325 Fästningskrig 326 som en landfästning, under det att sjöfronten blockeras med eller utan samtidig beskjutning. Äro stridsmedlen otillräckliga för regelbunden belägring, kunna blockad och cernering tillsammans försökas eller ock ajkortade anfaüssätt tillgripas. Den anfallande flottan kan äfven försöka en bombardering antingen ensamt för sig, då af sikten vanligen är att äfven skada innanför befästningarna liggande krigsfartyg, eller i samband med forcering af någotdera af inloppen till den befästa hamnen; detta senare anfallssätts framgång är dock beroende på, att genomfart genom befintliga stängsellinjer beredts och att fästningens inre försvar kunnat tillintetgöras eller åtminstone afsevärdt försvagas. Fästningsförsvarets medel äro besättningen samt fästningsartilleri- och fästningsingenjörparkerna. Det måste stödja sig på omsorgsfulla förberedelser till den väntade striden, och i den mån sådana ej vidtagits redan under freden, göras de vid krigstillstånds inträdande - sedan fästningen förklarats i belägringstillstånd (se d. o.) - genom s. k. rustning 1. armering, som i första hand måste gifva trygghet mot öfverrumpling och våldsamt anfall och till hvars utförande arbetar-afdelningar om möjligt böra användas för att ej besättningstrupperna skola mer än alldeles nödvändigt är undandragas förberedelserna för deras taktiska uppgifter. Den artilleristiska rustningen omfattar säkerhetsbestyckningens ordnande, utförandet af masker, beredandet af fältbatteriplatser, anläggandet af batterivärn för den rörliga bestyck-ningen, ammunitionens ordnande m. m. d. Den fortifikatoriska rustningen omfattar skjutfältets beredande, eldställningarnas anordnande, stormhindrens kompletterande, utkiksplatsers anordnande, förbindelsernas fullständigande, maskers och skenanläggningars utförande, täckta rums iordningställande och eldsläckningsväsendets ordnande. Intendenturrust-ningen omfattar anskaffandet af proviant, furage, bränsle m. m. d. Sjukvårdsrustningen består i anskaffandet och fördelandet af materiel för sjuktransport och sjukvård samt sjuklokalers ordnande. - Samtidigt med rustningens påbörjande har besättningen indelats i allmän reserv samt sektionsbesättningar och reserver, motsvarande fästningsförsvarsområdets indelning i försvarssektioner eller grupper, hvarefter bevakningsväsendet omsorgsfullt ordnas. Till skydd mot öfverrumpling användes en vidt utgrenad spaning (kavalleriafdelningar, velocipedinfanteri och patruller), och känning bör, så snart ske kan, hållas med fienden, om hvars mått och steg man med hjälp af spaningen, observationsstationer, ballonger, belysningsapparater o. d. söker att snarast möjligt blifva underkunnig för att däraf kunna sluta till den blifvande anfallsfronten och framför denna mot blifvande anfallsarbeten utföra erforderliga enfilerings-verk (contreattaque). Där säkerhetstjänsten skötes väl och de förberedda ställningarna i rätt tid besättas, ha öfverrumpling och våldsamt anfall ingen utsikt att lyckas; och man kan t. o. m. säga, att mången mindre fästning till stor del fyllt sin uppgift, om dess besättning genom vaksamhet, ihärdigt försvar af förterrängen och goda säkerhetsanordningar i öfrigt tvingat fienden att påbörja en regelbunden belägring (t. ex. Toul och Verdun 1870). - Det är den rörliga allmänna reserven, som skall bestrida den till inneslutning skridande angriparen de delar af anfallsfältet, som för anfallets fullföljande äro särskildt fördelaktiga, och bland dem framför allt gynnsamma artilleriställningar framför den sannolika anfallsfronten, framför hvilken till underlättande af denna reservens uppgift framskjutna ställningar böra anläggas och sedan om möjligt försvaras, ända till dess ett öfverlägset, groft artilleri börjar ingripa i striden. Då sådana mer eller mindre isolerade ställningar nästan alltid riskera att blifva utsatta för omfattande anfall, kunna de dock medföra en större eller mindre tillintetgörelse af den för försvarets vidare genomförande oumbärliga reserven, om denna ej i tid drager sig undan. Under hela striden om anfallsfältet måste man därför komma ihåg, att huf-vudförsvarsställningen ej är där, utan i f ortgördeln, och att tillbakagåendet steg för steg på denna hufvudsakligen skall tjäna det ändamål, att man städse förblir i känning med den anfallande och redan af sättet för hans framträngande kan sluta sig till hans afsikter. För att nå detta mål kunna äfven offensivstötar tillgripas, ty det är af synnerlig vikt att så snart som möjligt lära känna den af fienden valda anfallsfronten, på det att försvarsartilleriet skall kunna hinna fullt armera sina ställningar, innan den anfallande slutat sin uppmarsch. Infanteriet skall härvid understödjas af säkerhetsbestyckningens pjäser, hvilka med sin eld böra söka hindra fientliga batteribyggnader och sålunda underlätta infanteriets kvar-blifvande i förterrängen. Den stora svårighet, hvar-med anfallsartilleriets uppmarsch är förbunden, möjliggör måhända ett fullständigt hindrande af denna senare. Artilleristriden, som utgör försvarets nästa period, föres hufvudsakligen från annexbatterier och i fortintervallerna byggda mellanbatterier. För att icke i förtid förråda sin ställning får försvararen dock ej börja sin eld förr, än den anfallande öppnat sin, men då skall han genom förening af flera artillerigrupper söka bekämpa angriparen. Så snart dennes öfvervikt blir kännbar, har fortsatt eldstrid intet vidare ändamål, utan skall försvararen då dels vända sina pjäser mot näranfallet, dels' föra dem undan i en tillbakadragen ställning, mellanställning. Äfven under näranfallet förblir försvarsinfanteriet i verksamhet och nyttjar hvarje tillfälle till offensiv, hvarvid artilleriet skall ingripa understödjande från växlande och väl maskerade ställningar. Ju närmare anfallsinfanteriet kommer, desto gynnsammare mål erbjuder det ej blott om dagen, utan äfven, vid en kraftig belysning af anfallsfältet, under natten, och den försvarande har all utsikt att genom sitt infanteris energiska ingripande, genom utfall, konterapprocher, kontraminering och artilleriets skickliga utnyttjande tvinga anfallet att blifva stående. Härigenom såväl som genom svårigheten att från afstånd förstöra försvarshindren (kontereskarp-muren, grafflankeringen, stormhindren, pansarskydden) kan den anfallande blifva nödgad till underjordiskt framträngande, hvilket, om fästningen är försedd med väl ordnadt minförsvar, blir både tidsödande och förlustbringande. - Striden om intervallerna liknar kampen om en befäst fältställning med undantag af att försvararen af de förra har fördelen af de pålitliga flankstöden. Om intervallställningarna äro skickligt insmugna i terrängen och ej erbjuda anfallsartilleriet några säkra mål, böra de med hjälp af det nuv. infanterigeväret kunna af visa hvarje stormningsförsök. Mot det härigenom framtvingade anfallet