327 Fästningsminörtjänst-Fästningsstraff 328 mot forten kunna intervallställningarna sedan understödjande ingripa. Att hålla dessa senare är därför af yttersta vikt och alls ej omöjligt, enär infanteriet vanligen först under sista perioden, då anfallsinfanteriet hotar med inbrytning, behöfver fullständigt besätta desamma och förut kan nöja sig med observationsposter och sålunda sparas till det afgörande ögonblicket. Har den anfallande lyckats anordna sin stormställning, måste alla medel att afslå själfva stormningen hållas i beredskap: förstärkning af de anfallna verkens besättning, anhopandet af stormhinder, uppställandet af reserver och artilleri i dolda ställningar, så att det senare förmår bestryka den för angriparen kvarvarande öfverskridningszonen och de förra kunna kastas i stormtruppernas flanker, o. d. På det att motståndet må kunna fortsättas äfven efter frontlinjens genombrytning, bör försvararen i god tid ha tänkt på anordnandet af af skärning ar och mellanställningar, som ansluta sig till ännu oskadade permanenta befästningar. Försvararen får nämligen ej glömma, att fästningens öde ingalunda behöfver vara afgjordt med frontlinjens genombrytning, och han måste vara öfvertygad om, att ett fästningsförsvar, som ej låter ett enda tillfälle till offensivt uppträdande gå sig ur händerna, har all utsikt till framgång. Vid försvaret af en kustfästning tillkommer utöfver ofvan omnämnda rustningar äfven uppgörandet af planer för minförsvarets ordnande, för det flytande försvarets användande, m. m. För en kustfästnings försvar torde nämligen i allmänhet kunna påräknas hjälp af en flytande lokalstyrka, hvilken då äfven bör kunna med sin eld bidraga till landfrontens försvar. Sedan kustfästningens försvarsområde delats i sektioner, uppdelas försvarsmedlen i grupper och reserver samt sjöstyrka; reserverna delas i allmän reserv och sektionsreserver. För försvar af sjöfronten måste stängsellinjerna skyndsamt kompletteras, möjligen felande inre försvar anordnas och en intensiv säkerhetstjänst förrättas med hjälp af be-vakningsbåiar, undervattensnät, strålkastare o. d., särskildt för förhindrande af undervattens- och torpedbåtars inlöpande och stängsellinjernas förstörande. Skulle detta senare helt eller delvis ha lyckats för fienden, måste alla medel för spärrningarnas reparerande eller förnyande tillgripas. Fientliga fartygs stillaliggande förhindras genom kasteld. Landstigningsförsök tillbakavisas genom infanteri och snabbskjutande pjäser i på förhand anordnade ställningar. Landfronten försvaras i öfver-ensstämmelse med hvad nyss sagts om en landfästnings försvar. L. W:son M. Fästningsminörtjänst, krigsv., samlingen af alla de tjänsteförrättningar inom minörväsendets område, som tillhöra de tekniska fästningstrupperna att utföra. Dit räknas sålunda alla till minkriget hörande arbeten. L. W:son M. Fästningsområde, Fästningsrayon, krigsv., kallas vanligen den vissa inskränkningar i afseende på rättigheten att bebygga underkastade zon omkring en fästning, som behärskas af elden från densamma. En sådan inskränkning anses nödvändig för att vid rustningen underlätta röjningsarbetena för skjutfältets friläggande. I de flesta stater (bl. a. alla stormakter) finnas därför vissa rayonlagar, som reglera bebyggandet och nyttjandet i öfrigt af marken inom fästningsområdet-. Så fastställer t. ex. den från dec. 1871 stammande tyska rayonlagen tre fästningsområden; i det första, intill 600 m. från betäckta vägen, äro alla boningshus förbjudna; i det andra, ytterligare 375 m. framåt, äro massivbyggnader och för industriändamål afsedda större ugnsanläggningar (tegelbruk, kalkugnar) otillåtna, och i det tredje, intill 1,275 m., få, lika litet som i de båda andra, några markförändringar göras, hvarjämte anläggandet af högre tornartade byggnader och större terrängskylare fordra särskildt tillstånd. Framför forten räknas intet andra område, men däremot är där marken intill 1,650 m. underkastad bestämmelserna för det tredje. Uppsikten öfver fästningsområdena åligger kommendanten och fortifikationen. Tvister hänskjutas till en riksrayon-kommission, hvilken äfven har att uppgöra förslag till större anläggningar (chausséer, järnbanor, dammar o. s. v.) inom områdena. - Sverige saknar ännu rayonlag, och med fästningsområde menas hos oss tills vidare ej annat än det område, som begränsas af de yttersta försvarsverken eller som af garnisonen ej utan särskildt tillstånd får öfverträdas. När en fästning förklaras i belägringstillstånd, sammanfaller fästningsområdet med fästningsförsvarsområdet (se d. o.). L. W:son M. Fästningsportar, fortif., från en fästnings inre genom omslutningsvallen förande utgångar. Vid de gamla stadsfästningarna delades de uti fred s-portar, afsedda för den civila trafiken och bestående af möjligast bekväma genomgångar, s. k. po- terner, i vallen, broar eller bankar öfver grafven och inskärningar, sorties, i fältvallen (vid krigsrustning igenfylldes de och graföfvergångarna förstördes); krigsportar, för det militära bruket afsedda och väl skyddade utgångar, som vanligen bestå af lågt liggande poterner, försedda med dubbla stängsel och vaktrum, låg graföfvergång (i våt graf på bro), uppfarter till vapen platserna i betäckta vägen, där äfven stängsel och vaktrum anordnas; samt utfallsportar, smala utgångar med anordningar i öfrigt som vid krigsportar. L. W:son M. Fästningsrayon [-räjå'nj. Se Fästningsområde. Fästningsstraff, jur. Straffarbete förekom i Sverige först under formen af "arbete vid konungens slott och gårdar". När denna straff art fick större användning, befunnes dock de kungliga slotten och gårdarna ej vara nog säkra förvaringsorter för miss-dådare. Man började därför mot slutet af 1600-talet begagna rikets fästningar för detta ändamål. Jämte dessa nyttjades artillerismedjorna i Stockholm och Kalmar, senare ankarsmedjan i Karlskrona. Endast män intogos å dessa strafforter; kvinnliga straffarbetsfångar inrymdes å tukthusen. I 1734 års lag nyttjas uttrycken "arbete vid någon konungens fästning", "arbete vid konungens slott eller fästning", "arbete vid kronones fästning eller smidia" för att beteckna straffarbete. 1779 års förordning omtalar äfven "fängelse å fästning", hvilket skulle utgöra en svårare form af fängelsestraff. Sedan under 19:e årh. fästningsfångarna efter hand till större delen blifvit öfverflyttade till andra straffanstalter, indrogos slutligen 1866 två af de fyra återstående fästningsfängelserna, och de två öfriga (Landskrona och Varberg, af hvilka det sistnämnda indrogs 1881) antogo då namn af straff-fängelser. Uttrycken fästningsfängelse och fästningsstraff förekomma därefter