taga reda på blandningsresultatet af ett antal färger hvilka som helst. Gäller det exempelvis att konstruera den färg, som erhålles, om en viss mängd p — det tal, som anger mängden af en färg, tages proportionellt mot denna färgs ljusstyrka — af färgen A blandas med mängden q af färgen B, så drages en rät linje mellan A och B, och denna linje delas i två delar genom en punkt X, så belägen, att sträckan AX förhåller sig till XB liksom q förhåller sig till p.

Fig. 2.

X utgör då den sökta blandfärgen. Eftersom sålunda alla af två färger uppkommande blandfärger ligga på föreningslinjen mellan de två färgpunkterna, inses, att af tre färger kunna alla de färger erhållas, som ligga inuti en triangel med de tre utgångsfärgerna till hörn. Ifall olika färger, som för ögat te sig lika ljusstarka, också skola uttryckas med samma måttstal, blir färgtaflan alls icke, som Newton valde den, en cirkel, utan kommer snarare att likna en triangel, såsom synes af fig. 2. Den starkt utdragna linjen utmärker de mättade färgerna. Bokstäfverna vid tvärstrecken beteckna de spektralfärger, som ligga vid motsvarande fraunhoferska linjer. Punkten O representerar hvitt. Man ser, att af de tre färgerna A, b och H kunna erhållas alla färger i triangeln, A b H, d. v. s. så godt som alla existerande; spektralfärgerna skulle dock icke kunna fås fullt mättade. Tager man däremot till hjälp en punkt P (se fig.) utanför det reella färgområdet, som alltså skulle beteckna en grön färg af ännu större mättnad än spektralgrönt, så omsluter triangeln A P H hela kroklinjen A D E F H A, och alla färger utan undantag kunna tänkas uppkomma genom blandning af de tre grundfärgerna A, P och H. I stället för A, P och H kan man välja tre andra (imaginära) grundfärger, förutsatt att den af dem bildade triangeln omsluter hela det verkliga färgområdet. På den omständigheten, att en färgförnimmelse karakteriseras genom tre storheter, och på den härpå beroende möjligheten att konstruera alla färger ur tre grundfärger baseras den berömda Young-Helmholtzska teorien för färgförnimmandet. Denna teori antager tillvaron på ögats näthinna af tre olika slags ljuskänsliga organ och att vid dessa organs retning förnimmelse af resp. färderna rödt, grönt och blått uppkommer (jfr Färgblindhet). Försök, som visat giltigheten af Grassmanns lagar för färgblandningen, ha utförts först af Maxwell med färgsnurran och sedermera med spektralapparater af andra vetenskapsmän, bland hvilka särskildt må nämnas König och Dieterici. — Emellertid ega samtliga i det föregående beskrifna förhållanden rum endast inom vissa gränser af ljusstyrkan. Vid mycket svag intensitet hos ljuset försvinner intrycket af färg; blått urskiljes härvid i svagare ljus än rödt (Purkinjes fenomen). Likaledes närma sig vid mycket stor ljusstyrka alla färger till hvitt; lättast sker detta med violett, blått och grönt ljus, svårare med gult; rödt ljus ger vid mycket stor intensitet intryck af gult. Föremåls färg. I färgläran har man dels att taga hänsyn till de fysiologiska lagarna för färgförnimmandet, dels kan man äfven betrakta färgerna såsom reagens på vissa fysikaliska egenskaper hos de färgade föremålen. Hvarje färgämne, vare sig det förekommer i form af pulver eller i lösning, absorberar ljus af olika våglängd i olika grad. Somliga färgämnen släppa igenom rätt mycket ljus, äro genomlysande l. transparenta; andra återigen företrädesvis reflektera ljuset. Ytfärger uppstå vid diffus reflexion af det infallande ljuset på det sätt, att större delen af ljuset före (och efter) reflexionen passerar genom ett tunt lager af kroppen i fråga och därvid strålar af viss våglängd absorberas. En röd yta återkastar sålunda hufvudsakligen de röda strålarna i dagsljuset och absorberar de blå. Det färgintryck, som erhålles af en färgad yta, beror tydligen också på belysningens art. Hvitt papper t. ex. antar utan vidare det infallande ljusets färg, men en röd pappersbit synes nästan fullkomligt svart, om den belyses med grönt eller blått spektralljus. Vi välja såsom exempel på ett färgadt ämne en lösning af järnklorid i vatten och undersöka färgen i genomgående ljus. I spektroskopet visa sig blått och violett fullkomligt utsläckta, lösningens färg är därför blandningsresultatet af samtliga spektralfärger minus blått och violett = gult. Kopparsulfat, undersökt på samma sätt, visar absorption af spektrums längsta vågor ända till nära D-linjen, färgen blir rödts komplementfärg, blågrönt. Om nu hvitt ljus får passera genom båda lösningarna efter hvarandra, erhålles en gröngul färg, eftersom den ena lösningen tar bort de röda, den andra de blå och violetta strålarna, men båda släppa igenom grönt. Man kan således säga, att båda lösningarnas blandfärg uppstår genom subtraktion. Samma förhållanden gälla vid blandning af färgämnen i pulverform. Hvarje nytt färgämne, som tillsättes, tar bort nya beståndsdelar ur det hvita ljuset; blandfärgens ljusstyrka blir allt mindre och öfvergår slutligen i svart, om ett tillräckligt antal passande färgämnen deltaga i subtraktionen. — Såväl den subtraktiva som den additiva färgblandningen är af praktisk betydelse vid trefärgsfotografien och trefärgstrycket (se Fotografi). Vid ljusets gång genom ett genomskinligt medium, i hvilket många små partiklar af annan optisk beskaffenhet äro kringströdda, sprides det ut åt alla sidor. Såsom lord Rayleigh visat, störes ljusets rätliniga utbredning desto mera, ju kortare våglängden är, och därför kommer genomgående ljus att synas rödaktigt, men det återkastade blått. Det diffusa dagsljuset, som intränger äfven i ett rum, hvars fönster vetta åt skuggsidan, och himmelens blåa