till återställande af den ordning, som någon församling stört. -- Sveriges grundlag innehåller ingen föreskrift angående denna rätt, och ej heller i allmän lag är någon allmän grundsats uttryckt angående densamma. Den förutsättes gifven i sakens natur såsom inbegripen under svenska folkets urgamla frihet. Den enda inskränkning, som gjorts uti denna frihet, har stått i samband med kyrkoförfattningen och främmande trosbekännares religionsöfning. Såsom grundsats gäller därför såväl att föreningar för främjande af lofliga ändamål kunna bildas, som ock att sammankomster eller församlingar må hållas, utan att därtill erfordras offentlig myndighets samtycke; icke ens anmälan därom behöfver ske. En förening blir föremål för lagstiftningens uppmärksamhet och behöfver särskild auktorisation endast i det fall, att den skall i gå såsom en integrerande del i förvaltningen, t. ex. skytteförbund, eller skall erhålla rättighet att ikläda medlemmarna särskilda förpliktelser mot föreningen eller mot hvarandra af den beskaffenhet, att fullgörandet kan lagligen uttvingas, och föreningen sålunda erhåller karaktären af en juridisk personlighet. Konungen kan genom sin ekonomiska lagstiftning enligt regeringsformens § 89 utfärda inskränkande föreskrifter beträffande föreningsfriheten, då sådant erfordras till samhällets skydd och bästa, och om någon föreningsverksamhet skulle befinnas samhällsskadlig eller lagstridig, bör vederbörande myndighet ingripa, upplösa föreningen eller tillsvidare förbjuda dess verksamhet. Rörande sammankomst af menighet stadgar Straffl. (10 kap. 15 §), att tillträde till sammankomsten ej kan vägras offentlig myndighet, och att denna endast i det fall har rätt att upplösa sammankomsten, då därvid företages något, som är stridande emot lag. Församlingsrätten i Sverige är dels religiös, dels politisk och social. För främmande trosbekännares rätt till offentlig religionsöfning fordras statens erkännande, på sätt den s. k. dissenterlagen (k. förordn. 31 okt. 1873) närmare utvisar. Enligt k. förordn. 11 dec. 1868 är det medlemmar af statskyrkan tillåtet att sammankomma till gemensamma andaktsöfningar utan vederbörande prästerskaps omedelbara ledning, dock att sammankomsten å tid, då allmän gudstjänst förrättas i församlingen, ej får ega rum så nära det ställe, där gudstjänsten hålles, att denna eller ordningen därvid störes. Tillträde får ej vägras församlingens prästerskap, medlem af dess kyrkoråd eller den offentliga myndigheten i orten, hvilken sistnämnda eger att upplösa sammankomsten i händelse af olaglighet eller oordning. Den politiska och sociala församlingsrätten är underkastad vissa inskränkningar enligt ordningsstadgan för rikets städer 24 mars 1868. (Jfr äfven Lag om förbud för krigsmanskap att deltaga i vissa sammankomster 16 juni 1906.) I stad eller eljest, där stadgan i denna del är tillämplig, skall den, som vill hålla allmänt föredrag eller allmänt sammanträde, därom göra anmälan inom stadgad tid hos polismyndigheten samt, när så påfordras, dels styrka, att den uppgifna lokalen eller platsen blifvit af egaren eller innehafvaren upplåten för ändamålet, dels ock lämna äskade upplysningar för ordningsföreskrifters meddelande. Men härtill kommer, att församlingar å gata, torg m. m., dit allmänheten eljest har obehindradt tillträde, ej få ega rum utan förut inhämtadt tillstånd af polismyndigheten. Slutligen eger ifrågavarande myndighet förbjuda förnyandet af ett möte, där det visar sig, att det innebär eller åsyftar något, som strider mot sedlighet eller allmän lag eller föranleder till svårare oordning. Upplösningsrätt förefinnes utom i de af Strafflagen angifna händelser, äfven därest anmälan ej gjorts om mötet eller i de fall, då sådant skall ske, tillstånd ej afvaktats. -- Ordningsstadgan för rikets städer afser icke sammankomster för andaktsöfningar. -- Tager man hänsyn till de rättigheter och plikter för den enskilde medborgaren, hvilka förenings- och församlingsrätten innebär, så följer af det, som ofvan blifvit anfördt, att den inbegriper rätt för medborgare att frivilligt förbinda sig till främjande af ett visst lofligt ändamål samt rätt att sammanträda till öfverläggning och tankeutbyte angående gemensamma intressen. Dessa rättigheter skilja sig från hvarandra däruti, att föreningen, om ock frivillig, likväl innebär en varaktigare förbindelse. Föreningen uppträder såsom en enhet, och hvarje föreningsmedlem är moraliskt och juridiskt ansvarig för de fattade besluten, äfven om de gå mot hans vilja, och han kan endast genom utträde ur föreningen undandraga sig ansvar därför. Däremot är ingen närvarande såsom sådan ansvarig för de beslut, som fattas af en församlad menighet, ty därvidlag är hvar och en enskild ansvarig endast för hvad han yttrat och gjort. Man bör äfven göra skillnad emellan en förening och en juridisk person, likasom ock mellan en förening och en statskorporation. Föreningen är en frivillig förbindelse, i hvilken hvar och en kan ingå, om han så finner godt och i densamma upptages, och ur hvilken han kan utgå, när han så pröfvar skäligt. Sådant är ej förhållandet med ledamotskap i en statskorporation, t. ex. en kommun, eller i ett bolag, ty därvidlag beror det på lag eller af offentlig myndighet stadfäst reglemente, om ej vissa förpliktelser skola fullgöras, förrän utträde kan ega rum. Föreningsfriheten och församlingsfriheten stå emellertid i nära förbindelse med hvarandra, ty eger ej församlingsfrihet rum, äro väsentliga hinder i vägen för föreningars bildande, och funnes ej föreningsfrihet, skulle församlingsfriheten och den frihet till tankeutbyte, som därmed beredes, oftast blifva utan resultat. Litt.: H. L. Rydin, "Om föreningsrätt och församlingsfrihet med särskild hänsyn till svenska lagstiftningen" (i "Tidsskrift for retsvidenskab", 5 årg. 1892). H. L. R. (Ask.) Förenings- och säkerhetsakten, statsr., den grundlag, som Gustaf III på revolutionär väg ge-nomdref vid 1789 års riksdag och genom hvilken 1772 års regeringsform dekis förändrades. Orsakerna till denna statshvälfning voro dels konungens begär efter större makt, dels de ofrälse ståndens önskan att på adelns bekostnad erhålla ökade rättigheter. För att för framtiden bryta den adliga opposition, som under kriget funnit ett uttryck i Anjalaförbundet (se d. o.) och som äfven på riksdagen syntes honom vilja träda i vägen för hans planer, gjorde sig nämligen Gustaf III till ledare för de ofrälse stånden. Han förmådde dessa att 17 febr. 1789 nedsätta ett utskott, med hvilket han kunde öfverlägga om privilegier, som de redan påtänkt, och resultatet af dessa öfverläggningar blef Förenings- och säkerhetsakten. Denna framlades af