skenbart står i strid med Youngs. Fäster man sig åter vid de färgblindes objektiva förhållande till de olika ljussorterna, så visar sig en stor överensstämmelse med Youngs teori, men däremot en lika stor motsägelse med Herings. Om de rödblinde såväl som de grönblinde förväxla rödt och grönt med hvarandra och båda se dessa färger såsom nyanser af gult, så göra de likväl detta på helt olika sätt. Af ett rödt och ett grönt föremål eller sken, hvilka för ett normalt öga synas lika ljusa eller ljusstarka, är alltid det röda för den rödblindes öga, det gröna däremot för den grönblindes öga det ljussvagaste (mörkare) af de två. Alla färger, i hvilka rödt ingår, synas för den rödblindes öga ljussvagare än normalt; alla, i hvilka grönt ingår, synas på samma sätt abnormt ljussvaga för den grönblindes öga. Rent rödt, d. v. s. ett rödt, i hvilket ingen tillblandning, vare sig af gult eller af blått, märkes, synes för den rödblindes öga alldeles ofärgadt (svart eller grått). På samma sätt synes rent grönt för den grönblindes öga färglöst (svart eller grått). Detta allt tyder därpå, att, ehuru de rödblinde och de grönblinde ha i hufvudsak samma två subjektiva grundfärger gemensamma, deras färgsinnes beskaffenhet dock har sin grund i olika känslighet för de olika ljussorterna, eller i okänslighet för rödt ljus hos den rödblinde och för grönt hos den grönblinde, hvilket står i god öfverensstämmelse med Youngs teori. Fäster man sig därför uteslutande vid den subjektiva förnimmelsen af färgerna, så är Herings artindelning tillräcklig. Vill man däremot tillika fästa behörigt afseende på de färgblindes förhållande till det objektiva ljuset, så måste man, följande Youngs teori, skilja mellan rödblindhet, grönblindhet och violettblindhet. När färgblindheten är starkt utpräglad eller, såsom man kallat den, fullständig, låta de ock lätt skilja sig. Men färgblindheten förekommer i en oändlig mängd olika grader, af hvilka de, som innefattas under benämningen ofullständig färgblindhet, ännu kvalitativt röja färgblindhetens artkaraktärer, under det att den lägsta graden, benämnd svagt färgsinne, knappast kan skiljas från det normala färgsinnet, såvida man ej vid undersökningen använder små och ljussvaga färgade ytor eller större sådana, sedda på längre afstånd, med ett ord ytor sedda under en liten synvinkel. Praktisk betydelse har färgblindheten endast genom de färgblindes förhållande till de objektiva ljussorterna. Om den rödblinde såväl som den grönblinde ser både rödt och grönt såsom gult eller såsom någon annan färg, är praktiskt fullkomligt likgiltigt; men att han ser dem båda lika och således förväxlar dem med hvarandra kan vara af praktisk betydelse, om ock efter omständigheterna i olika grad. När han t. ex. icke kan skilja de röda smultronen från de gröna bladen eller de röda spelmarkerna från de gröna, kan detta på sin höjd väcka omgifningens förundran eller åtlöje. Detsamma är förhållandet, när han väljer rödt tyg till ett klädesplagg, som anständigtvis borde vara svart eller grått o. s. v. Men af större betydelse är det, när en färgblind järnvägstjänsteman eller sjöman icke kan skilja mellan de röda och de gröna signallyktornas sken. Då gäller det ingenting mindre än risk af lif och lemmar för otaliga andra människor, för att icke tala om oberäknelig ekonomisk förlust af varor, järnvägsmateriel och fartyg. Ända till den senaste tiden ha 2 till 3 proc. af järnvägspersonal och sjömän varit färgblinda. Detta förklaras däraf, att en stor del färgblinda icke vetat af sitt felaktiga färgsinne och att de fleste af dem, som af någon anledning gjorts uppmärksamma därpå, icke kunnat förmås att inse och tro på sin oförmåga att skilja mellan signalfärgerna. De färgblinde, hvilka, liksom andra, från barndomen lärt sig namnen på färgen hos de vanligaste föremålen, ha småningom lärt sig att anse olikhet i ljusstyrka såsom olikhet i färg och tro sig nu äfven kunna skilja signalskenen på detta kännemärke, nämligen ljusstyrkan, hvilket dock är mycket opålitligt och lätt kan gifva anledning till misstag och olycka. Då man därför funnit, att det brukliga signalsystemet med färgade sken icke kan af något annat fullt ersättas, så har man insett nödvändigheten af att i järnvägens och sjöfartens tjänst icke använda färgblinda personer. En noggrann pröfning af färgsinnet hos järnvägspersonal och sjöfolk har därför visat sig nödvändig. Upptäckandet af färgblindhet är icke alltid lätt. Därtill erfordras i de flesta fall en särskild metodisk undersökning för ändamålet. Många för detta ändamål mer eller mindre lämpliga metoder finnas. En äldre, men mycket dålig metod är att fråga dem, som skola undersökas, om namnen på föremåls färg. Då nämligen många föremål alltid ha samma för dem karakteristiska färg och namnen på deras färg inläras utantill på samma gång som namnen på föremålen själfva samt när därtill kommer, att den färgblinde af ljusstyrkan och andra mindre väsentliga kännetecken har en viss ledning för sitt minne i afseende på färgnamnen, så lyckas han vid en sådan examen i vanliga fall begagna riktiga namn. När han dessutom själf tror, att han ser färgerna lika som andra människor och att de misstag han någon gång begått och som gjort honom till föremål för åtlöje berott endast på okunnighet i fråga om benämningen, blir han mycket försiktig och bemödar sig om att undgå misstag, hvilket lyckas dess lättare, ju mindre säker och pålitlig den metod är, efter hvilken undersökningen utföres. Hvarje sådan metod måste därför gå ut på att låta honom anställa jämförelser mellan föremål af olika färg. Vid klok tillämpning af denna princip erfar man lätt, att den färgblinde, han må nu använda hvilka benämningar som helst på färgerna, likväl icke kan skilja vissa färger från hvarandra, och därmed är han ertappad. Den enklaste, säkraste och mest använda metoden är Holmgrens sefirgarnsmetod. Den går ut på att för den, som skall undersökas, framlägga en sefirgarnsdocka af en viss, för hvarje prof bestämd, färg och uppfordra honom att själf ur en för ändamålet särskildt utvald större samling af sefirgarnsdockor utvälja dem, som höra till samma schattering som profdockan. Den färgblinde röjer då genast sitt fel genom att välja sådana dockor, som väl måhända till ljusstyrkan, men alls icke till färgen passa ihop med profdockan. Vid denna metod ligger stor vikt på, hvilka proffärger som begagnas. Därtill användas bäst 1:o) en ljus nyans af rent grönt och 2:o) en viss nyans af rosa. Då man med denna metod kan på en timme undersöka färgsinnet hos omkr. 100 personer, har det varit möjligt att anställa undersökningar af detta slag i stor skala och därigenom skaffa sig upplysning om färgblindhetens utbredning.