Sverige lär man f. n. vara betänkt på att, så vidt möjligt, följa utlandets exempel i detta hänseende. Nutidens främsta män på området torde vara professorerna Church och Hurst i England, den förre som teknik-kemiker, den senare på färg- och pigmentkemiens vidlyftiga gebit. Rörande de viktigaste färgernas hållbarhetsförhållanden må nämnas följande. Af de hvita färgerna äro permanenthvitt (barythvitt l. bariumsulfat) och zinkhvitt hållbara, blyhvitt (kremshvitt) tvifvelaktig. Af gula färger äro naturliga gula ockror, gulockra, guldockra, rå terra m. fl., samt äkta neapelgult och kadmium hållbara; tvifvelaktiga äro aureolin, marsgult, indiskt gult, gul ultramarin och kromgult; h. o. h. förkastliga äro gummigutta, gult lack och gul stil de grain. Hållbara röda färger äro vermillon (äkta cinnober) och alla naturliga röda råa eller brända ockror, tvifvelaktiga alla röda lack- och krappfärger, förkastliga alla karminfärger, saturnrödt och andra blyhaltiga färgämnen. Bland de violetta färgerna äro violett ultramarin och violett kobolt hållbara, violetta lack- och karminfärger förkastliga. Tillförlitliga gröna färger äro vert emeraude, grönjord (terre verte), koboltgrönt, grön ultramarin, malakit och grön kromoxid, tvifvelaktiga mineralgrönt och täckgrönt, förkastliga grön cinnober, saftgrönt, spanskt grönt och gröna lackfärger. Bland blå färger äro ultramarin, kobolt och bleu céleste permanenta, blågrön oxid, smalt och mineralblått tvifvelaktiga, pariserblått, berlinerblått, preussiskt blått och indigo förkastliga. Af de bruna och svarta färgerna äro alla naturliga bruna ockror brända eller obrända samt elfenbensvart, bensvart, kernsvart, grafit och lampsvart hållbara, kasselbrunt, brysselbrunt, Van Dyck-brunt och brun stil de grain tvifvelaktiga, asfalt, mumie och samtliga bruna lackfärger förkastliga. Dessa uppgifter äro gällande hufvudsakligen för oljemåleriet. Hållbarhetsfrågan ställer sig något annorlunda för akvarellmåleriet och på ett i ännu högre grad afvikande sätt för alfreskomåleriet, till hvilket endast ett fåtal färger kan med full tillförsikt användas. <tab>A. T—g. Färgklaver, fys., en af J. Plateau (d. 1883) konstruerad apparat, bestående af två bakom hvarandra roterande, cirkelrunda skifvor. Den bakre är delad i åtta lika stora sektorer, som i ordning äro målade med rödt, svart, blått och hvitt; i den främre äro två motstående, smalare sektorer utskurna. Om skifvorna rotera med endast ringa hastighetsskillnad, framträda efter hvarandra olika färgtoner af rödt och blått. <tab>K. L.* Färgklot, fys. Se Färg, sp. 268. Färgkon, fys. Se Färg, sp. 268. Färgkopparstick. Se Färggravyr. Färgkoppartryck. Se Färggravyr. Färgkroppar, bot., detsamma som kromatoforer. Se Cell, sp. 1390. Färgkula, fys. Se Färg, sp. 268. Färgkulla, bot., namn på Anthemis tinctoria. Färgkänsliga plåtar, fot., ortokromatiska plåtar. Se Fotografi, sp. 1000. Färglitografi. Se Färggravyr, sp. 287. Färglära, fys. och fysiol., läran om färgföreteelsernas lagar och orsaker. De första erfarenhetsrön om uppkomsten af blandfärger (se Färg) gjordes af målare, och dessa lärde sig tidigt att reda sig med ett fåtal färgämnen. Plinius berättar, att de äldre grekiske målarna begagnade endast fyra olika färger, och Lionardo da Vinci säger, att han utom svart och hvitt behöfde endast fyra färger, nämligen gult, blått, grönt och rödt. Då grönt kan framställas medelst blå och gula färgämnen, inskränktes sedermera antalet af de s. k. grundfärgerna till tre: rödt, gult och blått. — Försöken att förklara färgernas uppkomst gå långt tillbaka. Aristoteles ansåg dem uppkomma genom blandning af svart och hvitt, och denna åsikt var i det stora hela härskande ända till Newtons tid. Newton visade, att det hvita ljuset icke är enkelt, utan genom en prisma kan uppdelas i (enligt honom sju) enkla färger. Han påpekade därjämte, att ljusstrålarna själfva ej äro färgade, utan att de endast förorsaka olika färgförnimmelser. I skarp opposition mot Newton ställde sig Goethe; han upptog Aristoteles’ lära om blandningen af svart och hvitt och trodde sig i färgföreteelserna vid grumlade genomskinliga föremål (se Färg och Skymning) ha funnit ett ”urfenomen”, som skulle ligga till grund för uppkomsten af alla färger, äfven spektralfärgerna. Goethes ”Farbenlehre” innehåller många träffande och skarpsinniga iakttagelser, men hans färgteori är i det stora hela felaktig. Om de moderna färgteorierna se Färg och Färgblindhet. <tab>K. L. (G. N.) Färgmossa, bot. Se Parmelia. Färgmättnad, fys. Se Färg, sp. 267—268. Färgning, kem. tekn., i vidsträckt bemärkelse en handling, hvarigenom färg meddelas åt ett föremål; i inskränkt och vanlig betydelse förstås därmed ett förfarande att behandla animaliska eller vegetabiliska fibrer (ull, silke, bomull, lin) med färgämnen, så att den erhållna färgen sedan ej kan borttvättas vid upprepade tvättningar med såpa och vatten. Konsten att färga väfnader utöfvades enligt grekiska och romerska författare, särskildt Plinius (d. 79 e. Kr.), sedan urminnes tider i Indien och Egypten. I det senare landet användes indigo, safflor m. fl. färgämnen. Man kände redan före Plinius till sättet att genom olika slags betning af väfnaderna få fram olika nyanser med ett och samma färgämne. Äfven hos fenicierna stod färgkonsten högt, och den under hela forntiden så mycket värderade tyriska purpurn har troligen uppfunnits i Fenicien. Till Europa öfverfördes färgningskonsten småningom genom judar och morer och torde först ha nått Sicilien och Italien. Redan på 1200-talet funnos mäktiga färgarskrån i Florens, Venezia m. fl. orter i norra Italien. Under 1400-talet (och sannolikt redan förut) var färgningskonsten allmänt spridd öfver större delen af Europa, hvarjämte redan då de viktigaste vegetabiliska och mineraliska färgämnena voro kända. Med Amerikas upptäckt följde användningen af koschenill och kampeschträ som färgämnen, i slutet af 1700-talet började kvercitron och under första delen af 1800-talet katechu att begagnas. På sista tiden, efter upptäckten af de kemiska färgämnena, framför allt anilinfärgerna med deras oräkneliga nyanser, har ett nytt tidehvarf börjat för färgningen, och de äldre, ofta mycket invecklade arbetsmetoderna ha i de flesta fall kunnat ersättas med vida enklare och säkrare. Sedan gammalt har man indelat färgämnena i sådana, som färga direkt, substantiva färger, och sådana, som göra det indirekt, adjektiva