Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Färgblindhet (Daltonism, Dyskromatopsi)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1830-talet, då fysikern Th. J. Seebeck företog sig
att bland lärjungarna i de högre klasserna af en skola
i Berlin direkt söka efter färgblindhet. De fall, som
han därvid fann, jämte några andra tillfälligtvis
anträffade, försågo honom för hans undersökning med
ett för den tiden ovanligt stort material (ej mindre
än 13 fall). Medelst detta kunde han uppvisa
dels två skilda arter af färgblindhet, dels olika
grader inom hvarje art. Insikten i dessa arters
väsen befordrades mycket genom engelsmannen Th.
Youngs teori för färgsinnet, hvilken, ehuru
redan framställd vid 19:e årh:s början, likväl varit
förbisedd och glömd ända till början af 1850-talet,
då den åter kom till heders i Tyskland, genom
H. Helmholtz, och i England, genom J. Cl.
Maxwell. Samtidigt därmed företog sig G.
Wilson, professor i teknologi i Edinburgh, att
metodiskt undersöka färgsinnet hos sammanlagdt
1,154 personer af olika klasser och åldrar, det största
antal, som dittills blifvit undersökt, i ändamål att
upptäcka färgblinda. Wilson hade därmed det
praktiska syftet att skaffa sig en föreställning om det
procentförhållande, i hvilket färgblindheten
förekommer bland folket i England. Han var också den
förste, som fäste uppmärksamheten på
färgblindhetens praktiska betydelse, hvarjämte han förordade
en kontroll af detta fel hos järnvägspersonalen och
sjöfolket samt lyckades verkligen också införa en sådan
vid en af Englands järnvägar. Men därvid stannade
det för den gången. Detta berodde förnämligast af
bristen på dels en tjänlig metod för erforderliga
undersökningar, dels tillräcklig fysiologisk bildning
för att skapa en sådan. Också hade Wilson under
de närmast följande tjugu åren endast två
efterföljare, den ene den ofvannämnde franske läkaren
Favre och den andre oftalmologen H. Dor, hvilka
anställde undersökningar i ung. samma skala som
Wilson, den förre för rent praktiskt, den senare för
mera vetenskapligt ändamål. Emellertid gjordes inga
nämnvärda framsteg uti någondera riktningen. — I
början af 1870-talet uppfann professor Fritiof
Holmgren en metod, på en gång säker och högst
enkel, med hvilken ett stort antal personer på kort
tid kan undersökas (se sp. 278). Ursprungligen
tillkommen i ändamål att anskaffa ett större antal
färgblinda till material för vetenskaplig undersökning,
fick denna metod, efter en 1875 vid Lagerlunda i
Östergötland timad järnvägsolycka, hvilken väckte
tanken på farorna af färgblindheten, en särskildt
praktisk användning för undersökning af i närmaste hand
järnvägspersonalens och sedermera äfven sjöfolkets,
skolungdomens, militärens och andras färgsinne.
Från denna tid och närmast från det skandinaviska
läkarmötet i Göteborg 1876 daterar sig ett nytt
skede inom färgblindhetens historia såväl på det
praktiska som på det rent vetenskapliga området. I
fråga om järnvägspersonalens och sjöfolkets
färgsinne har man i alla civiliserade länder skyndat att
följa Sveriges exempel och infört metodisk kontroll.
Genom de undersökningar i stor skala, hvilka i
sammanhang därmed anställts, har ett storartadt
material vunnits icke blott för färgblindhetens
statistik (omkr. 100,000 undersökta fall ensamt i
Sverige), utan äfven för den egentliga vetenskapliga
forskningen rörande färgblindheten i öfrigt. Man
kan numera för sådana ändamål förfoga öfver
hundratals färgblinda. Också har färgblindheten sedan
1876 öfverallt blifvit en brännande fråga, och ett
stort antal fysiologer och oftalmologer har med
framgång egnat sig åt lösningen af dess teoretiska
problem, hvilket genom upptäckten och användningen
af flera fall af ensidig färgblindhet vunnit en oväntad
och stark belysning. Den på de sista åren
oerhördt tillväxande litteraturen på detta område
innehåller många viktiga bidrag till färgblindhetens
teori.
F. H.*
Till ofvanstående, af Fr. Holmgren 1882
lämnade klassiska skildring torde endast
obetydligt vara att tillägga angående den senare
utvecklingen af läran om färgblindheten. De två
hufvudteorierna kämpa ännu emot hvarandra, men
under det att Herings ej väsentligt modifierats, har
Youngs fått en modern afläggare i den s. k.
duplicitetsteorien, utvecklad af Helmholtz’
lärjunge von Kries och andra forskare. I denna
teori ha de tre grundfärgerna bibehållits, men
dessutom en fristående ljuspercipierande apparat
antagits, genom hvilkens retning en enfärgad
förnimmelse utkommer och hvilken ensam är i
verksamhet vid mycket låg ljusstyrka, då man ej kan
skilja olika färger från hvarandra. I näthinnan
finnas två olika ändorgan för förmedling af
ljusförnimmelsen, nämligen stafvar och tappar. De
förstnämnda ha i sin ytterdel ett färgämne, synpurpurn,
hvilket sönderdelas af ljuset och återbildas i mörker.
Genom åtskilliga fysikaliska och fysiologiska fakta
är det ställdt utom tvifvel, att vid de lägsta
ljusstyrkor, då färger ej kunna urskiljas, endast de
synpurpur innehållande stafvarna funktionera, och
att dessa sålunda bilda ögats mörkapparat,
hvilken endast förmedlar förnimmelser af olika
ljusstyrka och följaktligen är monokromatisk
(enfärgad). Men duplicitetsteorien går längre, i
det den antager, att stafvarna äfven vid starkare
belysning, då synpurpurn i dem är blekt af ljuset,
utgöra en monokromatisk apparat, och att
följaktligen tapparna ensamma förmedla färgförnimmelse,
ett antagande, som ej är lika säkert grundadt på
exakta bevis.
En olycklig följd af kampen mellan de olika
färgteorierna är den villervalla, som uppstår i
nomenklaturen därigenom, att de olika arterna af
färgblindhet af teoriernas respektive målsmän
beläggas med olika namn. Man har därför på senaste
tiden sökt få till stånd en nomenklatur, som vore
oberoende af teorierna. Vid normalt färgsinne kan
hvilken färgton som helst, om än ej i hvilken
mättningsgrad som helst, erhållas genom blandning af
tre lämpligt valda färger. Det normala färgsystemet
kallas därför trikromatiskt. För den
färgblinde behöfvas till samma ändamål endast två
färger, och färgblindheten kallas i
öfverensstämmelse härmed dikromatopsi. Med
protanopi menas Youngska teoriens rödblindhet, med
deuteranopi förstås grönblindheten, med
tritanopi violettblindheten, hvilken af Heringska
skolan benämnes blågul- eller vanligare
gulblåblindhet, under det att de båda första
formerna sammanfattas under benämningen
rödgrönblindhet. De ofullständigt färgblinde kallas
anomala trikromater, ett begrepp, hvars gränser
dock ännu ej äro exakt fixerade.
Nyare undersökningar öfver det i olika ögon något
växlande inflytandet af vissa fysikaliska förhållanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
