färg äro verkningar af grumlande partiklar i atmosfären, såsom stoft och små vattendroppar; äfven själfva luftmolekylerna kunna måhända verka som en grumling af etern (jfr Skymning). Några intressanta färgfenomen uppkomma genom ljusets diffraktion, interferens och polarisation (se dessa ord och Färgringar). 2. Kem. tekn. Man skiljer mellan färger, som användas till färgning af tyger, och färger, som, utrörda i olja, vatten eller kalkvatten, strykas på föremål, så att de ge sin färg åt ytan. De förra benämnas färgarfärger, de senare målarfärger. A. Färgarfärgerna äro lösliga eller kunna med kemikalier bringas i löslig form. Ur lösningen utfälles färgen på fibern, antingen direkt eller med tillhjälp af s. k. betmedel. Dessa färga ej själfva, men bidraga till att fästa färgen (se Färgning). Några färger äro af animaliskt ursprung, men det ojämförligt största antalet härstammar från växtriket, särskildt om däri inräknas stenkolstjäran, genom hvars bearbetning tjärfärgerna erhållas. Till de viktigaste vegetabiliska färgerna räknas sålunda färgträ och tjärfärgerna. Färgträ (se d. o.) kommer i handeln antingen i hela block eller finfördeladt. Härur beredas extrakter genom träets urkokning med vatten och följande indunstning. Extrakten äro antingen torra eller af sirapskonsistens. Tjärfärgerna ha under de sista årtiondena mer och mer trängt undan andra färger. Följande indelning i några större grupper med hänsyn till den beståndsdel i tjäran, som tjänat till utgångsmaterial, ger en öfversikt öfver de oräkneliga tjärfärgerna, af hvilka många ha en mycket komplicerad kemisk sammansättning. Bensolfärgämnen. Vid destillation af tjära fås som ett lättflyktigt destillat rå-bensol, hvilket innehåller de med bensol besläktade toluol, xylol och kumol. Härur beredas s. k. nitroföreningar, bland hvilka nitrobensol och nitrotoluol äro de viktigaste. Af dessa fås i sin ordning anilinolja, en i rent tillstånd färglös vätska, som är utgångspunkt för så kallade anilinfärger: anilinrödt, anilinblått, anilinviolett, metylviolett, anilingrönt m. fl. Vidare eosiner, naftylenblått, metylenblått, indulin, saffranin, aurantin. — Fenolfärgämnen. Vid fortsatt destillation af stenkolstjära erhålles fenol, mera allmänt känd under namnet karbolsyra, hvilken ren utgöres af färglösa eller svagt rosafärgade kristaller. Af fenol beredas azofärgerna, såsom anilingult, bismarckbrunt, tropeolin, ponceau, kongo; vidare pikrinsyra, viktoriagult, aurin, korallin, salicylgult. — Naftalinfärgämnena. Naftalin är ett fast kolväte af ganska stark lukt. Däraf tillverkas: naftalinrödt, martiusgult, naftolgult (syregult), naftolgrönt. — Antracenfärgämnena. Antracen är, liksom naftalin, ett fast kolväte, hvaraf tillverkas alisarin (se d. o.), purpurin, m. fl. Efter färgtonen kunna färgerna indelas i följande grupper, hvarvid i de fall, då ett och samma färgämne genom olika behandling kan ge olika färger, den mest karakteristiska fått bestämma grupperingen. Röda färger. Koschenill utgöres af de torkade kropparna af honorna till koschenillsköldlusen (Coccus cacti), som finnes i Central- och Syd-Amerika. Koschenillkornen innehålla färgämnet karmin och användas till färgning af ylle och silke. — Kermes l. kermeskorn, de förr som växtprodukt ansedda torkade honorna af en sköldlus (Chermes ilicis), som lefver på den i Syd-Europa och Orienten förekommande scharlakans- eller kermeseken (Quercus coccifera). Kermes användes speciellt till färgning af konditorivaror, viner m. m. — Lac-dye l. lac-lac uppstår därigenom, att en sköldlus (Carteria lacca) stinger ostindiska träd, hvarvid ett färgadt harts afsöndras, som benämnes schellack l. gummilacka. — Krapp är roten af en del Rubicaarter, af hvilka vanlig krapp (R. tinctorum) är vanlig i Europa. I krappen finnas två färgämnen, alisarin och purpurin. Som dessa numera kunna framställas med konst ur antracen, har användningen af krappen gått tillbaka. Dessa färger användas för ull och bomull. — Safflor är de torkade blommorna af färgtisteln (Carthamus tinctorius), som odlas i Ostindien, Egypten, Syd-Europa m. fl. ställen. I safflor finnes ett gult och ett rödt färgämne. Det senare, kalladt kartamin, ger en vacker, men ej hållbar färg och användes vid fabrikation af konstgjorda blommor och smink. — Orselj, persio och cudbear erhållas af lafvar. Laffärgerna utträngas emellertid alltmer af tjärfärgerna. — Alkannarot, roten af Alcanna tinctoria (se Alkanna), innehåller alkannin, ett hartsliknande ämne, som utdrages med petroleumeter och användes till färgning af fernissor, smink och parfymer. — Bresilja är veden af åtskilliga träd af släktet Cæsalpinia (se d. o.). Bäst är färnbock, sämre än sappan (från Ostindien) och ännu sämre Lima- och Nicaraguaträ. Färgämnet (brasilin) ger en vacker, men föga beständig färg. — De vanligaste röda tjärfärgerna äro fuksin, cerise, eosin och ponceau. Eosin är en grupp af färger, hvilkas lösning utmärkas af grönaktig färgskiftning. Ponceau finnes i olika nyanser, somliga stötande i gult, andra i scharlakan. En scharlakansröd färg ger Biebrichs scharlakan, som hör till diazofärgerna. Orange och gula färger. Gulträ är veden af ett mullbärsträd (Chlorophora tinctoria), som erhålles från Stora Antillerna. I veden finnes ett ämne morin, som under påverkan af luft och alkalier öfvergår till färgämne. — Kvercitron är innerbarken af den i Nord-Amerika växande färg- eller kvercitroneken (Quercus tinctoria). — Gulbär äro de torkade halfmogna bären af en del sydeuropeiska och levantiska Rhamnusarter. — Gula tjärfärger äro auramin, briljantgult, anilingult, chrysoidin, tartrazin, kinolingult m. fl. Pikrinsyra användes utom till färgning af silke och ylle äfven såsom sprängämne. Gröna färger erhållas genom mekanisk blandning af gula och blå färger. Af själfständiga gröna färger äro de flesta tjärfärger, såsom malakitgrönt, briljantgrönt, metylgrönt, diamantgrönt m. fl. Blå färger. Indigo erhålles genom en särskild jäsningsprocess af åtskilliga arter af växtsläktet Indigofera, hvilka förekomma hufvudsakligen i Ostindien, å Java, Madagaskar m. fl. ställen. Indigon innehåller 20—90 proc. af färgämnet indigotin. Detta har man lyckats framställa på kemisk väg ur stenkolstjäran. Konstgjord indigo börjar på allvar upptaga konkurrensen med den naturliga. — Vejde är ett af Isatis tinctoria erhållet färgmaterial, hvilket före indigons upptäckt användes som den viktigaste blå färgen, men numera begagnas endast i ringa skala och med en ringa tillsats af indigo till ”vejdekyp”. — Blåholts l. blåträ är kärnveden af ett i Central-Amerika och på Antillerna växande träd