1830-talet, då fysikern Th. J. Seebeck företog sig att bland lärjungarna i de högre klasserna af en skola i Berlin direkt söka efter färgblindhet. De fall, som han därvid fann, jämte några andra tillfälligtvis anträffade, försågo honom för hans undersökning med ett för den tiden ovanligt stort material (ej mindre än 13 fall). Medelst detta kunde han uppvisa dels två skilda arter af färgblindhet, dels olika grader inom hvarje art. Insikten i dessa arters väsen befordrades mycket genom engelsmannen Th. Youngs teori för färgsinnet, hvilken, ehuru redan framställd vid 19:e årh:s början, likväl varit förbisedd och glömd ända till början af 1850-talet, då den åter kom till heders i Tyskland, genom H. Helmholtz, och i England, genom J. Cl. Maxwell. Samtidigt därmed företog sig G. Wilson, professor i teknologi i Edinburgh, att metodiskt undersöka färgsinnet hos sammanlagdt 1,154 personer af olika klasser och åldrar, det största antal, som dittills blifvit undersökt, i ändamål att upptäcka färgblinda. Wilson hade därmed det praktiska syftet att skaffa sig en föreställning om det procentförhållande, i hvilket färgblindheten förekommer bland folket i England. Han var också den förste, som fäste uppmärksamheten på färgblindhetens praktiska betydelse, hvarjämte han förordade en kontroll af detta fel hos järnvägspersonalen och sjöfolket samt lyckades verkligen också införa en sådan vid en af Englands järnvägar. Men därvid stannade det för den gången. Detta berodde förnämligast af bristen på dels en tjänlig metod för erforderliga undersökningar, dels tillräcklig fysiologisk bildning för att skapa en sådan. Också hade Wilson under de närmast följande tjugu åren endast två efterföljare, den ene den ofvannämnde franske läkaren Favre och den andre oftalmologen H. Dor, hvilka anställde undersökningar i ung. samma skala som Wilson, den förre för rent praktiskt, den senare för mera vetenskapligt ändamål. Emellertid gjordes inga nämnvärda framsteg uti någondera riktningen. — I början af 1870-talet uppfann professor Fritiof Holmgren en metod, på en gång säker och högst enkel, med hvilken ett stort antal personer på kort tid kan undersökas (se sp. 278). Ursprungligen tillkommen i ändamål att anskaffa ett större antal färgblinda till material för vetenskaplig undersökning, fick denna metod, efter en 1875 vid Lagerlunda i Östergötland timad järnvägsolycka, hvilken väckte tanken på farorna af färgblindheten, en särskildt praktisk användning för undersökning af i närmaste hand järnvägspersonalens och sedermera äfven sjöfolkets, skolungdomens, militärens och andras färgsinne. Från denna tid och närmast från det skandinaviska läkarmötet i Göteborg 1876 daterar sig ett nytt skede inom färgblindhetens historia såväl på det praktiska som på det rent vetenskapliga området. I fråga om järnvägspersonalens och sjöfolkets färgsinne har man i alla civiliserade länder skyndat att följa Sveriges exempel och infört metodisk kontroll. Genom de undersökningar i stor skala, hvilka i sammanhang därmed anställts, har ett storartadt material vunnits icke blott för färgblindhetens statistik (omkr. 100,000 undersökta fall ensamt i Sverige), utan äfven för den egentliga vetenskapliga forskningen rörande färgblindheten i öfrigt. Man kan numera för sådana ändamål förfoga öfver hundratals färgblinda. Också har färgblindheten sedan 1876 öfverallt blifvit en brännande fråga, och ett stort antal fysiologer och oftalmologer har med framgång egnat sig åt lösningen af dess teoretiska problem, hvilket genom upptäckten och användningen af flera fall af ensidig färgblindhet vunnit en oväntad och stark belysning. Den på de sista åren oerhördt tillväxande litteraturen på detta område innehåller många viktiga bidrag till färgblindhetens teori. <tab>F. H.* Till ofvanstående, af Fr. Holmgren 1882 lämnade klassiska skildring torde endast obetydligt vara att tillägga angående den senare utvecklingen af läran om färgblindheten. De två hufvudteorierna kämpa ännu emot hvarandra, men under det att Herings ej väsentligt modifierats, har Youngs fått en modern afläggare i den s. k. duplicitetsteorien, utvecklad af Helmholtz’ lärjunge von Kries och andra forskare. I denna teori ha de tre grundfärgerna bibehållits, men dessutom en fristående ljuspercipierande apparat antagits, genom hvilkens retning en enfärgad förnimmelse utkommer och hvilken ensam är i verksamhet vid mycket låg ljusstyrka, då man ej kan skilja olika färger från hvarandra. I näthinnan finnas två olika ändorgan för förmedling af ljusförnimmelsen, nämligen stafvar och tappar. De förstnämnda ha i sin ytterdel ett färgämne, synpurpurn, hvilket sönderdelas af ljuset och återbildas i mörker. Genom åtskilliga fysikaliska och fysiologiska fakta är det ställdt utom tvifvel, att vid de lägsta ljusstyrkor, då färger ej kunna urskiljas, endast de synpurpur innehållande stafvarna funktionera, och att dessa sålunda bilda ögats mörkapparat, hvilken endast förmedlar förnimmelser af olika ljusstyrka och följaktligen är monokromatisk (enfärgad). Men duplicitetsteorien går längre, i det den antager, att stafvarna äfven vid starkare belysning, då synpurpurn i dem är blekt af ljuset, utgöra en monokromatisk apparat, och att följaktligen tapparna ensamma förmedla färgförnimmelse, ett antagande, som ej är lika säkert grundadt på exakta bevis. En olycklig följd af kampen mellan de olika färgteorierna är den villervalla, som uppstår i nomenklaturen därigenom, att de olika arterna af färgblindhet af teoriernas respektive målsmän beläggas med olika namn. Man har därför på senaste tiden sökt få till stånd en nomenklatur, som vore oberoende af teorierna. Vid normalt färgsinne kan hvilken färgton som helst, om än ej i hvilken mättningsgrad som helst, erhållas genom blandning af tre lämpligt valda färger. Det normala färgsystemet kallas därför trikromatiskt. För den färgblinde behöfvas till samma ändamål endast två färger, och färgblindheten kallas i öfverensstämmelse härmed dikromatopsi. Med protanopi menas Youngska teoriens rödblindhet, med deuteranopi förstås grönblindheten, med tritanopi violettblindheten, hvilken af Heringska skolan benämnes blågul- eller vanligare gulblåblindhet, under det att de båda första formerna sammanfattas under benämningen rödgrönblindhet. De ofullständigt färgblinde kallas anomala trikromater, ett begrepp, hvars gränser dock ännu ej äro exakt fixerade. Nyare undersökningar öfver det i olika ögon något växlande inflytandet af vissa fysikaliska förhållanden