en varietet af den vanliga Staphylococcus pyogene aureus), och infektionen sker vanligen genom nafvelsträngssåret efter förlossningen, men kan enligt somliga (Sohnle) äfven försiggå redan i lifmodern, där smittämnet ock kunnat påvisas. Därigenom förklaras också den rätt ofta iakttagna omständigheten, att vissa ston år efter år föda föl, som äro angripna af föllamhet, och att sjukdomen på vissa ställen, trots den omsorgsfullaste vård af nafvelsträngen efter förlossningen, icke kunnat undvikas. Utgången är i svårare fall vanligen död genom allmän blodförgiftning, men oftast antager sjukdomen ett kroniskt förlopp med varbildning i en mängd olika organ, såsom lefver, lungor och njurar, abscessbildning i muskulaturen, ansvällning af lymfkörtlar och inflammation i ledgångarna. Tillfrisknandet går alltid mycket långsamt, och djuren försvagas och tillbakasättas genom sjukdomen så betydligt i utvecklingen, att det sällan lönar sig att fortsätta uppfödningen. Behandlingen bör företrädesvis gå ut på noggrann renhållning af stallet, särskildt fölningsboxen, omsorgsfullaste antiseptiska vård af nafvelsträngen samt behandling af moderdjuret genom sköljningar, för att möjligen förstöra i lifmodern befintligt smittämne. Äfven bör försiktighet iakttagas vid betäckningen, för att ej smittämnet genom hingsten må spridas till andra ston. Samma sjukdom förekommer äfven hos nötkreatur och får under benämningen kalf- och lammlamhet. E. T. N. Föllinge, socken i Jämtlands län, Lits tingslag. Arealen för hela pastoratet 3,513 kvkm. 2,117 inv. (1907). F. bildar med Laxsjö, Hotagen och Hotagens (Föllinge) lappförsamling ett konsist. pastorat i Härnösands stift, Jämtlands norra kontrakt. Fön. Se Föhn. Fönster, anat., två nära hvarandra belägna hål i innerörats benkapselvägg. Det ena hålet leder från trumhålan till innerörats förgård (vestibulum), är aflångt och kallas det ovala fönstret (fenestra ovalis); det är tillstängdt genom den s. k. stigbygelns i detsamma infogade platta fotskifva. Det andra hålet leder från trumhålan till snäckan och kallas det runda fönstret (fenestra rotunda); det är tillslutet med en bindväfshinna. G. R.* Fönster (lat. fenestra, af samma rot som grek. fainein, lysa upp), bygnk., öppning i en byggnads yttervägg (eller tak) för insläppande af dagsljus och frisk luft. Historien om fönstret och dess konstruktion är en god del af arkitekturens historia. Byggnadskonstens uppgift är att dana rum; en af de viktigaste anordningarna för att göra rummet användbart för människan är fönstret. Behofvet af ljus och luft är olika för olika lokaler, varierar med klimat och lefnadsförhållanden. Möjligheten att tillfredsställa detta behof af ljus och luft inomhus har under tidernas lopp högeligen förändrats. Vi kunna knappt tänka oss, hur lifvet gestaltade sig på de tider, då man icke hade glas i tunna skifvor till sitt förfogande. Ja, vi skulle f. n. icke kunna undvara de endast 30 à 40 år gamla stora butikglasrutorna. Hur ingripande i gestaltningen af vårt dagliga lif och våra vanor denna möjlighet, att kunna stänga dagerhålet i väggen med ett i själfva verket så underbart byggnadsmaterial, som glas är, tänker man sällan på; hur betydelsefullt för utvecklingen af den moderna industrien, hur bestämmande för byggnadernas såväl yttre som inre former. Fönsterglaset har öfver hufvud möjliggjort, att den nyare tidens kultur kunnat växa och utveckla sig i nordligare luftstreck än antikens och forntidens, än Roms, Greklands, Egyptens, Assyriens. Det är icke heller alldeles fritt från, att vår kultur i jämförelse med dessa senares har något af drifhusplanta i sig. I varmare luftstreck spelar fönsterglaset icke tillnärmelsevis samma roll som i de kallare. Redan i södra Europa skyndar man om morgonen att stänga träluckorna för fönstren, för att utestänga solens brännande strålar och bibehålla så mycket som möjligt af nattens svalka i rummen. Med markiser, jalusier och luckor måste man hela året om kunna dämpa belysningen. Hos oss måste allt ordnas för att få in så mycket sol som möjligt samt för att i rummen kunna bibehålla en temperatur, som under större delen af året är betydligt (15° à 30°) högre än den yttre luftens. Glaset är tyvärr en rätt god värme-, eller om man så vill, köld-ledare; nu finns det ett annat genomskinligt material, som är en mycket dålig värmeledare, nämligen luft. Genom att anordna en i möjligaste mån stillastående luftvägg mellan två glasfönster, d. v. s. genom våra dubbla fönster, har man lyckats åstadkomma en för vårt klimat passande genomskinlig och värmebehållande vägg. För rengöring af glasen och för ventilering måste emellertid denna vägg vara rörlig, men samtidigt måste den, sluten, vara i möjligaste mån tät, "dragfri". Häraf uppstå nya svårigheter, som uppfinnare och konstruktörer alltjämt anstränga sig att öfvervinna genom mer eller mindre sinnrika konstruktioner. Fönstret är därför i de nordliga länderna en af de ömtåligaste och viktigaste byggnadsdetaljerna, på hvars riktiga och solida utförande, på hvars form och placering mycket af rummets och hemmets trefnad bero. Ehuru konsten att förfärdiga glas bevisligen var känd i Egypten redan så tidigt som 3,500 år f. Kr. och sannolikt långt dessförinnan i de asiatiska kulturländerna, finner man ingen säker antydan om användning af glas i form af fönsterskifvor förrän hos romarna. Behofvet är uppfinningarnas moder. Vid utgräfningen af de offentliga baden i Pompeji funnos där fönsterglasskifvor 55x75 cm., 4,5 mm. tjocka, insatta i bronsramar af T-formig genomskärning. Till någon allmännare användning kom icke fönsterglaset hos romarna. De begagnade sig, liksom grekerna, vid förnämligare byggnader af tunna skifvor af hvit marmor eller alabaster, äfven af i något mönster genombrutna stenskifvor eller af täta galler af trä, järn, brons. I privatbostaden fick man väl nöja sig med träluckor med mindre dageröppningar uti. Den antika bostaden var ju i allmänhet anlagd omkring en eller flera gårdar, mot hvilka alla fönster vette. Yttermurarna voro alltså oftast ogenombrutna. I kejsartidens Rom, en stad med 1½ mill. invånare, fanns emellertid ett öfvervägande antal hyreskaserner med 6 à 7 våningars höjd. De torde nog haft fönster i ytterväggarna af ung. samma form som våra fönster. Ty det är att märka, att den formen förefinnes redan färdigbildad i Grekland (se t. ex. Erechtheion) och har därifrån öfver Rom genom renässansen spridts öfver hela Europa. Under de första kristna århundradena tyckas glasfönster allt oftare förekomma i kyrkorna, de s. k.