Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Färg ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bart står i strid med Youngs. Fäster man sig
åter vid de färgblindes objektiva förhållande
till de olika ljussorterna, så visar sig en stor
överensstämmelse med Youngs teori, men däremot en
lika stor motsägelse med Herings. Om de rödblinde
såväl som de grönblinde förväxla rödt och grönt
med hvarandra och båda se dessa färger såsom
nyanser af gult, så göra de likväl detta på helt
olika sätt. Af ett rödt och ett grönt föremål
eller sken, hvilka för ett normalt öga synas lika
ljusa eller ljusstarka, är alltid det röda för
den rödblindes öga, det gröna däremot för den
grönblindes öga det ljussvagaste (mörkare) af de
två. Alla färger, i hvilka rödt ingår, synas för
den rödblindes öga ljussvagare än normalt; alla,
i hvilka grönt ingår, synas på samma sätt abnormt
ljussvaga för den grönblindes öga. Rent rödt,
d. v. s. ett rödt, i hvilket ingen tillblandning,
vare sig af gult eller af blått, märkes, synes
för den rödblindes öga alldeles ofärgadt (svart
eller grått). På samma sätt synes rent grönt
för den grönblindcs öga färglöst (svart eller
grått). Detta allt tyder därpå, att, ehuru
de rödblinde och de grönblinde ha i hufvudsak
samma två subjektiva grundfärger gemensamma,
deras färgsinnes beskaffenhet dock har sin grund
i olika känslighet för de olika ljussorterna,
eller i okänslighet för rödt ljus hos den
rödblinde och för grönt hos den grönblinde,
hvilket står i god öfverensstämmelse med
Youngs teori. Fäster man sig därför uteslutande
vid den subjektiva förnimmelsen af färgerna,
så är Herings artindelning tillräcklig. Vill
man däremot tillika fästa behörigt afseende på
de färgblindes förhållande till det objektiva
ljuset, så måste man, följande Youngs teori,
skilja mellan röd-blindhet, grönblindhet
och violettblindhet. När färgblindheten är
starkt utpräglad eller, såsom man kallat den,
fullständig, låta de ock lätt skilja sig. Men
färgblindheten förekommer i en oändlig mängd
olika grader, af hvilka de, som innefattas under
benämningen ofullständig färgblindhet, ännu
kvalitativt röja färgblindhetens artkaraktärer,
under det att den lägsta graden, benämnd svagt
färgsinne, knappast kan skiljas från det normala
färgsinnet, såvida man ej vid undersökningen
använder små och ljussvaga färgade ytor eller
större sådana, sedda på längre afstånd, med ett
ord ytor sedda under en liten synvinkel.
Praktisk betydelse har färgblindheten endast
genom de färgblindes förhållande till de
objektiva ljussorterna. Om den rödblinde såväl
som den grönblinde ser både rödt och grönt
såsom gult eller såsom någon annan färg, är
praktiskt fullkomligt likgiltigt; men att han
ser dem båda lika och således förväxlar dem med
hvarandra kan vara af praktisk betydelse, om
ock efter omständigheterna i olika grad. När han
t. ex. icke kan skilja de röda smultronen från de
gröna bladen eller de röda spelmarkerna från de
gröna, kan detta på sin höjd väcka omgifningens
förundran eller åtlöje. Detsamma är förhållandet,
när han väljer rödt tyg till ett klädesplagg,
som anständigtvis borde vara svart eller grått
o. s. v. Men af större betydelse är det, när
en färgblind järnvägstjänsteman eller sjöman
icke kan skilja mellan de röda och de gröna
signallyktornas sken. Då gäller det ingenting
mindre än risk af lif och lemmar för otaliga
andra människor, för att icke tala om oberäknelig
ekonomisk förlust af varor, järnvägsmateriel
och fartyg. Ända till den senaste tiden
ha 2 till 3 proc. af järnvägspersonal och sjömän
varit färgblinda. Detta förklaras däraf, att en
stor del färgblinda icke vetat af sitt felaktiga
färgsinne och att de fleste af dem, som af någon
anledning gjorts uppmärksamma därpå, icke kunnat
förmås att inse och tro på sin oförmåga att
skilja mellan signalfärgerna. De färgblinde,
hvilka, liksom andra, från barndomen lärt sig
namnen på färgen hos de vanligaste föremålen, ha
småningom lärt sig att anse olikhet i ljusstyrka
såsom olikhet i färg och tro sig nu äfven
kunna skilja signalskenen på detta kännemärke,
nämligen ljusstyrkan, hvilket dock är mycket
opålitligt och lätt kan gifva anledning till
misstag och olycka. Då man därför funnit, att
det brukliga signalsystemet med färgade sken
icke kan af något annat fullt ersättas, så har
man insett nödvändigheten af att i järnvägens
och sjöfartens tjänst icke använda färgblinda
personer. En noggrann pröfning af färgsinnet hos
järnvägspersonal och sjöfolk har därför visat
sig nödvändig.
Upptäckandet af färgblindhet är icke
alltid lätt. Därtill erfordras i de flesta
fall en särskild metodisk undersökning för
ändamålet. Många för detta ändamål mer eller
mindre lämpliga metoder finnas. En äldre,
men mycket dålig metod är att fråga dem, som
skola undersökas, om namnen på föremåls färg. Då
nämligen många föremål alltid ha samma för dem
karakteristiska färg och namnen på deras färg
inläras utantill på samma gång som namnen på
föremålen själfva samt när därtill kommer, att
den färgblinde af ljusstyrkan och andra mindre
väsentliga kännetecken har en viss ledning för
sitt minne i afseende på färgnamnen, så lyckas
han vid en sådan examen i vanliga fall begagna
riktiga namn. När han dessutom själf tror,
att han ser färgerna lika som andra människor
och att de misstag han någon gång begått och
som gjort honom till föremål för åtlöje berott
endast på okunnighet i fråga om benämningen,
blir han mycket försiktig och bemödar sig om
att undgå misstag, hvilket lyckas dess lättare,
ju mindre säker och pålitlig den metod är,
efter hvilken undersökningen utföres. Hvarje
sådan metod måste därför gå ut på att låta
honom anställa jämförelser mellan föremål
af olika färg. Vid klok tillämpning af denna
princip erfar man lätt, att den färgblinde,
han må nu använda hvilka benämningar som helst
på färgerna, likväl icke kan skilja vissa färger
från hvarandra, och därmed är han ertappad. Den
enklaste, säkraste och mest använda metoden
är Holmgrens sefirgarnsmetod. Den går ut på
att för den, som skall undersökas, framlägga
en sefirgarnsdocka af en viss, för hvarje prof
bestämd, färg och uppfordra honom att själf ur en
för ändamålet särskildt utvald större samling af
sefirgarnsdockor utvälja dem, som höra till samma
schattering som profdockan. Den färgblinde röjer
då genast sitt fel genom att välja sådana dockor,
som väl måhända till ljusstyrkan, men alls icke
till färgen passa ihop med profdockan. Vid denna
metod ligger stor vikt på, hvilka proffärger som
begagnas. Därtill användas bäst l:o) en ljus
nyans af rent grönt och 2:o) en viss nyans af
rosa. Då man med denna metod kan på en timme
undersöka färgsinnet hos omkr. 100 personer,
har det varit möjligt att anställa undersökningar
af detta slag i stor skala och därigenom skaffa
sig upplysning om färgblindhetens utbredning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
