Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Färgblindhet (Daltonism, Dyskromatopsi)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sådana undersökningar ha också blifvit utförda i
nästan alla civiliserade länder och äfven bland en
del ociviliserade folk. Resultatet har visat, att
färgblindheten är utbredd nästan lika öfverallt. Den
förekommer allmännare (3 till 4 proc.) bland män,
mycket sparsammare (omkr. 2 på tusendet) bland
kvinnor. Man kan öfver hufvud antaga, att omkr.
2 proc. af ett lands invånare äro färgblinda, hvilket
innebär att, då Sveriges folkmängd uppgår till öfver
5,3 mill., något öfver 100,000 färgblinda personer
f. n. finnas därstädes. Om färgblindheten skall
fortfarande hålla sig vid samma procent, eller om den
med tiden skall till- eller aftaga, därom vet man
naturligtvis intet med säkerhet. Men åtskilliga
frågor af allmännare intresse, som därmed stå i
sammanhang, ha varit föremål för närmare begrundning.
En af dessa frågor gäller, huruvida den
medfödda färgblindheten kan botas. Endast
järnvägsläkaren doktor Favre i Lyon har ansett denna
fråga böra jakande besvaras. Han menar, att
färgblindheten kan undanröjas genom trägen och
metodisk öfning med färger. För detta ändamål har
han i Frankrike infört sådana öfningar i skolor af
alla slag, bland järnvägspersonalen, i hären och
marinen. Tyvärr har försöket icke bevisligen lyckats
i ett enda fall, utan är det tvärtom bevisadt, att i
alla de fall, i hvilka man påstått, att färgblindhet
blifvit botad genom öfning, detta misstag berott på
felaktig undersökning af färgsinnet och däraf
följande förväxling af den undersöktes sätt att se
färgerna med hans sätt att benämna dem. Emellertid
lider det intet tvifvel, att öfning har en utvecklande
verkan på färgsinnet liksom på andra organ. Det
är ur denna synpunkt man sökt förklara
färgblindhetens jämförelsevis sparsamma förekomst hos
kvinnorna, hvilka ju från generation till generation mer
än männen sysslat med färger. — Färgblindhetens
ärftlighet är en sedan lång tid bekant sak. Den
medfödda färgblindheten uppträder sällan i enstaka
undantagsfall, utan ärfves inom vissa släkter efter
bestämda lagar. Den vanligaste af dessa lagar
(Horners lag) kan uttryckas så, att arfvet går
från morfader till dotterson. En färgblind mans
barn äro, enligt denna lag, normalseende.
Färgblindheten öfverhoppar således en generation (någon
gång flera) för att i en senare åter uppträda.
När den då visar sig, är det icke hos de
manlige, utan endast hos de kvinnliga afkomlingarnas
barn och bland dessa icke hos de kvinnliga, utan
endast hos de manlige individerna. Sällan äro
dock alla sönerna af samma föräldrar färgblinda.
— Mindre vanligt är, att färgblindheten inom en
släkt regelbundet ärfves från far till son eller från
mor till dotter. En lag är ock, att endast samma
art af färgblindhet ärfves inom samma släkt. Om
nu inom en släkt, i hvilken färgblindheten ärfves
enligt Horners lag, en färgblind fader får endast
söner, så är färgblindheten, enligt regeln, därmed
utdöd inom denna gren af släkten. Får han däremot
endast döttrar och dessa åter endast söner, så äro
förhållandena mycket gynnsamma för
färgblindhetens utbredning. Stundom kan färgblindheten
ärfvas genom två och till och med flera kvinnliga
led med normalt färgsinne. — Frågan om
färgsinnets historiska utveckling har varit föremål för
mycket intresse. Med skäl betraktar man
färgblindheten som ett färgsinne af lägre och
ofullkomligare art än det normala färgsinnet och
föreställer sig, att det senare under naturens
pågående utveckling småningom framgått ur det förra.
Hur riktig denna tanke än må vara, är det likväl
en fråga, om denna utveckling försiggått under den
historiska tiden. Denna fråga har kommit på tal
först med anledning af vissa språkvetenskapliga
iakttagelser öfver färgnamnens förekomst och användning
i den äldre litteraturen. Den tyske språkforskaren
Geiger har visat, att i de äldsta skrifter
färgnamn högst sparsamt förekomma och knappast i någon
annan betydelse än för att uttrycka olika grader af
ljusstyrka (svart och hvitt). Först senare framträda
i litteraturen uttryck för verkliga färger och då i
en viss ordning i afseende på tiden, ung.
motsvarande den ordning, i hvilken färgerna följa på
hvarandra i solspektrum (rödt, gult, grönt och sist
blått och violett). Samma lag har den engelske
statsmannen Gladstone sökt uppvisa särskildt med
stöd af Homeros’ sånger. Den tyske oftalmologen
H. Magnus, i Breslau har uppställt den
hypotesen, att denna utveckling af färgnamnen i
litteraturen stod i samband med och var ett uttryck för
en motsvarande utveckling af färgsinnet samt angaf
de ungefärliga perioder, vid hvilka detta från blott
ett ljussinne först utvecklat sig till ett lägre
färgsinne (motsvarande hvad vi nu kalla färgblindhet),
innan detsamma nådde den utvecklingsgrad, som nu
kännetecknar det normala färgsinnet. Engelsmannen
W. Pole, själf färgblind, fann de af Gladstone
uppvisade homeriska färgbenämningarna fullständigt
passa för hans eget färgsinne och sökte däraf draga
den slutsatsen, att dessa sångers författare och hans
samtida voro färgblinda i vår mening. Mot allt
detta kan nu med fog anmärkas, att färgnamnen
lika litet i detta fall som eljest få anses såsom ett
tillförlitligt uttryck för färgsinnets beskaffenhet. Icke
heller får man antaga, att färgsinnets utveckling
står i något bestämdt afhängighetsförhållande till
ett folks stigande kultur. Därom bör man bäst vinna
upplysning genom undersökning af färgsinnet hos
ännu lefvande, på en låg kulturgrad stående folk.
Sådana undersökningar, som flerstädes blifvit
utförda (bl. a. äfven under Vega-expeditionens
uppehåll bland tjuktjerna), ha gifvit vid handen, att
färgblindheten bland sådana folk icke förekommer
i nämnvärdt större procent än bland civiliserade
nationer. Och likväl står dessa folks språkbruk i
afseende på färgnamnen ung. på samma punkt som
de homeriska sångernas. Något giltigt skäl för det
antagandet, att den här antydda utvecklingen af
färgsinnet infallit under den historiska tiden kvarstår
numera icke.
Färgblindhetens historia begynner 15 jan. 1777,
då det bref från J. Huddart till J. Priestley
är dateradt, i hvilket den första kända
beskrifningen på en färgblind, skomakaren Harris från
Maryport i Cumberland, förekommer. En annan
engelsman, fysikern och kemisten J. Dalton, som
själf var färgblind, skänkte 1794 åt litteraturen
den första, på verklig vetenskaplig undersökning
stödda, noggrannare beskrifningen öfver detta
medfödda naturfel. Det är ock efter honom, som
färgblindheten blifvit kallad daltonism, en
benämning, som, i synnerhet i Frankrike, ännu användes.
Under 19:e årh. gjorde kännedomen om
färgblindheten endast ringa framsteg ända till slutet af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
