Färgbad. Se Färgning. Färgblindhet (Daltonism, Dyskromatopsi o. s. v.), en hos många personer förekommande egendomlighet i färgsinnet. Färgblindheten är vanligen medfödd, men förekommer äfven som förvärfvad eller som ett symtom af vissa sjukdomar eller abnorma tillstånd (hysteri, hypnotism, tobaks- och alkoholförgiftning o. s. v.). Själf är den aldrig någon sjukdom, som föranleder att söka läkarhjälp. Den färgblinde är tvärtom vanligen länge själf okunnig om denna sin abnormitet, hvilken merendels röjes först genom någon tillfällighet eller genom direkt därpå riktad undersökning. Namnet ”färgblindhet” kan blifva vilseledande, om man tolkar dess betydelse så, att de färgblinde icke alls skulle se någon färg. I regel se de nämligen, liksom hvarje annan människa, färger, fastän de se dem på ett helt annat sätt och efter ett enklare, ofullkomligare system. Namnet färgblindhet är uppkommet ur och får sin förklaring i sammanhang med färgteorierna. Färgteorierna l. teorierna för färgsinnet äro många. De uppställa alla vissa grundfärger, af hvilka alla andra färger äro sammansatta. All färg är en subjektiv förnimmelse, hvilken förutsätter ett motsvarande organ i synapparaten, som sättes i verksamhet genom inverkan af yttre ljus. Olika färger förutsätta således olika organ, som olika påverkas af olika slags ljus. Om endast ett slags organ för ljusuppfattning funnes, så skulle ingen uppfattning af olika ljussorter (färger) komma i fråga, utan allt ljus synas ofärgadt (hvitt). Såsom grundfärger (och däremot svarande organ) kan man nu antaga antingen lika många, som det finnes olika ljussorter i det synbara solspektrum, eller ock kan man inskränka sig till det minsta antal, som förslår att förklara färgsinnets fenomen. Så uppställas t. ex. för det normala färgsinnet af Hunt fem grundfärger, nämligen rödt, gult, grönt, blått och violett; af Hering fyra, af hvilka två och två sinsemellan äro på ett särskildt sätt förbundna till s. k. motfärger, nämligen rödt och grönt samt gult och blått (om man hit räknar äfven svart och hvitt, hvilka Hering också betraktar såsom färger i egentlig mening, blir antalet af hans grundfärger sex); af Thomas Young endast tre, nämligen rödt, grönt och violett. Enligt dessa teorier betyder färgblindhet ung. detsamma som blindhet för en eller flera af grundfärgerna eller (hvilket är detsamma) frånvaro af eller okänslighet hos ett eller flera af de organ, med hvilka de särskilda grundfärgerna uppfattas. Med detta antagande låta färgblindhetens företeelser rätt väl förklara sig, om också ingen af teorierna kan bevisas vara fullt riktig. Af alla teorier räkna Youngs och Herings det största antalet anhängare. Den förstnämnda är i praktiskt hänseende mest användbar. Färgblindhetens olika arter måste — sedan man afräknat den totala färgblindheten, hvarmed förstås oförmågan att uppfatta någon som helst färg, i hvilket fall således endast förmågan att skilja ljus och mörker (hvitt och svart) återstår — vara jämt lika många som grundfärgerna hos det normala färgsinnet. Youngs teori fordrar således tre arter, nämligen rödblindhet, grönblindhet och violettblindhet. Herings teori uppställer väl fyra grundfärger, men som två och två af dessa alltid följas åt, så fordrar teorien endast två arter, nämligen rödgrönblindhet och blågulblindhet. Liksom båda teorierna ha sina stora förtjänster, så passa ock de båda artindelningarna hvar och en på sitt sätt in med verkligheten. Dock visar sig företrädet därvid ligga öfvervägande på Youngska teoriens sida. I hvarje fall kunna de färgblinde ha endast två grundfärger, och man har med säkerhet kunnat öfvertyga sig, att detta verkligen är förhållandet. Att omedelbart bedöma, huru de färgblinde subjektivt se färgerna, är naturligtvis icke möjligt. För att bilda sig en föreställning därom, har man nödgats inskränka sig till att, med det normala färgsinnet som måttstock, iakttaga de färgblindes därifrån afvikande förhållande till färgerna samt af detta draga sina slutsatser. Man har därvid funnit, att de, på ett för hvarje art kännetecknande sätt, regelbundet med hvarandra förväxla en del färger, som för det normala ögat förete sig himmelsvidt olika. Så förväxla de violettblinde rödt, orange och gult med hvarandra, hvilket måste betyda, att de subjektivt uppfatta de motsvarande ljussorterna såsom en och samma färg. Däremot skilja de denna färggrupp skarpt och säkert från grönt och blått, hvilka de åter sinsemellan förväxla och följaktligen måste se såsom en och samma färg. Violett ljus se de däremot icke alls såsom färg. Det synes dem svart. En violettblind skiljer således endast mellan två färger, och till endera af dem hänför han hvarje färg i naturen. Ett motsvarande förhållande eger ock rum med de rödblinde och de grönblinde, fastän dessa skarpt skilja sig från de violettblinde däruti, att de gruppera sina färger och följaktligen begå sina förväxlingar på ett helt annat sätt. Båda likna hvarandra och skilja sig från de violettblinde däruti, att de å ena sidan förväxla antingen rödt, orange, gult och grönt med hvarandra eller ock blått och violett med hvarandra, men å andra sidan skarpt skilja den ena färggruppen från den andra. De hänföra således alla färger till endast två grupper, m. a. o. de se endast två färger i naturen. Om således den objektiva iakttagelsen kunnat visa, att de färgblinde se endast två färger och således till dem hänföra alla ljussorter, så följer däraf icke omedelbart, hvilka deras två färger äro. Om en person förväxlar rödt, gult och grönt med hvarandra, så vet man däraf endast, att han ser dem såsom en och samma färg; men huru denna färg ser ut för hans öga, därom vet man i första hand intet. Den kan förete sig såsom den normalt seendes rödt, eller såsom grönt, eller såsom gult, eller ock såsom någon annan färg. Med ledning af teori och erfarenhet hade man kommit till den slutliga föreställningen, att den rödblindes och den grönblindes två grundfärger skulle vara gult och blått samt den violettblindes rödt och grönt. Riktigheten däraf i hufvudsak har också bekräftats och bevisats genom de undersökningar, som man anställt på ensidigt färgblinda, eller sådana, som ha ett normalt och ett färgblindt öga. Dessa kunna nämligen omedelbart jämföra det färgblinda ögats färgförnimmelser med det normalas och utgöra således den kombination, utan hvilken det skulle förblifva för alltid omöjligt att få veta, huru de färgblinde subjektivt uppfatta färgerna. Resultatet af de nämnda undersökningarna är af stor betydelse för teorien. De visa, att beskaffenheten af de färgblindes subjektiva förnimmelse väl passar in med Herings teori, men