äfven ibland för sammansatta färger. Resultatet af denna metod ansågs dock i längden föga tillfredsställande, mest på grund däraf, att det från en plåt aftryckta färglagret nedplattades af det näst följande under bladets genomgång i pressen. Endast den sist af alla påtryckta färgen bibehöll sin för koppartrycket säregna karakteristiska relief (se Koppartryck). På detta sätt tryckta färgblad äro därför kluddiga, kompakta, orediga och suddiga i färgen, hvarjämte de totalt sakna djup- och rymdverkan. Närmast med anledning häraf började man, något längre fram, trycka färgblad från en plåt, i hvilken färgerna inlagts med tillhjälp af stomfar. Till en början färgpreparerade väl koppartryckaren själf dessa plåtar för sina aftryck, men småningom började dels grafikern, dels originalets målare att personligen färgbehandla dem. Ni ha t. ex. påtagliga bevis för, att den ypperlige engelske målaren Constable själf färgtryckte en stor del af de grafiska reproduktioner, som publicerades efter hans taflor. Sådana färgtryck äro naturligtvis mycket dyrbara. Constables betalas i våra dagar med ända till 25,000 kr. stycket. Nu omnämnda färgtryck utgjordes i allmänhet af tryck från rena mezzotintaplåtar, en och annan gång med inetsade eller graverade linjer här och där, och under en lång tid ansåg man, att intet annat grafiskt maner än mezzotintamaner lämpade sig för färgkoppartryck. Men efter hand som de olika akvatintamaneren kommo till heders, började man igen anlita plåtar, etsade på detta sätt, för färgtryck, ehuru med vida mindre lyckligt resultat. Emellertid förekomma äldre, särskildt engelska akvatintafärgtryck, som utmärkas för stor skönhet och klarhet i såväl färg- som ljusverkan. Sådana aftryck från konstnärligt färgbehandlade mezzotinta- och akvatintaplåtar voro dock dyra; man försåg därför allmänheten med äfven billigare färgkoppartryck och gick därvid till väga på flera olika sätt. Man tog från plåten ett färglöst aftryck, på hvilket man kunde urskilja gravyrens relieflinjer eller punkter, färglade det för hand med vattenfärg, behandlade koppargravyren eller etsningen med vanlig gravyrfärg, svart eller brun, samt tryckte den öfver den noga inpassade handmålningen. Sådana aftryck kallas tryck på måladt underlag. Behöfdes endast en hel färgton eller färgförtoning till underlag, belade man först med tillhjälp af lädervalsar den graverade plåtens yta med den önskade färgen, som icke fick inkomma i gravyrens linjer och tog sedan ett aftryck af plåten. På detta blad aftrycktes plåtens gravyr med full färg på vanligt sätt. Dessa tryck benämnas afdrag på tryckt ton. Vidare förekomma för hand färglagda gravyrer dels med på aftryckets yta pålagd vattenfärg, dels med på dess baksida anbringad oljefärg. I senare fallet prepareras först papperet så, att det blir genomskinligt, eller ock fästes aftrycket först medelst en stark och klar fernissa på en glasskifva, hvarefter själfva papperet med tillhjälp af vatten bortgnides, så att endast aftryckets färg blir kvar på glaset, som sedan behandlas med oljefärg. Äldre sådana glasfärgtryck af oförliknelig färgskönhet och förvånande valörkraft finnas. Under senare tid har man användt äfven litografiska tontryck som underlag för själfva etsningstrycket, men sådana ”färgetsningar” verka i hög grad torra och ”billiga”. Den moderna färggravyren begagnar sig mest af akvatintamaneren, i synnerhet det torra, och företrädesvis numera af fotogravyrgrundens asfaltkorn vid framställningen af de olika färgplåtarna. I Paris tar man i våra dagar f. ö. mycket ifrigt, ehuru i all hemlighet, fotogravyrens resurser till hjälp, och mångfaldiga äro de knep, som härvidlag komma till mer eller mindre lyckad användning. Till det moderna färgcrayontrycket anlitas mjukgrundplåtar, en för hvarje färg. De behandlas på vanligt sätt, men med den skillnaden, att man i stället för blyertspenna använder färgade kritor att teckna med på det öfver grunden lagda papperet, och samma papper gör tjänst för teckningen på samtliga de använda plåtarna. Till den ena plåten använder man t. ex. en röd krita, till den andra en gul o. s. v., så att, när den sista plåten är intecknad, har man på det till teckningen använda papperet en fullt färdig färgbild af det arbete man önskar åstadkomma i plåtarnas gemensamhetstryck, d. v. s. det slutliga aftrycket bör, om allt gått väl, bli fullkomligt lika med den till plåtarna använda färgteckningen. Det är icke synnerligen svårt att skilja på arten af dessa olika färggravyrtryck. Visar sig det rena papperet mellan den tryckta gravyrens linjer eller korn, har man att göra med ett aftryck från en plåt med ilagd färg. Äro linjerna rena, skarpa och systematiskt lagda, föreligger ett färgstick (linjegravyr), äro de mindre klara, något ruggiga och fritt, otvunget tecknade, färgetsning, äro de mera färgstarka i sin midt och mjukt aftonade vid kanterna, ett färgtryck från torr-nålradering. I kornmaneren gäller regeln att, om punkterna äro mjuka, streckliknande och systematiskt ordnade, är aftrycket från en mezzotintaplåt; äro de ljusa, på mörk botten och oregelbundet ordnade, höra de till akvatintametoderna; äro de mörka, på ljus botten, till mjukgrund- eller sandtonsätten och om punkterna äro kilformiga, till stippelmaneren. Är tryckpapperet mellan gravyrens linjer eller korn färglagdt, under det att själfva gravyrens färg står klar och ren, är aftrycket gjordt på underlagd färg, handmålad eller tryckt. Äro äfven själfva gravyrens tryckta linjer eller punkter betäckta af färg, eller visa spår af sådan, är gravyren färglagd efter tryckningen. Under de senare åren har hos oss utförts en del färgtryckta gravyrblad i olika maner, bl. a. af prins Eugen (två dubbelplåtsblad ”Tyresö slott” och ”Cypresser” och ett med underlagd, valsad ton ”Stockholms slott”), K. Larsson (ett dubbelplåttryck ”Hofdam”), E. Schwab och T. Schonberg m. fl. (mjukgrundetsningar med underlagd, tryckt ton), R. Haglund (linjeetsningar med ilagd färg), N. E. Anckers (crayonblad i mjuk grund med färgkritteckning). A. Österlind har under en längre tid med framgång arbetat på återupplifvandet af det gamla akvatintafärgtrycket. Det egentliga färgtryckets uppfinnare är Jacob Christoph Le Blon (f. 1667 i Frankfurt a. M., d. 1741 i Paris). Hans mål var att återge verkan af oljemålningar (mezzotintateknik). Resultaten äro mycket skiftande; bäst äro de blad, för hvilka svartkonstmetoden ligger till grund, ypperst bland dessa