bestämma våglängden och således identifiera ljussorten. Ögat är genom färgförnimmelsen i stånd att till en viss grad ersätta gittret såsom analysator, men måste dock härvidlag betraktas som ett ganska ofullkomligt instrument, såsom torde framgå af det följande. Nedanstående öfversikt öfver färgläran är utarbetad delvis med ledning af H. v. Helmholtz’ ”Handbuch der physiologischen optik” (2:a uppl. 1896), till hvilken hänvisas för en utförlig framställning af de fysiologiska förhållandena.

Fig. 1.

Spektralfärgerna. I solspektrum har man en etalon för färgerna, som är lätt att erhålla (se färgplanschen till art. Spektrum). Fig. 1 visar ett solspektrum med några af de för detsamma karakteristiska fraunhoferska linjerna utsatta. (Jfr äfven fig. till art. Fraunhoferska linjerna.) Vid den minst afböjda ändan af spektrum börjar rödt och sträcker sig utan märklig ändring till C-linjen; bland färgämnena har det en rätt god representant i cinnober. Mellan C och D öfvergår rödt i orange, rödgult med öfvervägande rödt, svarande ung. mot färgen af mönja; vidare följer guldgult, gulrödt med öfvervägande gult (blyoxid). Från D till linjen b finnas mycket hastiga färgöfvergångar. Först kommer en smal strimma rent gult, som står ung. tre gånger så långt från E som från D. Härpå följer gröngult och mellan E och b rent grönt. För rent gult och grönt finnas två mycket goda representanter bland målarfärgerna, nämligen kromgult och Scheeles grönt. Mellan E och F öfvergår grönt genom blågrönt i blått, som sedan i olika färgtoner sträcker sig till G. Den första tredjedelen af sträckan F—G har färgen cyanblått (berlinerblått), och de två återstående tredjedelarna äro indigoblå (ultramarin). Vid G börjar violett och fortsätter ungefär till H, där det under vanliga förhållanden synliga spektrum slutar. Å andra sidan H komma de s. k. ultravioletta strålarna, som först påvisades genom sina kemiska verkningar (jfr Spektrum). Om öfriga delar af spektrum noga afstängas, ser ögat äfven ultraviolett ljus, färgen är blåaktigt grå, lavendelgrå, f. ö. något obestämd och starkt beroende på ljusets intensitet. Har man i synfältet på en gång ett helt spektrum af jämförelsevis ringa utsträckning, synes det uppdeladt i fyra fält, färgade i rödt, grönt, blått och violett, medan öfvergångsfärgerna knappast märkas bredvid dessa hufvudfärger. Vill man noga urskilja hela färgserien, måste den betraktade färgen isoleras genom en skärm, försedd med en springa, som skär ut en smal del af spektrum. Flyttas springan, finner man, att färgerna kontinuerligt öfvergå i hvarandra. Samtidigt erbjuder detta försök, säger Helmholtz, ett praktfullt skådespel genom ”färgernas rikedom, intensiva mättnad och milda öfvergångar”. Blandfärger. När ljus af olika våglängd på en gång träffar samma ställe af näthinnan, uppstå nya färgförnimmelser, de sammansatta färgerna l. blandfärgerna. För korthetens skull brukar man — något oegentligt, då det ju är irritamenten, ljusstrålarna, och ej färgförnimmelserna, som blandas — säga, att en sammansatt färg uppstår genom blandning af enkla färger. Här är fråga om den s. k. additiva färgblandningen, den subtraktiva eger rum vid blandning af målarfärger och beskrifves närmare längre fram. De sammansatta färgerna äro purpur, hvitt och öfvergångsfärgerna mellan hvitt å ena sidan samt spektralfärgerna och purpur å den andra. Purpur erhålles vid blandning af de enkla färgerna rödt och violett. Genom att variera den relativa styrkan af de båda komponenterna kan man få en kontinuerlig öfvergång i purpurfärger från violett till rödt. Hvitt uppstår dels genom samverkan af alla de ljussorter, som finnas i solspektrum, dels kan det erhållas genom lämplig blandning af ett mindre antal enkla färger ända ned till två. Spektralfärgerna och purpur utgöra tillsammans de mättade färgerna, d. v. s. de färger, som mest skilja sig från hvitt. Uppblandas en mättad färg med hvitt, erhålles en omättad färg, som också säges vara en ljus eller omättad nyans af moderfärgen. Två färger, som vid blandning kunna gifva hvitt ljus, kallas komplementfärger. Dessa kunna i sin ordning vara enkla eller sammansatta. Tydligt är, att man erhåller två komplementära blandfärger hvarje gång, som de i solljus ingående enkla ljusslagen, godtyckligt på hvad sätt, uppdelas i två grupper. Nedanstående tabell visar några enkla komplementfärger. Våglängderna äro angifna i µµ (milliondels mm.). <table b> <td c>Färg <td c>Våglängd i µµ <td>Komplementfärg <td>Våglängd i µµ <td c>rödt <td c>656,2 <td c>blågrönt <td c>492,1 <td c>orange <td c>607,7 <td c>blått <td c>489,7 <td c>guldgult <td c>585,3 <td c>» <td c>485,4 <td c>» <td c>573,8 <td c>» <td c>482,1 <td c>gult <td c>567,1 <td c>indigoblått <td c>464,5 <td c>» <td c>564,4 <td c>» <td c>461,8 <td c>gröngult <td c>563,6 <td c>violett <td c>från 433 nedåt </table> Spektrums grönt har ingen enkel komplementfärg, utan blott en sammansatt, nämligen purpur. Det är att märka, att hvitt erhålles endast vid ett bestämdt blandningsförhållande af de båda komponenterna och att härvid dessa, hvar för sig betraktade, i allmänhet icke se lika ljusstarka ut. Sålunda förefalla violett, indigoblått och rödt mörkare än sina resp. komplementfärger. När två komplementära enkla ljussorter blandas i annat förhållande, erhålles en omättad nyans af den öfvervägande beståndsdelens färg. Blandas en enkel färg A med en annan icke komplementär spektralfärg B, gäller följande regel: ligger B i spektrum mellan A och A:s komplementfärg, blir blandfärgen en nyans af någon mellan A och B liggande spektralfärg, och ju närmare B kommer A:s komplementfärg, desto mera hvitaktig (omättad) faller blandfärgen ut; ligger återigen B längre bort än A:s komplementfärg, erhålles vid blandningen en nyans antingen af purpur eller af någon utanför sträckan A—B