vid ljusets gång genom och absorption i näthinnan, hvilka under stridens hetta blifvit förbisedda af båda teoriernas förkämpar, göra emellertid en revision af vissa delar af läran om färgsinnet nödvändig. Den betydande skillnad af färgsinnet, som förefinnes mellan det centrala, fixationspunkten närmast omgifvande partiet och det intill detta gränsande paracentrala, och som bl. a. tager sig uttryck däri, att rent ljus från den violetta ändan af spektrum vid litet synfält synes blått, när man fixerar fältets midt, under det att den violetta färgen framträder, när man ser bredvid detsamma, gör resultaten af de hittills med relativt stora synfält företagna undersökningarna osäkra. Väl har man länge haft sig en viss skillnad bekant, men man har tillskrifvit denna en absorption i det färgämne, som man trodde förefinnas äfven under lifvet motsvarande den s. k. gula fläcken, men hvilket emellertid visat sig uppträda först efter döden. I överensstämmelse härmed ha undersökningarna af färgsinnet varit riktade hufvudsakligen på det paracentrala området, under det att förhållandet är, att ljuset här genom inverkan af fluorescensen och andra fysikaliska förhållanden förändras, innan det kommer till de ljuspercipierande apparaterna. Det är alltså för den närmare kännedomen om färgblindhetens väsen och de olika arternas ställning till hvarandra nödvändigt att undersöka med tillräckligt små fält, under det att för undersökning ai den enskilde individens duglighet med afseende på färgsinnet de hittills använda metoderna fortfarande tjäna sitt ändamål. <tab>G—d. Färgcirkel, fys. Se Färg, sp. 268. Färgcrayontryck [-kräjå'-]. Se Färggravyr. Färgelanda (ej Ferglanda), socken i Älfsborgs län, Valbo härad. 11,597 har. 2,954 inv. (1907). F. bildar med Ödeborg ett konsist. pastorat i Karlstads stift, Västra Dals kontrakt. Färgen. 1. Insjö i Älfsborgs län, delad mellan Alingsås landsförsamling och Hemsjö socken, har aflopp norrut till Säfveån genom den lilla sjön Gärdsken. — 2. Insjö i västra delen af Jönköpings län, i Femsjö, Färgaryds och Långaryds socknar; den består af tre genom korta åar förenade sjöar, Södra F., Mellan-F. och Norra F., hvilka ha en sammanlagd ytvidd af omkr. 13 kvkm. och ligga 133—134 m. ö. h. De upptaga flera tillflöden och ha genom Färgån aflopp till Nissan. <tab>Wbg. Färgetsning. Se Färggravyr. Färgfilter l. Ljusfilter. Se Fotografi, sp. 1000 och 1002. Färgfinkar, Tanagridæ, zool., en familj hörande till fågelordningen Passeriformes, förekomma uteslutande i Amerika. De erinra genom sin kroppsform mycket om finkarna, från hvilka de skilja sig företrädesvis genom obetäckta näsborrar och en vanligen mera lysande färgdräkt. De lefva företrädesvis i skogarna af växtämnen, i ringare mån af insekter. Enär de i stora flockar kunna hemsöka planteringar, anses de för skadliga. Alla äro mycket klena sångare. De mest bekanta af de många arterna höra till släktet Traupis (l. Tanagra). <tab>L—e. Färgfotografi. Se Fotografi, sp. 1000. Färgginst, bot., namn på Genista tinctoria. Se Färgväxter och Genista. Färggravyr, Färgetsning, Färgradering, Färgkopparstick, Färgträsnitt, i teknisk bemärkelse oegentliga benämningar på färgtryck, tagna från en eller flera, i ett eller annat maner, graverade eller etsade plåtar eller plattor. Färggravyren hör nämligen icke till den konstnärliga grafikens område, utan h. o. h. till koppartryckets och träsnittstryckets. Plåtar eller plattor kunna visserligen graveras eller etsas med särskild hänsyn till deras användning för färgtryck, men man kan icke färgetsa eller färggravera. Den tilllämpade grafiska proceduren förblir alltid densamma oafsedt den grafiska plåtens eller tryckplattans slutliga ändamål. Konstgrafiska färgtryck kunna framställas på många olika sätt. Äldst är färgträsnittet, hvilket först uppträder i Tyskland vid början af 1500-talet. De äldsta färgträsnitten tillhöra den art, som brukar benämnas clair-obscursnitt (ljus-dunkel). De trycktes på kulört papper, hvilket gaf mellantonerna med en särskild stock för de mörkaste skuggorna och en för de ljusaste dagrarna. Aftrycket liknar närmast en i olika nyanser af samma färg, vanligen grått, gulbrunt, blått, grönt, utförd laverad teckning, och förfaringssättet blef därför användt i synnerhet för återgifvande af handteckningar. Bland de äldre tyska clair-obscur-träsnitten märkas blad af eller efter Lucas Cranach d. ä., Hans Baldung, Burckmair och Dürer. Konsten kom därefter snart nog till Italien. Det äldsta daterade italienska bladet bär årtalet 1518 och är utfördt af Ugo da Carpi. Bland berömda mästare inom denna gren må vidare framhållas Andrea Andreani och Henrik Goltzius. Cornelis Bloemaert (d. efter 1680) förenade koppargravyr och träsnitt, i det att konturerna utfördes med den förra tekniken, skuggor och toner med den senare. I våra dagar har färgträsnittet på nytt trädt fram och tillvunnit sig större intresse än som måhända någonsin förut kommit det till del. Det moderna färgträsnittet har emellertid anknutit sig mindre till den föregående utvecklingen i Europa än till det japanska färgträsnittet. Man har noggrant studerat dettas förfinade och likväl stilfullt enkla teknik och bemödat sig om att tillegna sig den. Exempel på den rent af monumentala verkan man på denna väg vunnit bjuda engelsmannen Nicholsons porträtt af berömda samtida. Af svenskar ha hittills de båda i Dachau i Bajern utbildade djurskildrarna Harriet Sundström och Karl O. Petersén i större utsträckning arbetat på detta område. I deras blad finner man prof på, hur man begagnar sig af själfva papperets struktur och färg samt af s. k. blindtryck i det moderna färgträsnittet. Att detta fullföljande af japanernas uppslag ej är den enda väg, som står färgträsnittet öppen i våra dagar, visar tysken Albert Krüger med sina mästerliga, minutiöst trogna och likväl fria och originella tolkningar af primitiva italienska målares taflor. Först i slutet af 1600-talet började man anlita graverade eller etsade kopparplåtar för åstadkommande af färgtrycksblad, men dessa tidigare tryck äro väl mest att anse som intressanta experiment. Sedan emellertid mezzotintamaneret (skrapsticket) under 1700-talet vunnit en väl förtjänt terräng på det konstgrafiska området, började färgkoppartrycket lifligare anlitas och uppnådde mot slutet af 1700-talet en fullkomlighet, som det sedan dess aldrig mäktat återvinna. De äldre färgkoppartrycken åstadkommos med tillhjälp af flera plåtar, en för hvar färg, vanligen hufvudfärgerna, men