forskningar på området för den motoriska förbränningen tydligen hos explosionsmotorn ådagalagt frånvaron af hvarje explosion i egentlig mening under förbränningen. Förbränningsmotorerna indelas i termodynamiskt hänseende vanligen i två klasser: a) motorer med förbränning vid tillnärmelsevis konstant volym ("explosionsmotorer", gasmotorer m. fl.) och b) motorer med förbränning hufvudsakligast under expansionsslaget, d. v. s. vid tillväxande volym (Diesels, Trinklers m. fl. motorer). E. R--r. Förbränningstemperatur, den värmegrad, som alstras vid en förbränningsprocess, är beroende af flera faktorer: materialet, som förbrinner, det syreafgif-vande mediet, produktens beskaffenhet, bireaktioner vid förbränningen, dissociationen, värmeutstrålningen från förbränningshärden o. s. v. Exempel på höga förbränningstemperaturer äro nedanstående: hos aluminiummetall (i blandningen "termit") .............................. omkr. 3,000° hos vätgas med syre ..................2,500° > acetylen » » ..................2,500° i en masugn, där träkol förbrännes, är temperaturen ............... högst 2,000° i en ångpanneeldstad (för stenkol).... 1,600° K. S--n. Förbud, Myndighets. Stadganden, som medgifva offentlig myndighet att förbjuda enskild person vidtagande af någon viss handling, förekomma på åtskilliga ställen inom olika områden af vår lagstiftning. Utan att afse någon uppräkning nämna vi här några fall och därvid främst de förbud att utlämna viss egendom, som kunna meddelas vid utmätning (se §§ 74, 75 och 80 Utsökn.-l.); förbudet är här ett led i utmätningsproceduren. Karaktären af provisoriska säkerhetsåtgärder ha de i §§ 147 och 153 Utsökn.-l. omnämnda förbuden, resp. förbud att sälja eller skingra fast egendom och hvad därtill hör samt förbud för gäldenär att resa från orten. Sistnämnda, af öfverexekutor meddelade förbud, de s. k. skingrings- och reseförbuden, ha till ändamål att bereda säkerhet för, att ett anspråk, som ännu ej profvats, skall kunna, sedan profning däraf medhunnits, vinna realisation. Af liknande natur är det förbud, som omtalas i § 21 af k. förordn, om jordegares rätt öfver vattnet å hans grund af 30 dec. 1880; detta förbud, som jämväl meddelas af öfverexekutor, afser inställande af påbörjad byggnad i vattendrag, vattens bortledande eller annan åtgärd till vattendrags förändring. -- Ett helt annat syfte än de förut omnämnda förbuden ha de förbud för barn att idka viss försäljning, som i stadgad ordning kunna meddelas enl. k. förordn. 4 dec. 1896. Samhällets omsorg om det uppväxande släktets sedliga tillstånd har här gifvit sig ett uttryck. -- I kap. 10 § 22 Straffl. belägges brytande mot förbud att skingra gods eller att gifva ut annans gods med bötesstraff. -- Slutligen bör framhållas, att en vanlig civil rättegång kan ha till föremål fråga, om ena parten har rättighet att företaga någon viss handling, och att, om sådan rättighet frånkännes parten, domen kan innehålla förbud för honom i sådant afseende. Angående verkställighet af dylikt förbud gälla allmänna verkställighetsregler. E. K. Förbudna orter, kam. Vid godsafsöndringen från kronan under 1500-1600-talen framträdde redan tidigt den praxis, att från af söndring undantogos sådana orter, hvilkas naturapersedlar eller andra prestationer voro särskildt behöfliga för bestämda grenar af förvaltningen. Dit räknades t. ex. gods, som voro anslagna till bergsbruken för att bereda dem tillgång till kol, ved, vattenkraft o. d., till kronans slott och gårdar för deras proviantering eller för att skaffa dem dagsverken, till dess stallstat för höfångsten, till ryttare och knektar såsom boställen eller tilldelningshemman o. s. v. Snart förekommo äfven uttryckliga förbud - redan Gustaf II Adolf hade sålunda 1613 i sin instruktion för kammarråden uttryckligen förbjudit afsönd-ring af gods, som ej kunde mistas från bergsbruken eller kronans slott och gårdar - och, när förbuden öfverträddes, indragningar (äfven på sådana lämnar Gustaf II Adolfs regering många exempel). Närmare reglerades därpå förhållandena under drottning Kristinas förmyndare vid de försäljningsbeslut, som måste tillgripas 1638 och 1641, hvarvid från försäljningen uttryckligen undantogos samtliga järn-och kopparbergslager, gods, som voro anslagna till ryttare, knektar och båtsmän samt till vissa slott och fästningar, vissa kustprovinser, hvilkas naturapersedlar behöfdes för flottans utrustning och proviantering ("Öster- och Västernorrlanden" - d. v. s. de norrländska länen jämte Österbotten - Öland, Ålandsöarna m. fl.), kronoparker, drottningens lifgeding, vissa områden nära länsresidens och andra slott m. m. samt "hvad som klarligen finnes på en ort eller annan att komma kronan till någon märklig skada". Afsöndringsförbud framträdde därefter snart äfven rörande t. ex. förlä-ningar eller tilldelningshemman åt vissa lägre civila tjänstemän såsom länsmän och fjärdingsman, krögare och postbönder m. m., vissa orter med särskildt betungande skjutsningsbesvär,ecklesiastika boställen, provinserna Jämtland och Ingermanland, m. m. Till de förbudna orterna kommo på detta sätt att höra samtliga norrländska landskap, Österbotten, Dalarna, Åland, Öland, stora områden (under bergslager, lifgedinget m. m.) af Uppland och Västmanland, betydande delar (särskildt bergslager) af Södermanland, Närke och Värmland, Östergötland och Småland m. m. Under drottning Kristinas regering öfverträddes dock förbuden på grund af hennes hejdlösa slöseri oupphörligt, fastän de ofta upprepades och i särskilda fall äfven gods, som afsöndrats inom sådana orter, blefvo återindragna till kronan. Vid 1655 års reduktion togs därpå till utgångspunkt skillnaden mellan dessa "omistliga" eller "omistande" orter och sådana, som utan större af saknad kunde afvaras; de förra specificerades ytterligare, och en återkallelse till kronan af alla därinom afsöndrade gods och räntor beviljades, dock mot vederlag, därest afsöndringen skett mot sådant. Specifikationen omfattade kungliga slott och en mängd uppräknade kronoladugårdar, kronans stallängar, dess hufvudfisken, kronoparker, gods, som varit anslagna till städer, till ecklesiastika eller judiciella ändamål (akademier, skolor, hospital, kyrkor, boställen för präster, klockare, länsmän, häradshöfdingar, lagmän etc.), till faktorier eller slussar, postväsen eller gästgifveri, till hären enligt 1652 års krigsfolks jordeböcker (se d. o.), till flottan eller båtsmanshållet, bergslagsgods, mässings-, salpeter- och krutbruk o. d., kronokvarnar i städerna eller vid slotten, de fem till hofhållningen anslagna länen