423 Författarrätt-Förfil 424 ligen under århundraden ingen litterär eganderätt, utan tjuftryck kunde ega rum strafflöst. Ännu Ludvig XIV i Frankrike honorerade medelst pensioner och gratifikationer; Eacine, som ju räknade en stor europeisk publik, var hänvisad till dessa för sin utkomst. På samma sätt var det i Sverige, där t. ex. en stor del af lyriken under 1600-talet utgjordes af tillfällighetsdikter, för hvilka skalden äskade belöningar. Förnäma och rika personer uppträdde ofta som mecenater, bekostade tryckningen af böcker, som annars ej skulle fått förläggare och som därför dedicerades till de välvillige gynnarna i granna ordalag. Under frihetstiden hände det, att riddarhuset eller ständerna bekostade arbetens utgifvande eller gåfvo författarbelöningar. Gustaf III utdelade pensioner och sinekurer, t. ex. åt Bellman och Kellgren. Verkliga honorar efter vår tids mening utbetalades emellertid redan tidigt nog för dramatiska arbeten, hvilka uppfördes af medeltida gillen och skrån. 1500-talets skådespelarsällskap aflönade stundom fast anställda teaterförfattare, och t. ex. Shakspere skref endast för den trupp han tillhörde. Som det ej fanns något skydd för en författares arbete, kunde en konkurrerande trupp skaffa sig af-skrift af ett omtyckt stycke och uppföra det utan något hinder af, att det var såldt till annan teater, liksom en boktryckare kunde ge ut det utan tillstånd af författaren. Honoraren voro därför alltjämt mycket låga. Tjuftrycken florerade naturligtvis, särskildt i fråga om begärliga arbeten, och en skald som Tasso kunde ej hindra, att hans "Gerusalemme liberata" kom ut i sju olika upplagor, innan han hunnit ge sin dikt den slutgiltiga formen och själf befordra den till trycket. Teatrar och boktryckare (förläggare) började emellertid att inbördes skydda sig mot litterära stölder, och detta skydd kom i någon mån författarna till godo genom förhöjda arfvoden. I England har man tidigast fått förlagsrätten erkänd, om också icke alltid respekterad; 1681 stadgades där 12 pence böter för hvarje exemplar af skrift, som eftertrycktes af en annan firma än den, som låtit inregistrera arbetet i bokhandlargillets register, men långt förut vax eftertryck i regel icke att befara. Honoraren stegrades småningom, allteftersom läslusten tilltog och upplagorna kunde förstoras. Miltons "Paradise löst" (1667) honorerades endast med 18 pd st., Dryden fick 250 guinéer för sina fabler (1700) och hans Vergiliusöiversättning en på sin tid ojämförlig summa: 1,200 pd. Tolkningar af antika diktverk betalades länge afsevärdt mycket högre än engelska original. Så erhöll Pope för sin öfversättning af Ilia-den omkr. 5,000 pd, medan Fieldings "Tom Jones" inbragte blott 700 pd (1749) och Goldsmiths "Vicar of Wakefield" 60 pd (1763). På kontinenten voro honoraren mycket lägre, emedan lagstiftningen ej gaf skydd. Särskildt holländska piratupplagor förstörde utsikterna till honorar på den franska bokmarknaden. Voltaire skänkte bort manuskript till förläggare, hvaremot han förtjänade på sina skådespel. I Tyskland var det först vid 1700-talets slut, som några större honorar kommo i fråga; Klopstock erhöll blott 2 thaler arket för sin "Messias", Jean Paul 100 dukater för "Die unsichtbare loge". Goethe och Schiller däremot fingo väsentligt högre honorar - trots de många tjuftrycken -: "Die wahlver-wandtschaften" betalades med 2,500 thaler, "Aus meinem leben" med 12,000 thaler; inalles skall Cottas förlag 1795-1865 till Goethe och hans arf-vingar ha betalt närmare 900,000 och till Schiller och hans arf vingar nära 300,000 mark i honorar. Den utsträckta skolundervisningen, de ständigt förbättrade metoderna för böckers tekniska frambringande och deras spridning bland allmänheten samt den stora folkökningen i kulturländerna ha ökat den litterära publikens antal i högsta grad. Detta har möjliggjort större upplagor, och då numera en både internationell och inhemsk lagstiftning i de flesta länder skyddar den litterära eganderätten, ha maximisiffrorDa för författarhonoraren vuxit högst ansenligt under 1800-talet. Från dettas förra hälft äro väl Walter Scott och Eugëne Sue mest bekanta för sina höga arfvoden; den senare erhöll 200,000 francs för "Le juif errant", och den förre kunde på fyra år förtjäna öfver 70,000 pd. 1896, det år då Zola utgaf "Eome", hade han en inkomst af bortåt 300,000 francs; Daudet förtjänade 1889 120,000 francs. Freytag erhöll för "Die ahnen" omkr. 420,000 mark, Anthony Trollope 3,000 pd för en roman. En stor del utländska arbeten betalas långt högre som tidskrifts- eller tidningsbidrag än som böcker. De principer, efter hvilka honorar bestämmas, äro något olika i olika länder. I Sverige m. fl. länder utgår arfvodet i de flesta fall efter viss summa per tryckark och 1,000 exemplars upplaga, och det högsta honorar, som då förekommer, torde vara 50 kr. per ark och 1,000 ex.; i Frankrike och en del andra länder i allmänhet efter viss summa per ex. af upplagan; högsta franska honorar skall vara 75 centimes per ex. af vanlig romanstorlek och gängse pris af 3,5 francs. Teaterhonorar, som för framgångsrika stycken långt öfverträffa bokarfvoden, pläga beräknas efter viss procent på bruttoinkomsten af hvarje föreställning. Se Schack, "Ur gamla papper", III, s. 103 ff. (1897) och "Nord und süd" 1900, s. 78 ff. E-n B. Författarrätt. Se Eganderätt 2. Författning. 1. Ett till allmän efterlefnad af den högsta makten utfärdadt påbud om skedd lagstiftning. (Jfr Svensk författningssamling.) - 2. Detsamma som statsförfattning (se d. o.). H. L. E.» Författningsrätt. Se S t a t s r ä 11. Författningssamling, jur., en samling af lagar och förordningar i allmänhet eller för särskildt förvaltningsområde (t. ex. rörande medicinalväsendet). Dylika samlingar äro antingen officiella eller privata. Så utgifves i Sverige Svensk författningssamling (se d. o.) med "Bihang" genom en tjänsteman i Justitiedepartementet. Privata samlingar äro t. ex. Backmans lagsamling 1831-78, Svensk lagsamling, utg. af G. E. Lilienberg 1875- 85 med fortsättning af R. Skarin. I Finland utgifves officiellt "Storfurstendömet Finlands författningssamling", i Danmark "Lovtidende for kongeriget Danmark" jämte en "Ministerialtidende", i Norge "Norsk lovtidende". En internationell samling är "Annuaire de législation étrangëre", som i årligen utkommande band upptager de viktigaste lagarna från de särskilda kulturländerna utom Frankrike. Samlingen utgifves af "La société de législation comparée". Förfil, mek. tekn. Se Fil.