291 Färgning 292 färger, genom förening med vissa ämnen (b e t-ämnen), såsom järn-, krom- och zinkoxid eller andra baser. Denna indelning håller emellertid streck endast då, när det är fråga om en viss sorts fibrer, t. ex. ylle, ty vissa färger, såsom eosin och fuksin, äro substantiva mot ylle och siden, men adjektiva mot bomull. Kiktigare indelas färgämnena efter deras kemiska sammansättning och förhållande till olika slags fibrer i följande fem grupper: Basiska färger, salter af färgbaser, såsom fuksin, några azofärger, såsom krysoi-din, rodaminerna, metylen blått, saffranin och indulin. Dessa färga siden och ylle direkt, bomull först efter garfsyrebetning. - Sura färger, natron och kalk-salter af sulfonsyror, hvartill höra de flesta azofärger, sur fuksin, sulfonsyra af indigoblått liksom nitro-färgerna. Dessa färga ylle och siden direkt vid närvaro af fria syror, men icke bomull. - Substantiva bomullsfärger j sulfonsyrade salter af diazo-färgerna, derivater af bensidin, några andra diaminer samt svafvelfärgerna. Dessa färga bomull direkt i neutrala eller svagt alkaliska bad, svafvelfärgerna i svafvelalkaliska bad, många äfven ylle i sura bad. - Betfärgerna, svagt sura färgämnen, som innehålla fenol- eller alisarinhydroxylgrupper, såsom alisarin, några azofärger, eosiner och de flesta naturfärgämnen (blåholts, gulbär m. fl.). Dessa färga animaliska och vegetabiliska fibrer först efter betning med metalloxider; blott några eosiner färga ylle och siden direkt. - Framkallningsfärger, hvilka framkallas på fibern utan egentlig betning, såsom indigoblått, katechubrunt, anilinsvart, järn-chamois och isfärgerna. Vissa färger, som fästas vid tyget genom albumin eller andra klisterämnen, kunna ej räknas till de egentliga färgämnena. De användas blott vid s. k. tygtryck, hvilket mera närmar sig målning, ehuru det är en komplicerad färgning. Man kan ej uppställa en teori för alla de olika färgningsprocesserna till följd af fibrernas olika mikroskopiska byggnad och kemiska sammansättning samt färgämnenas högst olikartade karaktär. Däremot kan för hvarje grupp af besläktade färgämnen nog färgningsförloppet i de flesta fall förklaras. Som exempel kan nämnas yllets färgning med en basisk färg, eosin. Enligt Knecht bindes eosinen rent kemiskt af yllefibern. Denna afspaltar vid upphettning med baser eller syror den s. k. lanuginsyran, en i vatten löslig amorf amidosyra, som samtidigt har sura och basiska egenskaper, hvilket gör, att den med eosinen ger en röd olöslig fällning i1 fibern, "lanuginsyrad rosanilin", under det att»den af-spaltade saltsyran förenad med ammoniak kvarblir i badet. Likaledes bindes den färglösa mot eosinen svarande carbinolbasen af yllefibern med röd färg. På samma sätt af skilj es ur siden en kväfvehaltig syra, "sericinsyra". Bomull däremot kan ej färgas med fuksin, emedan den ej af skilj er någon lanuginsyran motsvarande kropp. En dylik förklaring af färgningsprocessen som en rent kemisk omsättning är ej alltid möjlig. Sålunda kan framkallningsfärgernas fästande på fibern förklaras som en ren mekanisk adhesion mellan färgkornen och de finporiga fibrerna. Yllets betning (se d. o.) med alunlösning beror tydligen på en omsättning af samma slag som färg-ningen. Kokas ylle med starkt utspädd alunlösning, upptages och bindes lerjord, så att den sedan ej kan. uttvättas med vatten, under det att svafvelsyran till större delen stannar löst i badet. På samma sätt upptagas de öfriga s. k. seskvioxiderna som järnoxid Fe2 03 och kromoxid Cr2 03, liksom äfven tennoxid Sn02, under det att salter af typen natriumsulfat Na2 S04 icke upptagas af ylle och siden. Härvid bör märkas, att lerjord upptages som sådan blott vid utspädda och alltså starkt dissocierade lösningar; ur koncentrerade lösningar upptages alun osönderdelad af fibern. En liknande attraktion af seskvioxider besitter hudsubstansen, som också lätt binder yllefärger och garfsyra. På detta sätt kan bomullsfibern och öfver hufvud taget cellulosa ej betas med metalloxider, ty den förmår ej att ur utspädd alunlösning absorbera lerjord och sålunda öfvervinna vattnets lösande inverkan. I stället måste lerjordshydrat utfällas i fibern, hvilket sker på olika sätt. Så indränkes-bomullen med acetat och ångas sedan, då ättiksyran går sin väg och oxiden stannar. Eller också dränkes bomullen i alunbad och neddoppas i en lösning af soda, krita e. d., då lerjordshydratet ut-fälles. En egendomlig förmåga att binda garfsyra och vissa oxy f ettsyror eger bomullsfibern. De betämnen, som bundits af fibrerna, förmå fixera alla de färgämnen, som med betmedlen bilda olösliga kemiska föreningar, och detta gäller både animaliska och vegetabiliska fibrer. I allmänhet ger en färgning med betning mera tvättäkta färg än färgning med substantiva färgämnen. Färgningen sker i kar af trä eller koppar, mera sällan af järn. Karen äro ofta försedda med mer eller mindre invecklade mekaniska anordningar för färggodsets förande genom färgbadet samt ofta med ånguppvärmning. Tyger sys ihop, så att de bilda en sluten bana, och denna dragés öfver en haspel, så att färgen fördelas jämnt. Garn upphänges i härfvor på färgkäppar med fyrkantigt tvärsnitt, som ligga på öfre karkanten. Genom att emellanåt vrida käpparna föras nya delar af härfvorna ned i badet. Äfven i ospunnet tillstånd färgas fibern, och gäller detta särskildt ylle. Det vatten, som användes i färgeriet, måste vara mycket rent. Icke blott de för ångpannorna så skadliga kalksalterna af kolsyra och svafvelsyra, utan äfven en del lättlösliga salter, såsom magnesiumsulfat Mg S04, magnesiumklorid Mg C12 och aluminiumsulfat A12 (S04), äro farliga för färgningsprocesser. Genom dessa förstöras särskildt adjektiva färger, hvarjämte de bibringa eo del färger, t. ex. alisarinrödt, vid färgningen annan nyans. I vissa fall blir färgningen mycket ojämn. Icke mindre skadliga äro dessa föroreningar vid tvättningen af färggodset före och efter färg:ningen. Om vattnet håller 10 mg. kalk Ca O pr 100 kbcm., så sönderdelar kalken i en kbm. vatten 1,5 kg. tvål, som förloras. Den utfällda kalktvålen förorenar färggodset och försvårar betningen. Vidare måste den använda tvålen vara mycket ren och neutral. Den får ej innehålla fritt alkali, fria syror eller oförtvåladt fett, emedan dessa föroreningar angripa fibern och ändra eller förstöra färgerna. Färgningsförfarandet tillgår i stort sedt på följande sätt. Först tvättas godset i varmt tvålvatten eller enbart vatten, och därefter betas det genom att nedföras i en lösning af alun eller annat betmedel (se Betning). Därefter befrias det från