äfvenledes afsedda till färgning af bomull och äro härför t. o. m. bättre än diaminfärgerna. De färgas alla direkt på bomullen ur varm svafvelnatriumlösning i vatten. Färgen blir mycket ljus- och tvättäkta och kan göras ytterligare motståndskraftig genom efterföljande behandling i krombad, d. v. s. en lösning af kromsalt i vatten. Svafvelfärgerna ha börjat skarpt konkurrera, särskildt i fråga om mörka färgnyanser, med andra förut allenarådande färger, såsom anilinsvart, katechubrunt och indigo. 4. Betfärger äro en stor och viktig grupp, som omfattar alisarinfärgerna och de flesta naturliga organiska färgerna. De erhållna färgnyanserna blifva olika alltefter betmedlen och äro vanligen både ljus- och tvättäkta, såväl på ylle som bomull, hvarför dessa färger för tygfärgningen ha långt större betydelse än de glänsande basiska och sura färgerna, a) Naturliga: röda: koschenill, rödholts och lacdye; gula: kvercitron och gulbär; blå: blåholts, som jämväl användes för svarta och violetta färger. — b) Konstgjorda: alisarin, antrapurpurin och flavopurpurin för rödt, brunt, violett och svart; antragallol och alisarinbordeaux för brunt; alisarinorange, alisaringult och galloflavin för orange och gult; cerulein för oliv; alisaringrönt för grönt; antracenblått, alisarinblått, cyanin och indigoblått för blått; gallein, gallocyanin och kromotrop för violett; alisarinsvart, patentsvart och diamantsvart för svart. Som exempel på färgningsförfärandet vid betfärgerna må tagas alisarin. Ylle betas med järnfri alun och vinsten, hvarvid lerjorden bindes som basiskt salt. Betning med lerjordsacetat förekommer ej, enär utfällningen går för fort och betningen därför träffar blott ytan. Till 100 delar ylle användas 8 proc. alun och 5 proc. vinsten lösta i 3—5 l. järnfritt vatten. Sedan upphettas långsamt till kokning och hålles i kokning 1 1/2 timme. Viktigare än alunbetning är betning med krom. Yllet behandlas genom 1 1/2—2 timmars kokning med 3 proc. kaliumbikromat och 2 1/2 proc. vinsten, och reduceras härvid kromsyran till kromoxid. Den dyrbara vinsyran ersättes med oxalsyra eller ännu bättre med mjölksyra, hvilken bäst fixerar kromen. Efter betningen tvättas och färgas yllet i alisarinbadet. Man får detta genom att lösa 10 proc. alisarinpasta (med 20 proc:s halt) på 100 delar ylle i mycket vatten och tillsätta 5 proc. kalk, hvilken sedan ingår i den bildade färgen och gör den mera liflig. Bomull fixeras med lerjords-, krom- eller järnacetater. Färggodset neddoppas och genomdränkes med betvätskan och upphänges sedan i ett rum med måttligt varm fuktig atmosfär. Härvid sönderdelas acetaterna, så att resp. hydrater utfalla i fibern, under det ättiksyran afdunstar. Den betade bomullen färgas därefter på samma sätt som yllet i alisarinbad med kalktillsats. Turkiskt rödt är en färg, som erhålles på ett synnerligen säreget sätt. Den anbringas på bomull och har genom sin klarhet undanträngt andra röda färger för bomull. Färggodset betas först med en vattenlösning af oxyfettsyror erhållna ur oliv eller ricinolja, och tagas däraf 15 delar på 100 delar vatten. Sedan färggodset genomdränkts med ”oljan” och öfverskottet aflägsnats i centrifug, torkas det vid 50—60° och ångas i en sluten panna. Sedan betas med lerjordsacetat och färgas i alisarinbad, såsom förut beskrifvits. På samma sätt som alisarinen kunna de öfriga färgerna, hörande till denna grupp, behandlas. Och de kunna alla färga i samma bad, så att blandfärger erhållas. De naturliga färgerna äro vanligen starkt färgande träslag. Träet sönderdelas fint och tillsättes färgbadet, eller också extraheras färgen först ut. Siden färgas äfven med betfärger, särskildt blåholts, och betningen sker med basiskt järnsulfat. Det är vanligen svarta färger, som på detta sätt anbringas på siden. 5. Framkallningsfärger. Några mycket viktiga färger, såsom indigo och anilinsvart, äro olösliga i de vanliga lösningsmedlen och måste därför först omvandlas i lösliga derivater eller också deras komponenter införas i fibern, så att färgen där bildas i olöslig form. Viktigast är indigoblått, hvarmed alla fibrer kunna färgas fullt tvätt- och ljusäkta. Färgningen sker enligt de olika s. k. ”kyp”-förfarandena. Principen för alla är, att den olösliga indigon af reduktionsmedel öfverföres i färglöst s. k. indigohvitt, hvilket sedan på fibern oxideras af luftens syre, då den blå färgen framträder. I den gamla jäsningskypen skedde denna reduktion genom jäsningsprocess i värme. Mycket god, men dyrbar är hydrosulfitkypen, hvari indigo öfverföres i löslig form genom den starkt reducerande hydrosvafvelsyrligheten H₂S₂O₄, som bildas af zinkstoft och svafvelsyrlighet. Lösningen framställes af 300 l. natriumbisulfit af 38° Be, 500 l. vatten, 35 kg. zinkstoft och 22 kg. osläckt kalk samt 120 kg. indigo och 70 l. natronlut af 40° Be, hvilket allt värmes till 45° och utspädes till 1,330 l. Med denna kyp kunna 89 proc. af indigo tillgodogöras. Billigare är vitriolkypen. I färgkaret blandas 10 delar finfördelad indigo med 15—20 delar kopparfri järnvitriol och 20 delar bränd kalk som kalkmjölk och utspädas med 1,000—2,000 l. vatten. Efter 24 timmar är badet färdigt. På bottnen har afsatt sig en fällning, och däröfver är en klar brungul lösning, som på ytan har ett blått täcke, hvilket bildats genom oxidation af luftens syre. Detta afskummas, färggodset neddoppas utan att röra upp bottensatsen och upphänges sedan i luften. Efter upprepad behandling skönas i enprocentigt svafvelsyrebad, som löser ut kalken. Anilinsvart ger bomull den mest tvättäkta färgen. Bomullen indränkes med en kall lösning af saltsyrad anilin, natriumklorat, kopparsulfat och lerjordsacetat och upphänges sedan i ett rum med 30—40° temperatur. Genom kloratets oxiderande inverkan framkallas den svarta färgen, hvilket underlättas af kopparsaltet. Acetatet tjänar till att neutralisera frigjord saltsyra, som eljest skulle angripa fibern. Exempel på färgning ur ett färgämnes komponenter är fibrazofärgerna. Så färgas bomull röd genom att indränkas med en utspädd alkalisk lösning af β-naftol och torka samt sedan behandlas med en lösning af diazoterad paranitranilin. Färgen heter p-nitranilinrödt. Af andra diazoföreningar fås violetta, blå m. fl. nyanser. Som färgaren vanligen själf under iskylning framställer diazoföreningarna, kallas dessa färger ”isfärger”. På ett analogt sätt färgas med de få färgerna af oorganiskt ursprung, t. ex. kromgult, som utfälles i fibern genom färggodsets indränkande först med lösning af blynitrat och sedan med lösning af kaliumdikromat. Enligt Kommerskollegii berättelse i ”Sveriges officiella statistik” funnos 1905 i Sverige 154