421 Författare-Författarhonorar 422 anledning af en motion på Eiddarhuset af grefve A. Ehrensvärd (som dock äfven ville ha lifstidspen-sioner) 6,000 rdr att på Svenska akademiens förslag af K. M :t användas vare sig för till/älliga honorar åt vittra författare af utmärkt förtjänst, som däraf kunde vara i behof, eller ock samt företrädesvis till understöd åt yngre, mindre bemedlade personer, som visat framstående anlag för litterär verksamhet. Detta anslag har sedan dess årligen utgått. Emellertid ingick 1905 Sveriges författarförenings styrelse till K. M:t med hemställan, att K. M :t måtte utverka beviljandet af fasta understöd till utmärkta författare, och i anslutning härtill aflämnade K. M:t till 1906 års riksdag proposition om beviljande af 10,000 kr. årligen, till en början för tre år, till fasta årliga understöd åt inhemska skönlitterära författare af utmärkt förtjänst; detta förslag vann då - närmast af formella skäl - icke riksdagens bifall, men upptogs 1907 som enskild motion i Andra kammaren af Sveriges författarförenings ordf., professor K. Warburg, och riksdagen beviljade då för åren 1908-10 10,000 kr. årligen i detta syfte. Anslagen ha anvisats efter hörande af en sakkunnig nämnd, i hvilken K. M:t utsett tre ledamöter, Svenska akad. en och Sveriges författarförening en ledamot. Författare är i vidsträckt mening hvarje person, som affattat någon skrift, i pregnant mening åter en person, som i väsentlig mån eller rent yrkesmässigt sysselsätter sig med själfständigt arbete inom litteraturen (i viss mån synonymer äro litteratör och skriftställare; skald betecknar författare af rent skönlitterära, företrädesvis versifierade arbeten). Yrkesförfattarna ha i flera länder samman-slutit sig i föreningar för tillvaratagandet af sina intressen (se Författarföreningar). I åtskilliga stater har man, medveten om den stora betydelse goda författare ha för den allmänna odlingen, dels genom penningunderstöd sökt bereda dem arbetslugn och frihet från brödbekymmer (se F ö r-fattaranslag), dels genom särskilda institutioner beredt dem heder och väsentligt större möjligheter att verka för litteraturens och författarnas bästa (Franska akademien. Svenska akademien m. fl.). Till uppmuntran och understöd för deras verksamhet tjäna äfven de pris, hvarmed stater, samfund och institutioner (t. ex. de nämnda akademierna, "Albert Bonniers stipendiefond för svenska författare", se Bonnier; jfr froncourtakademien, Jeux floraux, Schillerpris, Grillparzerpris), belöna deras alstring, antingen med hänsyn till dennas värde i stort sedt - främst står i detta hänseende Nobelpriset i litteratur - eller för enstaka arbeten af visst slag. Den oerhördt utvecklade läslust, som nu, tack vare den allmänna skolundervisningen och den rastlöst arbetande förlagsverksamheten, kan iakttagas öfverallt, har skapat möjligheter för författare att vinna ofantligt inflytande i allmänna frågor och betydande ekonomisk vinst genom de ökade arfvoden, som möjliggöras af nutidens mäss-spridning af bokalster (jfr Författarhonorar). Vikten af att författares arbeten, deras andliga egendom, skyddas har framkallat en rad lagstiftningsåtgärder till deras fromma (se E g a n-d er ä 11, sp. 1410 ff.). Om författares juridiska ansvar se Tryckfrihet. Författarföreningar ha i regel till ändamål att tillvarataga sina medlemmars ekonomiska yrkesintressen, bilda stipcndie- och understödsfonder o. s. v., men ha ej, eller endast undantagsvis, litterära syften. Äldst af nu verksamma författarföreningar torde de franska vara. 1829 stiftades i Paris den ännu bestående Société des auteurs et composi-teurs dramatiques, hvars hufvudsyfte är att bevaka dramatiska författares intressen gentemot teaterstyrelser och som äfven bildat understöds- och pensionsfonder. Société des gens de lettrcs stiftades 1838 af L. Desnoyers och har vakat öfver den litterära eganderätten. Franskt initiativ framkallade 1878 den internationella Association liUéraire et artistique internationale, som bland sina medlemmar räknar äfven konstnärer, jurister, förläggare och hvars ingripande ledt till den mellanfolkliga öfver-enskommelse rörande litterär och artistisk egande-rätt (se Eganderätt), som kallas Bernkonventionen. Den sammanträder årligen i något af de länder, som dess medlemmar tillhöra. I England har den 1883 bildade, först af W. Besant kraftigt ledda Society of authors, som ger ut månadsskriften "The author", till ändamål att bevaka litterär, dramatisk och musikalisk eganderätt och har varit lyckosamt verksam för ordnandet af denna inom den engelsktalande världen. Royal society of literature of the united kingdom, som har "the advancement of literature" till syfte, har däremot icke spelat någon roll. I Tyskland verkar ett flertal författarföreningar, hvilka i allmänhet på samma gång äro publicistsammanslutningar; de största äro Deutsch-österrcichische schriftsteller-genossenschaft, Verband deutscher journalisten- und schriftsteller-vereine, Reichsverband österreichischer journalisten und schriftsteller, Pensionsanstalt deutscher journalisten und schriftsteller (stiftad 1893, öfver 800 medlemmar, mer än l mill. marks kapital), Deutscher schriftstellerverband (utgifver "Die literarische praxis") och Allgemeiner schriftstellerverein (stiftad 1900, 2,000 medlemmar, utgifver "Die feder"). I Danmark verkar Dansk j or j ätter j orening sedan 1894, i Norge Norsk f or f ätter f orening (s. å.) och i Sverige, utom Artisternas och litteratörernas pensionsförening (med uteslutande det i titeln uttalade syftet), Sveriges författarförening (se d. o.) sedan 1893. Om svenska tidningsmännens sammanslutning se art. rörande pressen. Författarhonorar. Före boktryckarkonstens uppfinning, då litterära alster spredos genom afskrif-ning och mångfaldigandet af ett arbete ej kunde på något sätt monopoliseras, erhöllo författarna inga andra honorar för hvad de skrefvo än de gåfvor, medelst hvilka deras mecenater uttryckte sin belåtenhet. Furstar och stormän belönade diktverk, som tilltalade dem, och särskildt sådana, hvari de själfva eller deras förfäder förhärligades. Poesien fick därför ofta en afgjordt panegyrisk karaktär. Detta, förhållande kännetecknar såväl den romerska litteraturen under Augustus som t. ex. den fornnordiska skaldediktningen. Under renässansen med dess svärmeri för att bli förevigad af en stor skald, hade författarna i allmänhet understöd af kyrkliga och världsliga stormän, som tilldelade dem sinekurer och pensioner. Dylika belöningar, som ju ställde författarna i absolut beroende af deras mecenater, fort-foro att vara de egentliga honoraren äfven långt efter sedan böcker börjat tryckas; det fanns näm-