321 Fästningskrig 322 stöd utnyttja de särskilda anfallsvapnens stridssätt. I stort sedt fordrar visserligen fästningsanfallet samma taktiska tillvägagående som det fältmässiga anfallet och kan ej framgångsrikt genomföras utan snabbt begagnande af alla tillgängliga anfallsmedel och åstadkommande af en afgjord eldöfverlägsenhet, i skydd af hvilken man kan nalkas inom stormhåll; men genom de jämförelsevis oviga anfallsmedlen kan målet dock ej uppnås utan stor tidsuppoffring. Redan vid anfall på en tillfälligt förstärkt ställning måste man ju räkna med betydligt längre tidsutdräkt än vid strid å öppna fältet; och liksom vid dylikt anfall börjar äfven i fästningskriget infanteriet att blifva hufvudvapnet för eldöfverlägsenhetens ernående och närmandet till fästningen öfver anfallsfältet, hvilket de andra vapnen, artilleriet och ingenjörtrupperna, ha att på an- för hejdande af fästningsbesättningens offensivföretag, f j ärrstriden, under hvilken man närmade sig fästningen, och stormningen; men i följd af den ringa kastvidden och skjutvapnens relativt obetydliga ?er-kan blef emellertid alltsammans hopträngdt på ett helt smalt anfallsfält i fästningens närmaste grannskap. Ej ens uppfinningen af krutet och eldvapnens införande tvingade den anfallande att börja sin strid så synnerligen långt från fästningen; men anfallet, belägringen, drog det oaktadt mycket ut på tiden. Det gällde nämligen att systematiskt förstöra fästningens stridsmedel, omintetgöra dess stormfrihet och samtidigt därmed i skyddande anfallsgrafvar steg för steg nalkas fästningen inom stormhåll. Den regelbundna belägringen, hvilken redan af Vauban sattes ' i fullkomligaste system, som sedermera föga förändra- iflOO 487CSV32 l 2000 30 oo.Meter. Fig. 1. damålsenligaste sätt understödja. - Anfallets normala förlopp resulterar i en regelbunden belägring, som sönderfaller i fem moment, nämligen inneslutning eller cernering samt inledande strider, förberedelser, artilleristriden, närstriden och stormningen. Blott i följd af särskildt gynnsamma förhållanden blir en ändring häri möjlig och kan då bestå uti försök att bemäktiga sig fästningen antingen genom öfverrump-ling eller genom våldsamt anfall. En afkortning i det långsammare tillvägagåendet kan möjligen också ernås, om man genom bombardering kan föranleda den civila befolkningen inom fästningen att utöfva tryck på kommendanten. I allmänhet förutsätta emellertid dessa afkortade anfallssätt ett betydligare kraftöfver-skott hos den anfallande; men å andra sidan kan brist på nödig kraft, särskildt beträffande anfallsmedlen (groft artilleri och tekniska trupper) tvinga till ett töfvande i första anfallsmomentet, d. v. s. till ett försök att ensamt genom cernering vinna målet. - Redan i forntiden framträdde flera anfallsperioder, såsom inneslutningen med sina kontravallationslinjer Tryckt den 22/4 08 des, föregicks af cerneringen, hvarefter anfallsfronten bestämdes och belägringsplanen uppgjordes. Under tiden vidtogos äfven anstalter för förläggning af belägringskåren samt belägringsparkerna. Själfva anfallet börjades sedan med anläggandet af första batterilinjen, A-A och B-B (fig. 1), från hvars gruppvis ordnade batterier elden sedan skulle oroa fästningen, försvåra anfallsfrontens bestyckning, un-dandrifva försvararna ur framskjutna ställningar, bekämpa deras artilleri och sålunda förbereda löp-grafvarnas öppnande. Skjutningen fortgick dag och natt, och när den gjort behörig verkan, påbörjades de egentliga anfallsverken och utfördes sedan medelst löpgrafs- eller sapparbete. Sålunda anlades första parallellen, D-D, och förbindelsegrafvar från densamma bakåt, hvarefter andra batterilinjen, G-G, anlades något tillbakadragen, och från densamma utkämpades sedan hufvudstriden med fästningsartilleriet. Alltefter sin olika uppgift kallades batterierna enfilerbatterier, afsedda att beskjuta fästningslinjerna längs efter, demonterbatterier för förstörande (demoa- 9 b. 11