åter ett porträtt af Georg II af Storbritannien. Med all sin energiska sträfvan kom dock Le Blon aldrig öfver experimentstadiet. Föga längre nådde hans lärjunge Jacques Gautier Dagoty (1717—86) och dennes son Édouard Gautier Dagoty, hvilka båda arbetade med svartkonstteknik. Först sedan akvatintainetoden (se Akvatintagravyr) uppfunnits, erhöll färgkoppartrycket ett verkligt uppsving med François Janinet (1702—1813). Denne utvecklade en rik och mångsidig verksamhet och förstod att utan slafvisk härmning återge såväl akvarellens som miniatyrporträttets effekt. Janinets lärjunge var Charles Melchior Descourtis (1753—1820). Den främste mästaren på det äldre färgkoppartryckets område är Philibert Louis Debucourt (1755—1832). Såsom hans främsta verk gälla de både kulturhistoriskt och konstnärligt lika intressanta bladen ”Promenade de la galerie du Palais-royal” och ”Promenade du jardin du Palais-royal”. En som begåfning mindre betydande samtida till Debucourt var Pierre Michel Alix (se denne). Speciellt kom färgkoppartrycket till användning för återgifvande af gamla mästares handteckningar. Härvid visade det sig önskvärdt att kunna efterhärma de mest olika teckningsmaner. Önskan att förmå afbilda kritteckningar och pasteller gaf anledning till uppfinnande af det s. k. crayonmaneret (se d. o.) l. kritmaneret (äfven kalladt punsmaner och roulettmaner efter de vid förfarandet använda redskapen, stippelgravyren och punktermaneret efter de fina punkter, som bilda teckningen). Uppfinnare af denna teknik är Jean Charles François (f. 1717 i Nancy, d. 1769 i Paris). Skickliga utöfvare af detta slags färggravyrer voro fransmännen Louis Bonnet och Gilles Demarteau, båda tillhörande 1700-talet. En skicklig återgifvare af gamla handteckningar i flera färger var holländaren Cornelis Ploos van Amstel (1726—98). I Tyskland gjorde Johann Theophilus Prestel (1739—1808), hans hustru och dotter till sin uppgift att göra teckningar af gamla mästare tillgängliga i goda afbildningar. Holländaren Herkules Seghers (f. 1589, d. omkr. 1650) torde ha varit den, som först börjat anlita enplåtsfärgtrycket. Vid slutet af 1600-talet tillämpades denna metod af Peter Schenk i Amsterdam, och under 1700-talet kom den i flitigt bruk i England och i Tyskland. Färgkoppartrycket har, sedan det vid 1800-talets början undanträngts af färglitografien, under de senaste årtiondena åter kommit till heders. För färglitografien (se Litografi) ligger samma princip till grund som för färgträsnittet och färgkoppartrycket med flera plattor. Under litografiens första glansperiod, 1800-talets förra hälft, använd med framgång i konstnärliga syften, trädde den sedermera nära nog helt i industriens tjänst och lämnade då ofta föga tillfredsställande resultat. Särskildt beklagligt var färglitografiens användande för framställning af s. k. oljetryck, hvarvid tryckningen skedde på grundad duk eller på papper med väflikt utseende, och man anbringade en fernissa öfver detsamma för att ge färgen en om oljemålningen erinrande glans. I våra dagar ha kemigrafiska reproduktionssätt beröfvat färglitografien större delen af dess användningsfält inom industrien, men i stället har denna teknik omhuldats från konstnärligt håll så, som knappast någonsin tillförene. I Sverige har K. Larsson utfört flera präktiga färglitografier, bl. a. ”Sankt Göran och draken”. Bland de foto- och kemigrafiska reproduktionsmetoder, som användas för åstadkommande af färgtryck, är autotypien (se d. o.) i flera färger den billigaste och mest använda. Därjämte har man begagnat sig äfven af ljustryck och fotogravyr. Vid dessa metoder nyttjar man städse det gamla sättet med flera plåtar kompletteradt på fotografisk väg (genom fotografiska plåtar, som äro gjorda okänsliga för alla andra ljusstrålar än de i en af hufvudfärgerna rödt, blått, gult), så att färgernas delning och sammanställning i trycket blifva — åtminstone principiellt — absolut riktiga. Tryck utfördt med plåtar i de tre hufvudfärgerna kallas trefärgstryck. Kommer därtill en plåt i svart och hvitt, benämnes produkten fyrfärgstryck. <tab>A. T—g. A. L. R. Färgharmoni, färgsammanställning, som utöfvar en behaglig verkan. Sannolikt beror denna verkan på ett visst förhållande mellan s. k. komplementfärger; men många andra omständigheter, såsom ljusstyrka, glans, böra jämväl tagas i betraktande. Frågan om denna verkans uppkomst torde ännu icke ha fått sin vetenskapliga lösning. <tab>Upk.* Färgkemi, ett modernt, måhända mindre egentligt, ord, som betecknar kunskapen om de olika färgämnenas ursprung, sammansättning, beredande, egenskaper och inbördes förhållanden till hvarandra och till öfriga på dem inverkande företeelser, särskildt med hänsyn till deras användande inom konstmåleriets olika arter. Studiet af färgernas hållbarhet under olika omständigheter och deras skadliga eller gynnsamma inverkan på hvarandra m. m. är jämförelsevis nytt som praktisk vetenskap. I själfva verket började det först, åtminstone på måleriets område, sedan det af omständigheterna oafvisligt påkallats som absolut nödvändigt. Man hade förvärfvat en alltmer påtaglig erfarenhet af, att moderna konstmålningar icke vore hållbara, att de förlorade sin ursprungliga färg eller på annat sätt förstördes. Man måste följaktligen påkalla vetenskapens hjälp. I de gamle mästarnas tid var den genom generationer nedärfda kunskapen till fyllest härvidlag. Då preparerade målaren själf egenhändigt eller under sin personliga uppsikt all till utöfvandet af hans konst nödig materiel: färger, oljor, medier, fernissor, målningsytor m. m. Och de gamles erfarenhet i sådana, för det konstnärliga arbetet rent preliminära sysslor var förvånande mångsidig och solid. Deras färger och grundpreparat ha hållit sig så godt som oförändrade århundraden igenom. Tyvärr är det i vår tid annorlunda. Allt hvad de gamle mästarna i ofvannämnda fall personligen uträttade, göres nu mot betalning af andra, för färgernas och måleriteknikens nödvändiga betingelser i allmänhet mycket främmande personer. I följd häraf och af bristfällig kunskap hos konstnären om materialet hålla sig icke de moderna målningarna, de må nu vara målade i akvarell, tempera, olja eller alfresko. För att i främsta rummet bibringa konstnären själf en rätt insikt om orsak och verkan inom området för hans material- och teknikresurser, har man numera vid flera af utlandets större konsthögskolor upprättat särskilda lärostolar för undervisning i färgkemi. Äfven i