liggande spektralfärg. Exempelvis erhålles gult genom blandning af rödt och grönt, omättadt grönt af gult och cyanblått, purpur af rödt och violett samt en ljusare omättad nyans af purpur, rosenrödt, genom blandning af orange och blått. Metoder för färgblandningen. För åstadkommande af additiv färgblandning har man användt flera olika metoder. Den mest fulländade består däri, att olika delar af solspektrum bringas att täcka hvarandra. Maxwell var den förste, som åstadkom dylik blandning af spektralfärger; senare ha mera fullkomliga apparater konstruerats af Helmholtz m. fl. Andra metoder afse blandning af ljus, som återkastas från ytan af färgade föremål; härvid får man dock ej verkligen enkla färgkomponenter, ty i sådant ljus ingå vanligen beståndsdelar af mycket olika våglängd. Emellertid leda försöken med dessa i naturen förekommande färger till väsentligen samma resultat som försöken med spektralfärgerna. Ett enkelt sätt är att betrakta ett färgadt föremål genom en glasskifva och samtidigt låta ljus af annan färg genom reflexion från glasets främre yta komma in i ögat. Detta kan anordnas sålunda. På en svart bordskifva ställes en tunn plan glasskifva vertikalt; framför glasskifvan lägges en färgad pappersbit, hvaraf då i följd af reflexionen en bild synes bakom glaset, och på denna bilds plats lägges en pappersbit af annan färg så, att den täcker bilden af den förra. Man ser då genom glasskifvan blott en papperslapp, som tyckes färgad med blandningsfärgen. Genom att man höjer eller sänker ögat, förändras intensiteten hos det ljus, som genomgår glasskifvan och sedan träffar ögat, samt hos det, som reflekteras från glasets framsida, och på så sätt erhållas olika blandningsförhållanden. Den vanligaste apparaten för additiv färgblandning är dock färgsnurran, uppfunnen af Musschenbroek vid midten af 1700-talet. Snurran består vanligen af en mässingsskifva, som kan rotera omkring en vertikal axel. Den öfre ytan uppdelas i olikfärgade sektorer. Vid rotationen komma de olika sektorerna att efter hvarandra intaga samma plats i förhållande till åskådaren, och då för försvinnandet af ett ljusintryck på näthinnan åtgår en tid af storleksordningen 1/10 sekund, så adderas vid tillräckligt stort omloppstal färgerna, och hela skifvan synes i blandfärgen. Färgsystemet. Försöken öfver färgblandning ha ledt till det allmänna resultatet, att hvarje godtyckligt sammansatt blandfärg kan ersättas genom en blandning af någon mättad färg med hvitt. Häraf framgår, att alla tänkbara olikheter mellan färger kunna inrangeras under en eller flera af nedanstående tre rubriker, nämligen: skillnader i ljusstyrka (intensitet), i färgton, i färgmättnad (nyans). Ljusstyrkan beror på energiinnehållet hos strålarna, den kan experimentellt varieras, t. ex. därigenom, att man ökar eller minskar bredden af den springa, som släpper igenom ljuset. Olika grader af ljusstyrka hos en viss färg betecknas ibland genom olika benämningar på färgen. Sålunda kallas en ljussvag hvit färg grå; för ljussvagt rödt, gult och grönt har man resp. namnen rödbrunt, brunt och olivgrönt. Ringa ljusstyrka hos mättade färger uttryckes genom prefixet ”mörk”, såsom mörkgrön, mörkblå; motsatsen ljusgrön, ljusblå etc. användes däremot både om en ljusstark mättad färg och om en omättad nyans af färgen, hvilket torde sammanhänga därmed, att vid stor ljusstyrka äfven de mättade färgerna synas närma sig hvitt (se nedan). Svart är den färgförnimmelse, som uppstår, då intet ljus träffar näthinnan; det är förnimmelsen af ögats hvilotillstånd. — Med skillnad i färgton betecknas den olikhet, som består mellan de mättade färgerna inbördes. Blandas nu sådant ljus, som ger intryck af en viss mättad färg, med en större eller mindre mängd hvitt ljus, så blir resultatet en mer eller mindre hvitaktig nyans af den ingående färgen: vi få sålunda variation i färgmättnaden. Med ett matematiskt uttryck kan man säga, att hela färgsystemet kan framställas såsom en funktion af tre variabler. Detta är ett mycket anmärkningsvärdt förhållande, ty det visar, att variationen i våra färgförnimmelser är mycket mera begränsad än variationen af irritamenten, så att en viss färg kan erhållas genom inverkan på ögat af i allmänhet oändligt många olika slag af ljus. Undantag utgör dock härvidlag en del af de mättade färgerna, som endast kunna erhållas medelst homogent ljus af bestämd våglängd. Om man bortser från ljusstyrkan, har man två variabler, färgtonen och färgmättnaden, att taga hänsyn till i fråga om ett färgintryck. Grafiskt kunna därför färgerna representeras af punkter i ett plan. En dylik bildlik framställning af färgsystemet kallas färgtafla l. färgskifva. Vanligen afsättas de mättade färgerna utefter en sluten kroklinje, som från rödt går genom spektralfärgerna till violett och därifrån genom purpurfärgerna löper tillbaka till rödt. En viss punkt innanför kroklinjen får representera hvitt, och de omättade färgerna af en viss färgton komma då att ligga på en linje, dragen från denna punkt ut till motsvarande mättade färg. Newton var den förste, som begagnade sig af en dylik metod för beskrifning af färgfenomenen. Han uppdelade sin färgcirkel i sju sektorer, hvilkas bredd han valde efter en akustisk-analogi. Ytterst mot periferien funnos de af honom till blott sju antagna mättade färgerna, och i cirkelns midt fanns rent hvitt. — Vill man i en bildlik framställning åskådliggöra äfven färgernas ljusstyrka, måste rummets tredje dimension tagas till hjälp. Lambert framställde färgsystemet under formen af en färgpyramid l. färgkon. En sådan kan tänkas utgöra en stapel af en mängd Newtonska färgskifvor, där skifvornas radier minskas med aftagande ljusstyrka. Svart kommer sålunda att förläggas i konens topp. Runges färgklot l. färgkula tjänar samma ändamål. Newton afsåg emellertid med sin färgtafla icke blott att gifva en bekväm öfverblick öfver de förefintliga färgerna; han försökte äfven att med densamma kvantitativt framställa de på hans tid visserligen föga undersökta förhållandena vid färgblandning, så att man genom en tyngdpunktskonstruktion skulle kunna finna blandfärgen af ett godtyckligt antal färger. Hans framställning är emellertid icke riktig, om den också utgör en ganska god approximation. Först matematikern H. Grassmann lämnade omkr. 1850 en exakt formulering af de fysiologiska förutsättningar, som måste ligga till grund för konstruerandet af en dylik s. k. geometrisk färgtafla, och visade äfven, hur en sådan beräknas. Med tillhjälp af en geometrisk färgtafla, där alla färger äro rätt placerade, kan man lätt