Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Författare ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
421
Författare-Författarhonorar
422
anledning af en motion på Eiddarhuset af
grefve A. Ehrensvärd (som dock äfven ville ha
lifstidspen-sioner) 6,000 rdr att på Svenska
akademiens förslag af K. M :t användas vare sig
för till/älliga honorar åt vittra författare af
utmärkt förtjänst, som däraf kunde vara i behof,
eller ock samt företrädesvis till understöd
åt yngre, mindre bemedlade personer, som visat
framstående anlag för litterär verksamhet. Detta
anslag har sedan dess årligen utgått. Emellertid
ingick 1905 Sveriges författarförenings
styrelse till K. M:t med hemställan, att K. M
:t måtte utverka beviljandet af fasta understöd
till utmärkta författare, och i anslutning
härtill aflämnade K. M:t till 1906 års riksdag
proposition om beviljande af 10,000 kr. årligen,
till en början för tre år, till fasta årliga
understöd åt inhemska skönlitterära författare
af utmärkt förtjänst; detta förslag vann då -
närmast af formella skäl - icke riksdagens
bifall, men upptogs 1907 som enskild motion i
Andra kammaren af Sveriges författarförenings
ordf., professor K. Warburg, och riksdagen
beviljade då för åren 1908-10 10,000 kr. årligen
i detta syfte. Anslagen ha anvisats efter hörande
af en sakkunnig nämnd, i hvilken K. M:t utsett
tre ledamöter, Svenska akad. en och Sveriges
författarförening en ledamot.
Författare är i vidsträckt mening hvarje
person, som affattat någon skrift, i pregnant
mening åter en person, som i väsentlig mån
eller rent yrkesmässigt sysselsätter sig
med själfständigt arbete inom litteraturen
(i viss mån synonymer äro litteratör och
skriftställare; skald betecknar författare
af rent skönlitterära, företrädesvis
versifierade arbeten). Yrkesförfattarna ha i
flera länder samman-slutit sig i föreningar
för tillvaratagandet af sina intressen (se
Författarföreningar). I åtskilliga stater har
man, medveten om den stora betydelse goda
författare ha för den allmänna odlingen,
dels genom penningunderstöd sökt bereda dem
arbetslugn och frihet från brödbekymmer
(se F ö r-fattaranslag), dels genom
särskilda institutioner beredt dem heder och
väsentligt större möjligheter att verka för
litteraturens och författarnas bästa (Franska
akademien. Svenska akademien m. fl.). Till
uppmuntran och understöd för deras verksamhet
tjäna äfven de pris, hvarmed stater, samfund och
institutioner (t. ex. de nämnda akademierna,
"Albert Bonniers stipendiefond för svenska
författare", se Bonnier; jfr froncourtakademien,
Jeux floraux, Schillerpris, Grillparzerpris),
belöna deras alstring, antingen med hänsyn
till dennas värde i stort sedt - främst står
i detta hänseende Nobelpriset i litteratur -
eller för enstaka arbeten af visst slag. Den
oerhördt utvecklade läslust, som nu, tack
vare den allmänna skolundervisningen och den
rastlöst arbetande förlagsverksamheten, kan
iakttagas öfverallt, har skapat möjligheter
för författare att vinna ofantligt inflytande i
allmänna frågor och betydande ekonomisk vinst
genom de ökade arfvoden, som möjliggöras af
nutidens mäss-spridning af bokalster (jfr
Författarhonorar). Vikten af att författares
arbeten, deras andliga egendom, skyddas har
framkallat en rad lagstiftningsåtgärder till
deras fromma (se E g a n-d er ä 11, sp. 1410
ff.). Om författares juridiska ansvar se
Tryckfrihet.
Författarföreningar ha i regel till ändamål att
tillvarataga sina medlemmars ekonomiska
yrkesintressen, bilda stipcndie- och
understödsfonder o. s. v., men ha ej, eller
endast undantagsvis, litterära syften. Äldst
af nu verksamma författarföreningar torde
de franska vara. 1829 stiftades i Paris
den ännu bestående Société des auteurs et
composi-teurs dramatiques, hvars hufvudsyfte
är att bevaka dramatiska författares intressen
gentemot teaterstyrelser och som äfven bildat
understöds- och pensionsfonder. Société
des gens de lettrcs stiftades 1838 af
L. Desnoyers och har vakat öfver den litterära
eganderätten. Franskt initiativ framkallade
1878 den internationella Association liUéraire
et artistique internationale, som bland
sina medlemmar räknar äfven konstnärer,
jurister, förläggare och hvars ingripande
ledt till den mellanfolkliga öfver-enskommelse
rörande litterär och artistisk egande-rätt (se
Eganderätt), som kallas Bernkonventionen. Den
sammanträder årligen i något af de länder,
som dess medlemmar tillhöra. I England
har den 1883 bildade, först af W. Besant
kraftigt ledda Society of authors, som ger
ut månadsskriften "The author", till ändamål
att bevaka litterär, dramatisk och musikalisk
eganderätt och har varit lyckosamt verksam för
ordnandet af denna inom den engelsktalande
världen. Royal society of literature of the
united kingdom, som har "the advancement of
literature" till syfte, har däremot icke spelat
någon roll. I Tyskland verkar ett flertal
författarföreningar, hvilka i allmänhet på
samma gång äro publicistsammanslutningar;
de största äro Deutsch-österrcichische
schriftsteller-genossenschaft, Verband deutscher
journalisten- und schriftsteller-vereine,
Reichsverband österreichischer journalisten
und schriftsteller, Pensionsanstalt deutscher
journalisten und schriftsteller (stiftad 1893,
öfver 800 medlemmar, mer än l mill. marks
kapital), Deutscher schriftstellerverband
(utgifver "Die literarische praxis") och
Allgemeiner schriftstellerverein (stiftad 1900,
2,000 medlemmar, utgifver "Die feder"). I Danmark
verkar Dansk j or j ätter j orening sedan 1894,
i Norge Norsk f or f ätter f orening (s. å.) och
i Sverige, utom Artisternas och litteratörernas
pensionsförening (med uteslutande det i titeln
uttalade syftet), Sveriges författarförening
(se d. o.) sedan 1893. Om svenska tidningsmännens
sammanslutning se art. rörande pressen.
Författarhonorar. Före boktryckarkonstens
uppfinning, då litterära alster spredos genom
afskrif-ning och mångfaldigandet af ett arbete
ej kunde på något sätt monopoliseras, erhöllo
författarna inga andra honorar för hvad de
skrefvo än de gåfvor, medelst hvilka deras
mecenater uttryckte sin belåtenhet. Furstar och
stormän belönade diktverk, som tilltalade dem,
och särskildt sådana, hvari de själfva eller
deras förfäder förhärligades. Poesien fick därför
ofta en afgjordt panegyrisk karaktär. Detta,
förhållande kännetecknar såväl den romerska
litteraturen under Augustus som t. ex. den
fornnordiska skaldediktningen. Under renässansen
med dess svärmeri för att bli förevigad af
en stor skald, hade författarna i allmänhet
understöd af kyrkliga och världsliga stormän, som
tilldelade dem sinekurer och pensioner. Dylika
belöningar, som ju ställde författarna i absolut
beroende af deras mecenater, fort-foro att vara
de egentliga honoraren äfven långt efter sedan
böcker börjat tryckas; det fanns näm-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
