331 Födelsemärke-Födoämnen 332 Sveriges noggranna befolkningsstatistik visar, att inom hvart och ett af åldersåren 16-20 år mer än hvar annan hustru nedkommer med barn. I åldern 30 år är detta redan fallet blott med hvar tredje, i åldern 36 år med hvar fjärde, i åldern 39 år med hvar femte, vid 45 år med mindre än hvar tjugonde. Den högsta med säkerhet kända åldern för en barnaföderska i vårt land är 52 år. Frekvensen af oäkta födelser kan ses från olika synpunkter och därför beräknas på olika sätt. Ses företeelsen från mödrarnas eller barnens synpunkt, då spörsmålet är, huru många af mödrarna föda barn under de ogynnsamma sociala villkor, som äro förenade med barnafödsel utom äktenskapet, och huru många af barnen, som göra sitt inträde i lifvet under motsvarande ogynnsamma förhållanden, så vinnes svaret genom att antalet oäkta födelser sammanställes med hela antalet födelser. Ses förhållandet från samhällets synpunkt, så att frågan blir, huru stort antal oäkta barn samhället har att mottaga (ej sällan till försörjning på det allmännas bekostnad), bör antalet oäkta födelser beräknas i förhållande till folkmängden (i dess helhet). Betraktas ändtligen frekvensen af oäkta födelser såsom en mätare af det moraliska tillståndet, - hvilket denna frekvens är från en synpunkt, bland många andra, - så bör antalet hithörande föderskor sammanställas med folkmängden af ogifta kvinnor och änkor i medelåldern, t. ex. åldern 20/45 år. Af samtliga lefvande födda barn i Sverige äro numera öfver 11 proc. oäkta, mot inom Väst-Europa i allmänhet endast 8 proc. Här är vårt lands ställning alltså mycket ofördelaktig, - en följd af den låga äktenskapsfrekvensen. Jämfördt med hela folkmängden åter födas i Sverige årligen något mer än 3,000 oäkta barn på hvarje million inbyggare, mot 2,450 i västeuropeiskt medeltal; här är Sveriges ställning redan något bättre. Jämfördt ändtligen med folkmängden af ogifta kvinnor i åldern 20/45 år är Sveriges tal af oäkta födelser 38 årligen för hvarje tusental kvinnor, medan Väst-Europas medelsiffra är 37. Här är Sveriges tal blott ungefär normalt. Under de etthundrafemtio år vår befolkningsstatistik omfattar har antalet oäkta födelser blifvit relativt taget vid pass fyrfaldigadt i vårt land. Starkast var tillväxten mellan 1785 och 1825. En enda längre tidrymd företer minskning, nämligen åren 1876-95. Inom det öfriga Väst-Europa ökades frekvensen i allmänhet t. o. m. 1870-talet, men numera är tendensen i de flesta länder tillbakagång. I Sverige ökas frekvensen i våra dagar starkt inom de yngre åldrarna af den kvinnliga folkmängden, hvaremot de mera framskridna åldrarna utvisa minskning. G. S-g. Födelsemärke (lat. nævus) kallas hvarje medfödd abnorm fläck på människans hud, af hvad färg, form och beskaffenhet den än må vara. De vanligaste slagen af födelsemärken äro de s. k. el d-märkena (se d. o.). - För födelsemärkens aflägsnande har man på senaste tiden med framgång börjat använda radium och röntgenbehandling. Födelse- och dopbok. Se Kyrkböcker. Födelsetalet, statist. Se Födelsefrekvens. Födoråd, Födorådstagare. Se Undantag. Födoämnen, Lifsmedel, Näringsmedel kallas i naturen förekommande eller med konst framställda produkter, hvilka innehålla för människo- och djurorganismens tillväxt, underhåll och förrättningar tjänliga beståndsdelar, näringsämnen. De särskildt för människan viktigaste näringsämnena äro utom det för förbränningen nödvändiga syret ägg-hviteämnen (och dem närstående föreningar), fett, kolhydrat (stärkelse och sockerartade ämnen), vatten och salter 1. mineraliska ämnen. Dessa ämnen ha olika betydelse för kroppens hushållning. Ägghvita, fett och kolhydrat bilda en grupp, organiska näringsämnen, och ha till uppgift att tillföra kroppen det bränslematerial, som den behof ver för att underhålla den i densamma försiggående förbränningen. Då äfven alkohol till allra största delen (97 proc.) för-brännes i organismen och därigenom torde ega ett visst besparingsvärde för öfriga näringsämnen, ligger det nära till hands att räkna densamma till näringsämnenas grupp. Dess betydelse såsom näringsämne är dock jämförelsevis ringa, då den, regelbundet förtärd i af sevärda mängder, lätt framkallar sjukliga förändringar. Med långt större skäl hänföres alkoholen till njutningsmedlens klass. Ehuru af underordnad betydelse som näringsämne för människan bör dock otvifvelaktigt äfven cellulosan upptagas bland de organiska näringsämnena. Vatten och salter tjäna visserligen icke till förbränningen, men måste såsom viktiga beståndsdelar af kroppen likväl tillföras dess safter och väfnader för att ersätta de förluster dessa lida under ämnesomsättningen. Bland de för kroppen viktigaste mineraliska beståndsdelarna förtjäna nämnas koksalt, fosforsyrade salter och järn. Ägghvita, fett och kolhydrat ha på grund af sin olika elementära sammansättning olika betydelse för kroppen. Fett och kolhydrat bestå endast af kol, syre och väte, under det att ägghviteämnena dessutom innehålla kväfve och svafvel samt i vissa fall äfven fosfor. På grund af denna olikhet i kemisk sammansättning plägar man indela de organiska näringsämnena i kväfvehaltiga (ägghvitan och denna närstående ämnen, såsom lim och limgifvande väfnader) och kväfvcfria (fett och kolhydrat). En för de organiska näringsämnena gemensam egenskap är, att de representera en viss mängd kemisk spännkraft, som i organismen omsattes till lefvande kraft. Hvart och ett af dem eger ett visst konstant kraftförråd, som mätes genom den vid deras förbränning frigjorda värmemängden. Denna plägar uttryckas i värmeenheter (kalorier); och betecknar l värmeenhet (v. e.) 1. kalori den mängd värme, som åtgår för att höja temperaturen hos l kg. vatten från 0° till 1° C. De oftast använda medeltalen för de tre hufvudsakliga organiska näringsämnenas fysiologiska förbränningsvärme äro: för l gr. ägghvita ........................ 4,i v. e. » » » fett .............................. 9,3 » > » » kolhydrat........................ 4,i » T> » » alkohol........................... 7,o » De olika näringsämnena kunna vid den fysiologiska förbränningen till en del ersätta hvarandra; detta sker i viktsförhållanden, som i det närmaste motsvara deras förbränningsvärden. Att känna såväl de olika näringsämnenas fysiologiska förbränningsvärme som i hvilket inbördes förhållande de inom organismen kunna ersätta hvarandra - deras isodynamiska värden - är af grundväsentlig betydelse, för att man må kunna rätt bedöma organismens näringsbehof under olika förhållanden. Människans dagliga näringsbehof växlar inom tam-