (1883) och A. Edelfelt (1899). 1901 utgafs ett praktverk, ”Fänrik Ståls män”, innehållande porträtt och biografier af de i sägnerna omtalade personerna. ”Fänrik Ståls sägner” dramatiserades 1907 dels af Wigfors och Ring, dels af signaturen Bernt Fredgren; de förres dramatisering uppfördes i Stockholm, den senares i Göteborg. <tab>R—n B. Fänriksår, bildligt uttryck för ungdomstiden. Fænö, en liten dansk ö i Lilla Belt, skild från Fyn genom Fænö sund, vacker och fruktbar. F. tillhör Middelfarts socken. Strax v. om densamma ligger den obebodda holmen Fænö kalv. <tab>E. Ebg. Färdig, sjöv., kommandoord, hvarvid, sedan kanonen blifvit ungefärligen riktad, kanonkommendören fullbordar den noggrannare riktningen och håller sig klar att affyra skottet. <tab>O. E. G. N.* Färdiggörare, boktr., särskildt utsedd sättare för maskinsättningens ordnande och korrigering. Färdiggöringsbord, Bestöttyg (ty. bestosszeug, af bestossen, afstöta), boktr., ett inom stilgjuterier användt specialverktyg för hyfling af stilar. Det består af en på massiva gjutjärnsfötter hvilande järnplatta, hvars vänstra hälft är rörlig, den högra däremot fast. Mellan den rörliga och den fasta skifvan anbringas ett par vinkelhakar af stål, i hvilka stilarna i sin ordning inläggas och fastskrufvas, hvarefter hyflingen försiggår. Jfr Bestötlåda. Färdigställning (förr Färdigt gevär), krigsv., kallas den ställning med geväret, som en skytt eller en soldat intager för att vara färdig att afgifva skott. Färdigställningen är antingen stående med geväret hållet af högra handen kring kolfhalsen invid höften, af vänstra handen vid gevärets tyngdpunkt med mynningen något högre än kolfven, eller knästående på högra knäet, med vänstra underarmen stödd på vänstra låret, eller ock liggande framstupa med båda armbågarna stödda mot marken. Undantagsvis kan färdigställning intagas sittande eller hukad. Från färdigställning sker laddning och anläggning. <tab>C. O. N. Färdigt gevär. Se Färdigställning. Färed, socken i Skaraborgs län, Vadsbo härad. 1,334 har. 236 inv. (1907). Annex till Hassle, Skara stift, Mariestads kontrakt. Färentuna. 1. Härad i Stockholms län, ingår i Södra Roslags domsaga och Svartsjö fögderi samt omfattar socknarna Lofö, Ekerö, Munsö, Adelsö, Färentuna, Hilleshög, Sånga, Skå. 21,549 har. 6,825 inv. (1907). — 2. Socken i nämnda härad. 2,113 har. 696 inv. (1907). F. bildar med Hilleshög ett regalt pastorat i Uppsala stift, Svartsjö kontrakt. Færeyingasaga, ”Sagan om Färöborna”, en isländsk saga, som är känd endast genom brottstycken, insprängda i den stora Olavssagan i Flatöboken. Dessa fragment äro af C. Rafn sammanställda till ett helt och jämte färöisk, dansk och tysk öfv. utgifna 1832. F:s hufvudpersoner äro de om makten täflande Sigmund Brestersson på Skuö och Trånd i Gata på Österö, af hvilka den senare slutligen fick öfvertaget. Handlingen försiggår på Håkan jarl den mäktiges och Olof Tryggvessons tid. Ett viktigt moment i sagan utgör kristendomens införande på Färöarna genom Sigmund Brestersson. Troligtvis är sagan författad omkr. 1200. En norsk öfv. af O. Rygh utkom 1861, en annan af A. Bugge 1901 (under titeln ”Udvalgte sagaer” tills. med ”Hrafnkells saga” och ”Fritjofs saga”). <tab>R. N—g. Färg. 1. Fys. o. fysiol. Förnimmelse af färg uppstår, då ljus träffar ögats näthinna; förnimmelsens art beror på det utlösande ljusets fysikaliska beskaffenhet. Homogent l. enkelt säges det ljus vara, som innehåller endast en enda bestämd våglängd. Sådant kan erhållas exempelvis ur spektralt uppdeladt solljus därigenom, att man låter spektrum falla på en svart skärm, försedd med en smal springa, som går parallellt med prismans brytande kant. De strålar, som tränga genom springan, äro af i det närmaste samma våglängd, d. v. s. utgöra homogent ljus. Genom att uppmäta strålarnas afböjning vid passerandet genom ett gitter (se Diffraktion) kan man