419 Föreställningsförmåga-Författaransiag 420 denna utveckling förvandlas öfvergången mellan de individuella föreställningarna och begreppen af sådana sväfvande föreställningar, som kallas schemata, och hvilka bestå af en mångfald, ej tydligt från hvarandra särskilda, genom likhetsassociation sammanhållna fragmentariska individuella föreställningar. - Föreställningslivet regleras af lagarna för idéassociationerna (se d. o.). - Ofta fattas termen föreställning i vidsträcktare eller inskränktare bemärkelse än den här använda. Så förekommer den stundom i öfverens-stämmelse med bruket inom en del af den tyska litteraturen i så vidsträckt betydelse, att därmed betecknas alla teoretiska själsfunktioner, sålunda äfven de omedelbara förnimmelserna. Inom den svenska filosofien är det efter Boströms föredöme vanligt att skilja föreställningarna ej blott från de omedelbara förnimmelserna, utan äfven från begreppen. Föreställningarna karakteriseras då såsom otydliga och såsom objektiverande sitt innehåll i rummet, under det att begreppen äro tydliga och andliga. S-e. Föreställningsförmåga, filos. Se Föreställning och Själsförmögenhet. Föresäng (fsv. Förisæng. Jfr Fyrisvall), en kungsgård invid Uppsala, på det s. k. Islandet, hvilken vid slutet af medeltiden utgjorde bostad för fogden i Uppsala län. Där firade konung Erik Eriksson sitt bröllop (1244). Företeckning, mus., gemensamt namn på de (försättnings-) tecken, {j eller |7, hvilka, anbragta i början af linjesystemet omedelbart efter klaven (och sedan för hvarje nytt linjesystem), angifva ett styckes tonart (utan att dock af göra, huruvida durtonarteu eller dess parallelltonart i moll menas); äfven de strax efter tonartsföreteckningen anbragta siffror eller tecken (£, 2/4, 8/4, 6/« o- s. v.), hvilka angifva taktarten. Taktföreteckning var i bruk redan på 1300-talet; då företecknades dock ej med siffror, utan med en cirkel (= tretakt) eller halfcirkel (= tvåtakt; jfr Mensuralmusik). Tonartsföreteckningen var ganska ofullständig långt in på 1600-talet, så länge kyrkotonarterna lefde i bruk. Ännu på 1500-talet företecknade man endast med ett enkelt JJ eller |7, an-gifvande grundskalans transposition till öfverkvinten eller till underkvinten. Jfr Försättningstec-k e n och N o t e r. E. F-t. . Företeelse, filos. Se Fenomen. Förf., förkortning af författaren (-innan). Förfall, jur., hinder, hvarigenom någon blir ur-ståndsatt att fullgöra en viss skyldighet inom därför bestämd tid. I rättegång kallar man laga förfall sådana hinder för inställelse, hvilka af lagen godkännas och följaktligen för den uteblifne medföra befrielse från de påföljder, hvilka eljest äro förenade med försummelsen att iakttaga inställelse vid rätten. Enligt 12 kap. l § rättegångsbalken äro dessa laga förfall: om man sjuk är; om man i konungens och rikets tjänst är uppbådad eller faren; om man i häktelse sitter; om man af fienden eller annan fara, vådeld eller vattuflod hindras; om man ifrån sinnen kommen är; om man eller hustru, barn eller föräldrar dö den tid man bör sig för rätten inställa: om man förut till annan rätt är stämd att svara å samma tid; samt andra förfall, om domaren prof var dem vara af den vikt, att de gälla må. Äfven utom rättegång gälla dylika omständigheter såsom grund för befrielse från viss skyldighet; så t. ex. behöfver den, som tingat plats såsom passagerare å fartyg, vid laga förfall betala endast half afgift. L- A. (I. Afz.) Förfallobok, hand., en hjälp- eller bibok vid bokföring, hvari införas alla fordringar och skulder (räkningar, accepter, reverser m. m.), som ha bestämda förfallotider. A. W:son M. Förfallodag, Förfallotid, jur., den tid, då fullgörandet af en obligatorisk förbindelse (prestation) kan från borgenärens sida fordras. Prestationen eller skulden säges vara förfallen från och med denna tid. c- G- BJ. Förfallotid, jur. Se Förfallodag. Förfalskning, jur., tages stundom så vidsträckt, att däri innefattas alla möjliga svikliga förfaranden, hvarigenom yttre föremål erhålla utseende af att vara något annat, än de i själfva verket äro (jfr språkbruket i Straffl. 22: 3, 11, där det talas om förfalskning af lifsmedel och gods). I de nyare strafflagarna hänföres dock den stora mängden af sådana handlingar till bedrägeri (se d. o.). Under förfalskning inbegripas i dem endast vissa åtgärder, genom hvilka man eftergör eller svikligen ändrar föremål, hvilka i rättslifvet göra tjänst såsom bevismedel. Den svenska strafflagen egnar ett särskildt kapitel åt förfalskningsbrotten. Den upptager där förfalskning af (allmänna och enskilda) handlingar, af allmänna stämplar och märken, af gränsmärken samt af mynt och sedlar. Äfven de danska och norska strafflagarna behandla förfalskningsbrotten för sig. Finlands strafflag sammanför däremot alltjämt förfalskningsbrotten med bedrägeribrotten, likväl med undantag för myntförfalskning. J. H-r. (N.S-g.) Om förfalskning af födoämnen och njutningsmedel se Födoämnen, sp. 353, och sådana specialartiklar som t. ex. Kaffe, Mjöl, Mjölk. Smör, Vin. - Om förfalskning af utsädesvaror se Fröförfalskning. Förfara, sjöv., flytta. - F. en tälja, sedan tal j an blifvit halad, så att blocken kommit intill eller nära hvarandra, hala ena blocket åtskils från det andra (ö f v e r h a l a) och flytta det till annan plats. Jfr B l o c k, sp. 708. O. E. G. N.* Författaransiag utdelas af vissa stater som fasta eller tillfälliga understöd åt lefvande eller framstående, företrädesvis skönlitterära skriftställare. Här i Norden har särskildt Danmark ytterst frikostigt tillgodosett dessa kraf och anvisat på finanslagen större och mindre belopp som lifstidspensioner, fasta eller mera tillfälliga understöd åt bestämda personer. I Norge har stortinget anslagit digtergager (å 1,600 kr. hvardera, det första beviljades 1863 åt Björnson), liksom ock tonsättararfvoden för vissa personer. Äfven i Finland anslås sedan 1906 fasta författarpensioner. Här i Sverige uppfördes af Gustaf III å Svenska akademiens stat 1786 ett belopp för åtta författarpensioner, hvilka skulle utgå till personer, som i Svenska och Vitterhetsakademierna genom snille, lärdom och sina skrifter gjort sig däraf värdiga, och år 1799 anslog Gustaf IV Adolf ytterligare ett belopp, som ursprungligen hade varit afsedt för utländska vittra män, men ej användts för detta ändamål, till fem pensioner; hvaraf en till författare utom akademien. År 1843 öfverflyttades dessa pensioner på akademiens stat, men upphörde så småningom att utgå, i det att medlen användes till akademiens allmänna ändamål, företrädesvis till ordboksarbetet. Ar 1863- beviljade riksdagen med