beredning af färgämnen ha flera slag af färgträ användning inom farmacien, till fabrikation af bläck, till finare snickeriarbeten o. s. v. Jfr Färgväxter. <tab>S. J—n.* Färgträsnitt. Se Färggravyr. Färgväxter, växter, som innehålla färgämne. Oaktadt alla icke parasitiska eller saprofytiska växter innehålla färgämnen i större eller mindre mängd, är det dock jämförelsevis få, ur hvilka sådana ämnen låta framställa sig i den mängd och af den beskaffenhet, att de kunnat erhålla någon vidsträcktare teknisk användning. Genom den kemiska vetenskapens oerhörda utveckling på senare tider ha dessutom med konst framställda färgämnen undanträngt flertalet af de i äldre tider begagnade växtfärgerna. Några af dessa (t. ex. indigo, krapp) utgöra likväl ännu mycket viktiga handelsvaror, och de växter, som frambringa dem, odlas därför eller insamlas vilda i högst betydlig mängd. I de växter, som innehålla färgämne, kan detta antingen finnas af naturen färdigbildadt i själfva växten (t. ex. alkanna, safflor) eller också framställas ur växtdelarna genom någon jäsnings- eller kemisk process (t. ex. indigo, orselj m. fl.). För öfrigt kan färgämnet vara fördeladt i hela växten eller lokaliseradt i vissa delar (rot, stam, blad, blommor, frukt) af densamma, hvilka delar naturligtvis i det fallet ensamt utgöra den värderika handelsvaran. Utom de under art. Färgträ omnämnda färgväxterna äro följande de viktigaste: arter af släktet Indigofera (I. anil, I. tinctoria m. fl., fam. Leguminosæ) gifva indigo, hvilket färgämne äfven, ehuru i mycket mindre mängd, erhålles ur vejde (Isatis tinctoria, fam. Cruciferæ) och Polygonum tinctorium (fam. Polygonaceæ); röda färgämnen erhållas ur roten af krapp (Rubia tinctorum, fam. Rubiaceæ), ur blombladen af safflorplantan (Carthamus tinctorius, fam. Compositæ), ur alkannaroten (Alcanna tinctoria, fam. Borraginaceæ), ur bladen af Arrabidæa Chica (fam. Bignoniaceæ), ur fröna af Peganum Harmala (fam. Zygophyllaceæ), ur drakblod (se d. o.), ur färglafvar (arter af släktena Roccella, Lecanora m. fl.; färgämnet benämnes alltefter olika behandling orselj, cudbear, persio, lackmus) o. s. v.; gula färgämnen lämnas af saffran (märkena af Crocus sativus, fam. Iridaceæ), af kvercitron (inre barken af Quercus tinctoria, fam. Fagaceæ), af gurkmeja (roten af Curcuma-arter, fam. Zingiberaceæ), af vau (Reseda luteola, fam. Resedaceæ), af avignonbär eller gulbär (halfmogna frukter af flera arter af släktet Rhamnus, fam. Rhamnaceæ), af fröna af Bixa Orellana (fam. Bixaceæ; färgämnet benämnes orleana, achiote, anatto, bixin), af frukterna af Gardenia florida (fam. Rubiaceæ), af färgginst (Genista tinctoria, fam. Leguminosæ), bladen af Lawsonia inermis (fam. Lythraceæ; färgämnet kallas henna, jfr Alkanna). De gröna färgämnen, som i så stor mängd förekomma hos växterna, äro i allmänhet mycket föränderliga och lätt sönderdelade. Ur de mogna gulbärens saft erhålles emellertid genom inkokning under tillsats af alun och pottaska en grön färg, som i handeln benämnes saftgrönt eller blågrönt; ur andra Rhamnus-arter beredes kinesiskt grönt eller lokao. Bruna och svarta färger kunna erhållas med tillhjälp af på garfsyra rika växtämnen (jfr Garfämnen), sådana som i främsta rummet gambir (extrakt af stjälkar och blad af Uncaria gambir, fam. Rubiaceæ), katechu (extrakt af veden af Acacia-arter, fam. Leguminosæ), sumak (bladen af Rhus-arter, fam. Anacardiaceæ, och Coriaria myrtifolia, fam. Coriariaceæ), vidare ekbark, galläpplen m. fl. <tab>S. J—n. (G. L—m.) Färgämne. Se Färg och Färgning, Färgträ och Färgväxter. Färila, socken i Gäfleborgs län, Ljusdals tingslag. 1,284 kvkm. 5,063 inv. (1907; med Kårböle kapell). F. utgör ett konsist. pastorat i Uppsala stift, Hälsinglands västra öfre kontrakt. Färingar, befolkningen å Färöarna (se d. o.). Färingtofta, socken i Kristianstads län, Norra Åsbo härad. 6,813 har. 1,309 inv. (1907). Annex till Riseberga, Lunds stift, Norra Åsbo kontrakt. Färingön, fordom namn på den ö i Mälaren, som nu vanligen benämnes Svartsjölandet.

Fig. 1. Färja öfver Klarälfven vid Osebol, Värmland.

Färja, skpsb., en farkost, som begagnas till samfärdsmedel öfver vattendrag, där en bro, vare sig af ekonomiska skäl eller till följd af sjötrafikens liflighet, icke kan uppföras. Färjan har vanligen formen af en bred, flatbottnad pråm, hvars två motstående kortsidor äro mycket långsluttande, så att åkdon bekvämt kunna köra ned på och upp ifrån färjans botten. För öfverfarten kan man betjäna sig af åror (roddfärja), likväl endast om strömmen är svag och vädret lugnt, eller af en mellan stränderna löst spänd draglina (dragfärja; se fig. 1), eller, om strömmen är tillräckligt strid, af dennas egen kraft (svängfärja l. flygbrygga). Där färjtrafiken är mycket liflig, såsom i åtskilliga större städer, äro numera ångfärjor l. trajektfartyg allmänt i bruk. Dessa, hvars för- och akterskepp ha samma form, drifvas vanligen med propellrar (en i hvardera ändan) eller sidohjul och äro försedda med roder vid båda stäfvarna; men stundom begagnar man sig med fördel af ånghalning med kätting eller ståltrådslina såsom rörelsemedel. Ångfärjor af betydlig storlek, försedda med enkla eller dubbla järnvägsspår för att ombordtaga ett helt järnvägståg, förekomma flerstädes vid kortare öfverfarter, t. ex.