konungen för riksdagen vid ett gemensamt sammanträde på rikssalen 21 febr. och antogs af de ofrälse stånden, men icke af adeln, ehuru konungen, för att bryta detta stånds motståndskraft, dagen förut låtit fängsla flera af dess förnämste medlemmar. Då det vid 1786 års riksdag stadgats, att blott tre stånds samtycke erfordrades för lagförändringar, utan att därvid särskildt undantag gjorts för grundlagsfrågor, ansåg konungen den nya lagen för antagen, ehuru adeln protesterade häremot, och han förmådde äfven landtmarskalken att å adelns vägnar underteckna densamma. Lagen erhöll kunglig stadfästelse 3 april 1789, och vid 1800 års riksdag förmåddes adeln att genom hyllningseden gifva ett slags erkännande åt dess giltighet. Förenings- och säkerhetsaktens egentliga betydelse ligger i de ökade rättigheter, som den gaf åt konungen och de ofrälse stånden. Med afseende på själfva regeringens förande erhöll konungen envåldsmakt, dock så att medborgarnas säkerhet till person och egendom skulle vara oför-kränkt och endast infödda få utnämnas till statens ämbeten, hvarjämte genom stadfästelsen vissa ämbetsmän (särskildt domare) förklarades ej kunna afsättas utan laga dom. Rådets antal skulle bero på konungens godtfinnande. Då detta af Gustaf III tillämpades på sådant sätt, att han upplöste rådkammaren, bortföll just den myndighet, som af ålder haft att kontrollera regeringsmaktens utöfning. Den domsrätt, som förut tillhörde rådet, öfverlämnades däremot till en särskild Högsta domstol, i hvilken konungen hade endast två röster. På ständernas bekostnad ökades konungamakten därigenom, att konungen fick rätt att utan deras samtycke börja krig, och därigenom att endast konungens propositioner skulle på riksdagarna få förekomma. Stadgandet att "svenska folket" skulle med konungen bestämma om nya skatter hade kunnat leda till ett förbigående af riksdagen i beskattningsfrågor. Då konungen emellertid ej erhöll rätt att efter behag pålägga nya skatter, då riksdagens samtycke fortfarande fordrades för nya lagars stiftande och rättskipningen ej var öfverlämnad åt konungens godtycke (anmärkas bör dock, att Högsta domstolens ledamöter tillsattes endast på förordnande), kan likväl ej ett fullständigt envälde sägas ha blifvit infördt genom Förenings- och säkerhetsakten. De fördelar, som de ofrälse stånden genom denna vunno, voro: rätten att förvärfva vanlig frälsejord utsträcktes till alla svenska medborgare; skjutsningsbesväret blef lika fördeladt på all jord utom ypperligt frälse och boställen; ofrälse män fingo tillträde till Högsta domstolen, och endast hofämbeten samt rikets höga och förnämsta ämbeten förbehöllos adeln. Genom särskilda förordningar, som bekräftades i sammanhang med Förenings- och säkerhetsakten, erhöllo dessutom präster, borgare och bönder åtskilliga förmåner. -- Förenings- och säkerhetsakten upphäfdes i Sverige 1809, men har fortfarande gällt för Finland efter dess skilsmässa från Sverige. S. B. Föreningsregister. Se Handelsregister. Föreningsrätten. Se Förenings- och församlingsfrihet. Förens svåra stång, sjöv. Se Förstång. Förenta staterna. Se Nord-Amerikas förenta stater. Föresats, psyk., ett beslut, som afser en framtida verksamhet. Huruvida detta beslut verkligen kommer till utförande, beror på förhållandet vid den afsedda tidpunkten mellan de pådrifvande och de afhållande motiven. För en utpräglad karaktär, som är van att handla planmässigt och för hvilken föresatstroheten är nära knuten till aktningen för sig själf, blir själfva föresatsen ett starkt motiv för handlingens utförande. Men för den karaktärssvage tjänar föresatsen ofta endast såsom undanflykt inför pliktens fordringar, i det hans samvete slår sig till ro vid de goda föresatserna, men han underlåter att förverkliga dem, så snart någon lockelse i motsatt riktning gör sig gällande. S--e. Föreställare, artill., framvagnen till ett afbröstningsfordon. Se Fordon, fig. 4. Föreställargrop, befästningsk. Se Vagngraf. Föreställning, psyk., en medelbar uppfattning, d. v. s. en uppfattning, hvars innehåll ej omedelbart är verkligheten, utan en inre bild af denna. Man skiljer därför mellan det, som är verkligt, och det, som man "blott föreställer sig". Men ytterst härstammar äfven föreställningens innehåll från den gifna verkligheten. Människan kan ej skapa något nytt innehåll i sitt själslif, utan blott dana det genom erfarenheten gifna innehållet i nya former. Föreställningen förutsätter därför föregående omedelbara förnimmelser, hvilka bevarats i minnet för att i och med föreställningen återkallas till medvetande. Är därvid formen oförändrad, så att föreställningen troget åter-gifver den ursprungliga förnimmelsen, så kallas föreställningen en reproducerad föreställning eller ett minne (minnesbild); är den däremot förändrad, säges den vara yttring af den produktiva föreställningsförmågan eller fantasien och utgöres därför af en fantasibild. Eeproduktionen är dock under normala förhållanden ej så trogen och fullständig, att icke vi äro medvetna om en skillnad mellan den ursprungliga förnimmelsen och föreställningen. Denna skillnad består dels däri, att föreställningen ej upptager den omedelbara uppfattningens alla moment, utan enligt regeln är mer eller mindre abstrakt och fragmentarisk, dels däri att den vanligen är svagare, mindre liflig än förnimmelsen, men framför allt skiljes föreställningen från motsvarande förnimmelse därigenom, att den ej är åtföljd af de bisensationer, som, då det yttre sinnesorganet är i verksamhet, uppstå samtidigt med den specifika sinnesförnimmelsen. Så t. ex. åtföljas synförnimmelserna af muskelsensationer, som uppstå vid ögats inriktande å det sedda föremålet. När vi ha en synuppfattning, men denna ej åtföljes af sådana muskelsensationer, så märka vi, att vi ej se föremålet med det yttre ögat, utan "blott föreställa oss det"; sålunda veta vi oss då ha en synföreställning, ej en omedelbar synförnimmelse. Men under mer eller mindre abnorma själstillstånd kunna dessa särskillnader förlora sin betydelse och föreställningen te sig för den uppfattande alldeles på samma sätt, som om den vore en omedelbar sinnesförnimmelse. En sådan föreställning, hvars innehåll kan förblandas med den yttre verkligheten, är det, som kallas hallucination (se d. o.). -- Föreställningen kan vidare antingen verka individuell eller generell. I förra fallet är dess innehåll ett eller flera enskilda föremål, i senare fallet det hos flera föremål lika och gemensamma. När de generella föreställningarna blifvit så bestämda till sitt innehåll, att de kunna definieras, kallas de begrepp (se d. o.). Dessa utvecklas ur de individuella föreställningarna genom abstraktion. Vid