skapsföljd, d. y. s. en kunskap, som inses eller fattas genom en annan (kunskapsgrunden). Liksom grund bör skiljas från orsak (villkor för framträdande i tiden), bör följd skiljas från verkan (en i tiden framträdande företeelse, som betingas af en annan, orsaken). S-e. Följdarmän, detsamma som fylgdarmän (se d. o.). Följdmeristem, bot. Se Meristem. Följdsats, språkv. Se Konsekutiv. Följdsjukdomar, med. Erfarenheten har visat, att en del sjukdomar, sedan de på typiskt sätt gått tillbaka, åtföljes af andra. Såsom exempel härpå kunna anföras njurinflammation efter scharlakansfeber, lungsot efter mässling eller kikhosta. Difteri kan medföra vissa karakteristiska förlamningar, som komma en eller annan vecka efter svalgaffektionens tillbakagång. Sinnessjukdom kan i en del fall ansluta sig till en genomgången nervfeber. Några sjukdomar, som man länge uppfattat som fullt själfständiga, ha visat sig vara följdsjukdomar. Så t. ex. anses numera ryggmärgslidande (tabes dorsalis) och paralysie générale ha till nödvändig förutsättning en föregående syfilitisk infektion. J. E. J-n. Följeceller 1. Annexceller (ty. geleitzellen), bot., äro de silrören åtföljande parenkymatiska, protoplasmarika celler, som uppkomma jämte silrören ur dessas moderceller genom i längdriktningen ställda väggar. Se vidare Kärlsträng. G. A.* Följe eller farnöte. Se Flock och farnöte. Följeslagare, mus. Se Comes och Fuga. Följetong (fr. feuilleton), en särskild, åt estetiska eller andra underhållande ämnen egnad del af en tidning, hvilken del vanligen genom ett streck är skild från tidningens öfriga innehåll. Både namnet och saken äro af franskt ursprung. Det förra är ett diminutiv af feuille, blad, och betyder således egentligen litet blad. I överensstämmelse med denna betydelse framträdde följetongen först såsom ett litet tilläggsblad till den stora tidningen. Det var "Journal des débats", som 8 Pluviôse år VIII (28 jan. 1800) införde denna nyhet. Denna första följetong innehöll spektakelprogram, annonser, puffar och förteckningar öfver böcker, modeartiklar m. m., allt kryddadt med litterära småsaker, charader, logogryfer, epigram o. d. Kort därefter infördes teaterkritiken i densamma. Redaktionen af nämnda tidnings följetong ombesörjdes först af Geoffroy, och senare glänste i densamma under mer än ett tredjedels sekel J. Janins spirituella måndagsartiklar rörande teatern. De andra tidningarna upptogo hvar efter annan denna nyhet, och den litterära följetongen, egnad åt kritik af teater och litteratur, öppnade en ny bana för skriftställare med namn och talang. Med tiden fick hvarje ämne, såsom skön konst, vetenskap, dagens händelser, sin egen följetong under strecket i de politiska tidningarna. Stilen undergick ock småningom en förändring, i det den närmade sig kåseriet, och kvickhet och ledigt behag sattes såsom dess förnämsta egenskaper. - Bruket att i följetongen meddela stycken af längre fortlöpande berättelser och romaner infördes först mot slutet af 1830-talet af Paristidningen "Le siècle". I synnerhet i slutet af Ludvig Filips regering var romanföljetongen modern och hade ofta större andel i spridningen af en tidning än någonsin dess politiska hållning. Så erhöll "Le siècle" tusentals prenumeranter genom meddelandet af Dumas' stora romaner: "Les trois mousquetaires" och dess fortsättningar samt "Le comte de Monte Cristo"; och "Le constitutionnel" lefde upp till nytt lif, tack vare Sues sociala romaner, af hvilka "Le juif errant" ensam betingade ett pris af 100,000 fr. Frankrikes exempel med afseende å följetongens användning följdes både i ena och andra riktningen i de flesta andra länder, utom i England, hvars tidningar icke nyttja någon särskild följetongsrubrik och ej heller intaga romaner. - De svenska tidningarna började först på 1840-talet att begagna en särskild följetongsafdelning. Denna fylles nästan uteslutande af noveller eller längre romaner, nu för tiden oftast öfversättningar, under det den litterära, teater- och konstkritiken, reseskildringar och kåseri i allmänhet ingå i textafdelningen. A. F.* Fölkersahm (Völkersahm), Hamilcar von, friherre, livländsk statsman, f. 1810 i Riga, d. där 1856, kom såsom egare af godset Rujen-Grosshof (sedan 1833) till insikt om de estnisk-lettiske böndernas agrar-ekonoiniska elände och bildade för af hjälpande af detsamma i början af 1840-talet på livländska landtdagen ett reformparti samt genomdref såsom landtmarskalk (1848-51) arrendenas utgörande i penningar i st. f. dagsverken och grundandet af en bank till att förhjälpa arrenda-torerna att blifva själfegande. Därjämte antogos under hans ledning flera reformbeslut till skydd för den, tyska och lutherska kulturen i landet. Föl-lamhet, veter., är en hos späda föl rätt ofta förekommande sjukdom, som består i en genom infektion från nafvelsträngen uppkommen var- och blodförgiftning (septikopyemi). Ordet föllamhet är emellertid så till vida vilseledande, att någon lamhet i egentlig bemärkelse ej förekommer, men benämningen härleder sig däraf, att det tyska namnet på sjukdomen, lähme, halta, har uppkommit därigenom, att sjukdomen ofta yttrar sig såsom en af betydande rörelsestöringar åtföljd varig ledinflammation (pyemisk artrit). Sjukdomen börjar vanligen kort efter födelsen och kan yttra sig olika alltefter graden af infektionen och de organ, som däraf företrädesvis angripits. Det första tecknet är, att nafvelsträngen ej såsom i vanliga fall torkar in, utan kännes något fuktande och ansvälld, ömmande vid beröring och afsöndrande en illaluktande, varblandad vätska. Djuren visa sig mycket dåsiga, få feber, som ofta är växlande, d. v. s. stiger och faller tidtals, och i svårare fall inträder döden inom kort genom allmän blodförgiftning. Ofta spridas varkroppar och bakterier från den inficierade nafvelsträngen genom blodkärlen till andra organ såsom lefver, lungor och njurar, och framkalla där varbildande inflammationer med däraf följande olika sjukdomstecken. Synnerligen ofta uppträda häftiga ledinflammationer, beroende på, att smittämnet genom kärlsystemet spridt sig äfven till ledgångarna; de angripna ledgångarna svullna starkt, kännas heta och betydligt ömmande; stundom angripas flera ledgångar samtidigt (pyemisk polyartrit), och mest utsatta för sjukdomen äro hasen och knäleden på främre extremiteterna. mera sällan knäleden på bakre extremiteterna, höftleden och armbågsleden. Orsaken till sjukdomen är mikrober (enligt Sohnle en s. k. kapselkock, som är att betrakta såsom