öfverskott af vatten genom centrifugering, utpressning eller vridning. Sedan betningen fixerats på lämpligt sätt, nedföres godset i färgkaret, där det ”handteras” för hand eller på mekanisk väg. Efter utfärgningen tvättas det väl, hvarefter man ofta ”aviverar” (ger glans åt) l. ”skönar” det genom behandling i ”aviverings”- eller modifikationsbad, som efter omständigheterna innehålla svagt sura eller alkaliska lösningar, färgämnen, såpa o. d. Efter sköningen tvättas och sköljes godset, utvrides noga och torkas. Torkningen sker därigenom, att man låter godset antingen passera valsar upphettade med vattenånga eller hänga i särskilda till omkr. 70° upphettade torkrum. Denna procedur modifieras naturligtvis på mångfaldiga sätt alltefter godsets och färgämnenas olika natur, men kan här framställas i fråga om endast ett fåtal af de viktigaste färgämnena. Rörande de ofvannämnda färgerna och färgningsmetoderna samt deras förhållande till de tre fiberslagen ylle, siden och bomull må följande meddelas. 1. Basiska färger. Röda: fuksin, nyfuksin, cerise, saffranin, rodaminer; bruna: marron, bismarckbrunt; gula: fosfin, auramin, krysoidin; gröna: malakitgrönt, briljantgrönt; blå: anilinblått, parablått, viktoriablått, patentblått, metylenblått, indulin och nigrosin, parafenylenblått; violetta: metylviolett, kristallviolett. — Både ylle och siden färgas utan förbehandling. Färgämnet löses i vatten, så att en mycket utspädd lösning erhålles, och däri neddoppas det förut fuktade, väl rengjorda yllet och uppvärmes till måttlig temperatur. Yllet kan borttaga all färg ur lösningen. Om vattnet är hårdt eller yllet genom tvättningen alkaliskt, så tillsättes ett spår ättiksyra. Vid närvaro af ganska betydliga mängder syra utlösas ej de basiska färgämnena. Malakitgrönt och briljantgrönt erfordra en något afvikande behandling, i det yllet vid dessas användning måste betas med svafvel. Färgningen blir icke fullt tvättäkta, enär färgen af hett vatten åter delvis utlöses. Siden färgas ännu lättare än ylle af de basiska färgerna. Till badet sättes ”bastsåpa”, en lösning af sidenlim i såpa, hvarjämte badet svagt surgöres, hvarigenom glans och likformig färgning ernås. Efteråt aviveras i ett svagt syrebad (ättiksyra eller svafvelsyra), hvilket gör färgen lifligare och ger åt sidenet det välkända knastrande ljudet vid beröring. Obetad bomull färgas ej af de basiska färgerna. Däremot färgas den däraf med vissa betmedel mera tvättäkta än yllet, hvarför de basiska färgerna hufvudsakligen användas för bomull. Till betmedel användas garfsyra och antimonoxid, som med färgbaserna ge olösliga salter, hvilka äro mycket motståndskraftiga mot tvålvatten. Bomullen får antingen ligga 12—24 timmar i en enprocentig lösning eller drages genom en tioprocentig lösning kortare tid för ljusare, längre för mörkare nyanser. Om den garfsyrebehandlade bomullen nedföres direkt i färgbadet, färgas den visserligen af en olöslig förening af garfsyran med färgbasen. Men denna förening är löslig såväl i öfverskottet garfsyra som i den frigjorda saltsyran, hvarför färgen ej är tvättäkta samt utfaller ojämn. Därför föregås färgningen af betning i ett kräkvinstensbad, hvari garfsyran neutraliseras till antimonsalt och sålunda fixeras. Utom kräkvinsten, som är vinsyrans salt med kali och antimon, användes numera det billigare lösliga saltet af oxalsyra med kali och antimon. Sedan bomullen betats med garfsyrad antimon, nedföres den i en utspädd lösning af färgämnet. Denna är först kall och upphettas sedan till 50—60°, hvarvid färgen hastigt bindes och fixeras. Efteråt tvättas, och för att höja tvättäktheten betas ånyo i ett kräkvinstensbad. Alla basiska färger kunna färga i ett och samma bad, och fås på detta sätt ett oändligt antal blandfärger. Så erhåller man gulgrönt genom att blanda malakitgrönt med auramin o. s. v. Härvid är att märka, att blandfärgerna ge andra nyanser, än man på grund af fysikens lagar för färgerna kunde vänta. Tyvärr äro samtliga basiska färger ej ljusäkta — bäst äro indulin och metylenblått på bomull. 2. Sura färger. Röda: sur fuksin, äktrödt, de talrika ponceau-, bordeaux- och scharlakansfärgerna, orselj; orange: naftolorange och difenylaminorange; gula: äktgult, metanilgult,surt naftolgult, pikrinsyra, tartrazin, chinolingult; gröna: syregrönt; blå: indigokarmin, alkaliblått, vattenblått, patentblått, sur indulin; svarta: naftolsvart och naftylaminsvart. Alla dessa sura färger kunna användas blott på ylle och siden; endast ett fåtal färgar bomull. Färgningen af ylle är lika enkel som vid de basiska färgerna. Man tillsätter badet 1—3 proc. färg och 2—6 proc. svafvelsyra på 100 delar ylle, börjar färgningen med kallt bad och upphettar sedan till kokning. Genom tillsats af 20—25 proc. glaubersalt ernås en jämnare färgning. Vid siden tillsättes bastsåpa i stället för glaubersalt. Med alkaliblått, hvars motsvarande syra är olöslig, färgar man i ett sodabad, hvarur färgsaltet bindes nästan färglöst på yllet, och framkallar sedan den blå färgen i ett andra bad med utspädd svafvelsyra. De sura färgerna användas på grund af den lätthet, hvarmed de färga för ylle, och ponceau- och scharlakansfärgerna ha trädt i stället för koschenillen. Många äro mycket ljusäkta, men nästan utan undantag ej fullt tvättäkta, så att de litet utlösas i hett vatten, hvarigenom i randiga tyger det hvita anlöper i rödt vid tvättning. 3 a. Substantiva bomullsfärger. Röda: bensopurpurin, diamantrödt och diaminäktrödt; gula: krysamin; blå: diaminblått; gröna: diamingrönt; svarta: diaminsvart. Besläktadt med dessa är ett oändligt antal färger. Till sin kemiska karaktär äro dessa sura färgämnen alkalisalter af sulfonsyror, men bilda i afseende på sitt förhållande vid färgningen en särskild grupp. De färga bomull utan betning i neutrala eller svagt alkaliska bad, de senare innehållande soda eller såpa. Härvid bindes saltet i sin helhet, hvarför färgerna också kallas ”saltfärger”. De färga blott i koncentrerade lösningar. Tillsats af glaubersalt underlättar färgningen. De talrika diaminfärgerna användas för billiga kattuntyger. Särskildt lämpliga äro de äfven för färgning af halfylle; så färgas både bomull och ylle svart lika starkt i neutrala bad af en viss bestämd temperatur. Fritt alkali åstadkommer starkare färgning af bomullen, fri syra af yllet. Ett annat sätt är att färga yllet först med ponceau i surt bad och sedan bomullen med diaminblått i kallt alkaliskt bad. Janusfärgerna äro samtidigt sura och basiska och färga ylle och bomull i samma sura bad. 3 b. Svafvel- l. sulfinfärgerna äro