Sådana undersökningar ha också blifvit utförda i nästan alla civiliserade länder och äfven bland en del ociviliserade folk. Resultatet har visat, att färgblindheten är utbredd nästan lika öfverallt. Den förekommer allmännare (3 till 4 proc.) bland män, mycket sparsammare (omkr. 2 på tusendet) bland kvinnor. Man kan öfver hufvud antaga, att omkr. 2 proc. af ett lands invånare äro färgblinda, hvilket innebär att, då Sveriges folkmängd uppgår till öfver 5,3 mill., något öfver 100,000 färgblinda personer f. n. finnas därstädes. Om färgblindheten skall fortfarande hålla sig vid samma procent, eller om den med tiden skall till- eller aftaga, därom vet man naturligtvis intet med säkerhet. Men åtskilliga frågor af allmännare intresse, som därmed stå i sammanhang, ha varit föremål för närmare begrundning. En af dessa frågor gäller, huruvida den medfödda färgblindheten kan botas. Endast järnvägsläkaren doktor Favre i Lyon har ansett denna fråga böra jakande besvaras. Han menar, att färgblindheten kan undanröjas genom trägen och metodisk öfning med färger. För detta ändamål har han i Frankrike infört sådana öfningar i skolor af alla slag, bland järnvägspersonalen, i hären och marinen. Tyvärr har försöket icke bevisligen lyckats i ett enda fall, utan är det tvärtom bevisadt, att i alla de fall, i hvilka man påstått, att färgblindhet blifvit botad genom öfning, detta misstag berott på felaktig undersökning af färgsinnet och däraf följande förväxling af den undersöktes sätt att se färgerna med hans sätt att benämna dem. Emellertid lider det intet tvifvel, att öfning har en utvecklande verkan på färgsinnet liksom på andra organ. Det är ur denna synpunkt man sökt förklara färgblindhetens jämförelsevis sparsamma förekomst hos kvinnorna, hvilka ju från generation till generation mer än männen sysslat med färger. — Färgblindhetens ärftlighet är en sedan lång tid bekant sak. Den medfödda färgblindheten uppträder sällan i enstaka undantagsfall, utan ärfves inom vissa släkter efter bestämda lagar. Den vanligaste af dessa lagar (Horners lag) kan uttryckas så, att arfvet går från morfader till dotterson. En färgblind mans barn äro, enligt denna lag, normalseende. Färgblindheten öfverhoppar således en generation (någon gång flera) för att i en senare åter uppträda. När den då visar sig, är det icke hos de manlige, utan endast hos de kvinnliga afkomlingarnas barn och bland dessa icke hos de kvinnliga, utan endast hos de manlige individerna. Sällan äro dock alla sönerna af samma föräldrar färgblinda. — Mindre vanligt är, att färgblindheten inom en släkt regelbundet ärfves från far till son eller från mor till dotter. En lag är ock, att endast samma art af färgblindhet ärfves inom samma släkt. Om nu inom en släkt, i hvilken färgblindheten ärfves enligt Horners lag, en färgblind fader får endast söner, så är färgblindheten, enligt regeln, därmed utdöd inom denna gren af släkten. Får han däremot endast döttrar och dessa åter endast söner, så äro förhållandena mycket gynnsamma för färgblindhetens utbredning. Stundom kan färgblindheten ärfvas genom två och till och med flera kvinnliga led med normalt färgsinne. — Frågan om färgsinnets historiska utveckling har varit föremål för mycket intresse. Med skäl betraktar man färgblindheten som ett färgsinne af lägre och ofullkomligare art än det normala färgsinnet och föreställer sig, att det senare under naturens pågående utveckling småningom framgått ur det förra. Hur riktig denna tanke än må vara, är det likväl en fråga, om denna utveckling försiggått under den historiska tiden. Denna fråga har kommit på tal först med anledning af vissa språkvetenskapliga iakttagelser öfver färgnamnens förekomst och användning i den äldre litteraturen. Den tyske språkforskaren Geiger har visat, att i de äldsta skrifter färgnamn högst sparsamt förekomma och knappast i någon annan betydelse än för att uttrycka olika grader af ljusstyrka (svart och hvitt). Först senare framträda i litteraturen uttryck för verkliga färger och då i en viss ordning i afseende på tiden, ung. motsvarande den ordning, i hvilken färgerna följa på hvarandra i solspektrum (rödt, gult, grönt och sist blått och violett). Samma lag har den engelske statsmannen Gladstone sökt uppvisa särskildt med stöd af Homeros’ sånger. Den tyske oftalmologen H. Magnus, i Breslau har uppställt den hypotesen, att denna utveckling af färgnamnen i litteraturen stod i samband med och var ett uttryck för en motsvarande utveckling af färgsinnet samt angaf de ungefärliga perioder, vid hvilka detta från blott ett ljussinne först utvecklat sig till ett lägre färgsinne (motsvarande hvad vi nu kalla färgblindhet), innan detsamma nådde den utvecklingsgrad, som nu kännetecknar det normala färgsinnet. Engelsmannen W. Pole, själf färgblind, fann de af Gladstone uppvisade homeriska färgbenämningarna fullständigt passa för hans eget färgsinne och sökte däraf draga den slutsatsen, att dessa sångers författare och hans samtida voro färgblinda i vår mening. Mot allt detta kan nu med fog anmärkas, att färgnamnen lika litet i detta fall som eljest få anses såsom ett tillförlitligt uttryck för färgsinnets beskaffenhet. Icke heller får man antaga, att färgsinnets utveckling står i något bestämdt afhängighetsförhållande till ett folks stigande kultur. Därom bör man bäst vinna upplysning genom undersökning af färgsinnet hos ännu lefvande, på en låg kulturgrad stående folk. Sådana undersökningar, som flerstädes blifvit utförda (bl. a. äfven under Vega-expeditionens uppehåll bland tjuktjerna), ha gifvit vid handen, att färgblindheten bland sådana folk icke förekommer i nämnvärdt större procent än bland civiliserade nationer. Och likväl står dessa folks språkbruk i afseende på färgnamnen ung. på samma punkt som de homeriska sångernas. Något giltigt skäl för det antagandet, att den här antydda utvecklingen af färgsinnet infallit under den historiska tiden kvarstår numera icke. Färgblindhetens historia begynner 15 jan. 1777, då det bref från J. Huddart till J. Priestley är dateradt, i hvilket den första kända beskrifningen på en färgblind, skomakaren Harris från Maryport i Cumberland, förekommer. En annan engelsman, fysikern och kemisten J. Dalton, som själf var färgblind, skänkte 1794 åt litteraturen den första, på verklig vetenskaplig undersökning stödda, noggrannare beskrifningen öfver detta medfödda naturfel. Det är ock efter honom, som färgblindheten blifvit kallad daltonism, en benämning, som, i synnerhet i Frankrike, ännu användes. Under 19:e årh. gjorde kännedomen om färgblindheten endast ringa framsteg ända till slutet af