färgerier och därmed besläktade fabriker, med tillsammans 2,890 arbetare och ett sammanlagdt tillverkningsvärde af 5,315,134 kr. <tab>E—t N—n. Färgpermanens, en färgs varaktighet. Se Färgkemi. Färgpyramid, fys. Se Färg, sp. 268. Färgradering. Se Färggravyr. Färgringar. 1. Löwes färgringar, fysiol., kallas ett af den österrikiske kemisten A. Löwe på 1840-talet upptäckt fenomen, som hör till de s. k. entoptiska eller subjektiva ljusförnimmelserna, d. v. s. sådana, där hvarjehanda bilder eller ljusfenomen synas för ögonen, oaktadt de ej ha sin grund i föremål, som äro belägna utanför ögat. Dessa förnimmelser äro af mångfaldig art. De gröfsta af dem äro de, som framkallas genom tryck på näthinnan eller ögonbulben i dess helhet. Allbekant är, att vid slag på ögat blixtar eller stjärnor synas för detsamma. Men äfven ett lindrigt tryck på näthinnan, dit fortplantadt genom tryck på bulbens mera periferiska delar, framkallar ljusförnimmelser. Man kan med lätthet och utan fara på sig själf studera detta förhållande. Om man, allrahelst i ett förmörkadt rum, vänder ögonen t. ex. uppåt och med fingret sakta trycker så långt nedåt som möjligt på ögat, visar sig genast en lysande ring (se Fosfen): näthinnan svarar på sitt sätt på retningen. Äfven den elektriska retningen framkallar ljusfenomenen. Under särskilda belysningsförhållanden kunna äfvenledes dylika ljusintryck framkallas. En s. k. efterbild (se d. o.) är ingenting annat. Hvarje människa har erfarit, att, om hon ser på ett lysande föremål och därefter hastigt sluter ögonen, efterbilder visa sig. Man kan t. o. m. genom särskilda tillställningar få skåda sitt eget ögas näthinna med dess kärl liksom afmålad på en vägg m. m. Löwes färgringar visa sig som ljusa, violetta ringar, när man genom en upplösning af kromklorid blickar på en ljus yta. — 2. Newtons färgringar, fys. Om man lägger en svagt buktig konvex lins mot en plan glasskifva och betraktar den i återkastadt ljus, d. v. s. från samma sida, hvarifrån belysningen kommer, ser man flera serier färgade ringar kring en mörk fläck vid beröringspunkten mellan de två glasen. Utgöres belysningen af homogent ljus, t. ex. rödt, så omgifves den mörka fläcken af omväxlande röda och mörka ringar. Dessa uppkomma därigenom, att af de ljusstrålar, som intränga i linsen ofvanifrån, reflekteras en del redan från dess undre yta, under det att en annan del äfven går genom luftlagret mellan linsen och glasplattan samt reflekteras från denna. Dessa reflekterade strålar ha således gått olika långa vägar, hvarför de, när de åter träffas, kunna interferera med hvarandra (se Interferens). Mörker uppkommer på de ställen, där luftlagret mellan glasen är af den tjocklek, att skillnaden i väg blir ett udda antal halfva våglängder, och ljus, där skillnaden blir ett helt antal våglängder. Ringarnas storlek är beroende dels af linsens buktighet — ju plattare denna är, dess större blifva ringarna —, dels af ljusets våglängd, så att ju mindre denna är, dess mindre blifva ock ringarna. Af denna sista omständighet följer, att ringarna blifva mindre i violett belysning än i röd. Däraf blir åter följden att, när belysningen består af hvitt ljus, olikfärgade ringar måste erhållas, nämligen en violett närmast den mörka fläcken, därefter en blå, en grön, en gul och ytterst en röd. Då emellertid de olika färgerna till en del täcka hvarandra, uppkomma genom blandningen andra färger. Dessa färgringar ha sitt namn efter Newton, som först egnade dem någon grundligare uppmärksamhet. Deras uppkomst förklarades fullständigt af Th. Young och A. J. Fresnel. — 3. Nobilis färgringar, fys. Om en blank metallskifva sättes i förbindelse med den positiva polen å en galvanisk stapel och en lösning af blysocker därefter uthälles öfver skifvan samt slutligen en med stapelns negativa pol förenad platinatråd nedföres i nämnda lösning utan att vidröra metallskifvan, så bildas under den elektriska strömmens inverkan blysuperoxid, hvilken afsätter sig under platinaspetsen i ett tunt lager, som aftager utåt i tjocklek och därför visar färgade ringar. Dessa ha sitt namn efter L. Nobili (1784—1835). De äro ordnade i samma följd och uppkomma på samma sätt som Newtons färgringar. — 4. Priestleys färgringar, fys., uppkomma vid en laddflaskas urladdning mot en metallskifva genom dennas oxidation. Liknande och på samma orsaker beroende färgföreteelser visa sig vid en mängd andra tillfällen, t. ex. på såpbubblor, i tunna oljelager, som utbreda sig på en vattenyta, i gamla fönsterglas, i oxidhinnorna på metaller o. s. v. <tab>1. Rsr. 2—4. K. L.* Färgsinne, fysiol. Se Färgblindhet, sp. 277 ff. Färgskifva, fys. Se Färg, sp. 268. Färgsnurra, fys. Se Färg, sp. 267. Färgspektrum, fys., den färgade bild, som uppkommer dels genom ljusets brytning i en prisma, dels genom ljusets diffraktion. Se Diffraktion, Färg och Spektrum. Färgspridning, fys. Se Dispersion. Färgstick. Se Färggravyr, sp. 286. Färgsystem, fys. Se Färg, sp. 267. Färgtafla, fys. Se Färg, sp. 268. Färgton, fys. Se Färg, sp. 267—268. Färgtryck, tryck i flera färger, kan åstadkommas såväl genom konstnärlig färggravyr och litografiska samtryck som genom moderna foto- och kemigrafiska reproduktionsmetoder. Se vidare Färggravyr. Färgträ, gemensam handelsbenämning på den på färgämnen rika veden (vanligen kärnveden) af åtskilliga, i allmänhet tropiska, trädslag. Veden kommer i handeln antingen i form af större block eller ock raspad eller finmalen. I detta senare fall förfalskas den ofta genom inblandning af genom extraktion af färgämnet försämradt färgträ eller af andra träsorter. De förnämsta slagen af färgträ äro blåholts (af Hæmatoxylon campechianum) från Central-Amerika, som nyttjas till blå-, grå- och svartfärgning, rödholts, färnbock, bresilja, sappanträ, martiusträ, brasilette m. m. (af Cæsalpinia-arter), camwood- l. barwoodträ (af Baphia nitida) och sandelträ l. kaliaturholts (af Pterocarpus santalinus), erhållna af östasiatiska träslag, hvilka gifva röda och bruna färger. De nämnda träden tillhöra alla ordn. Leguminosæ. Gulholts (gul bresilja, gammal fustik), som är veden af Chlorophora tinctoria (ett mullbärsträd) och fisettholts (oäkta gulholts, ung fustik), som erhålles af veden af Rhus cotinus (fam. Anacardiaceæ), begagnas (vanligen i blandning med andra färgämnen) till framställande af gula, bruna och gröna färger på ull, läder o. d. Utom till färgning eller