427 Förgir-Förgyllning 428 samt af kalabarböna och fysostigmin. En del gifter framkallar stark spottflytning och svettning (t. ex. pilokarpin och nikotin). Flyktiga gifter gifva ofta egendomlig lukt åt den utandade luften. En egendomlig hudfärg karakteriserar vissa förgiftningar: stark rodnad i huden genom vidgning af hudkärlen är ej ovanlig; särskildt starkt framträder detta symtom vid inverkan af amijlnitrit och andra nitriter samt nitroglycerin. Vissa gifter missfärga huden genom att framkalla gulsot (t. ex. fosfor) eller en gulsotlik färgförändring (pikrinsyra), andra genom att förändra blodfärgämnet, särskildt till methemo-globin (t. ex. klorsyradt kali, anilin, antifebrin, nitriter m. m.); huden blir häraf blåaktig till brungrå. En blåröd missfärgning (cyanos) kännetecknar f. ö. kväfningsartade tillstånd vid vissa förgiftningar (t. ex. med cyanföreningar), liksom af andra orsaker. En liknande missfärgning framkallar koloxid vid kolos- och lys g as förgiftning ar (jfr Koloxid). En gråbrun bronsering af huden kännetecknar den kroniska silfverförgiftningen (jfr Argyri). - Blödningar såväl i huden som från slemhinnor (blodiga kräkningar och uttömningar) och i inre organ förekomma t. ex. vid fosforförgiftning och i några andra fall. - Slutligen leda några förgiftningar till egendomliga psykiska symtom (rus af alkohol, opium, atropin, indisk hampa och haschisch, kokain m. fl.). - Några förgiftningar framkalla karakteristiska förändringar i kroppen, hvilka vid liköppningar äro i ögonen fallande och lätta att igenkänna. I en del fall kan giftet kemiskt påvisas i mag- eller tarminnehåll, i blod, lefver eller njure från lik efter i förgiftning aflidna personer; vid misstanke om förgiftning skola därför dessa likdelar insändas till rättskemisten för undersökning (jfr G ii t). - Beträffande förekomsten af förgiftningar är att märka, att sådana, bortsedt från alkoholrus, som ju är en alldaglig företeelse, äro ganska sällsynta i vårt land. Enligt uppgifter för 1903 skulle härstädes ha förekommit 99 dödsfall af gift, af dessa 22 genom kolos, 22 genom fosfor (ogifta kvinnor, som försökt giftet såsom abortivmedel) och 30 genom annat gift; dessutom tillkomma 25 fall af själfmord genom förgiftning. Om härtill fogas, att s. å. dogo i Sverige 78,610 personer, af dessa 2,202 af "våldsamma orsaker" och 695 genom själfmord, finna vi, att förgiftningar spela en ganska obetydlig roll. Genom lagen mot försäljning af fosfortändstickor har på kort tid fosforförgiftningarnas antal sjunkit betydligt. För att antyda, hvilka gifter som oftast ifråga-kornma, må anföras följande rapport om å lasarett och sjukstugor i Sverige under 1903 intagna förgiftningar (talen inom parentes beteckna dödsfall): förgiftning med syror och alkalier 34 (6), lysgas och koloxid 11 (1), fosfor 9 (6), sublimat 8, alkohol 5, karbolsyra, lysol och kreolin 3, opium och morfin 2, atropin 2, kloral och kloroform 2, arsenik, nictallsalter och jodoform hvardera l fall; öfriga förgiftningar 9 fall. Ang. antalet kroniska förgiftningar kunna i allmänhet inga uppgifter anträffas. - Behandlingen af förgiftningar växlar naturligen efter dessas art och efter de för handen varande symtomen. Läkare bör, om möjligt, snarast tillkallas. Själfva behandlingen går ofta ut på att aflägsna giftet genom magsköljning eller kräkmedel samt afföringsmedel, att mildra retning, kramp eller smärtor, att gifva motgift er, som oskadliggöra giftet eller motverka dess skadliga inflytande, att stimulera vid kollaps, dvala eller förlamning - särskildt att upphjälpa andning och hjärtverksamhet -, att vid upphetsning lugna nervsystemet, att värma upp den förgiftade, em hans kroppstemperatur är abnormt låg o. s. v. Behandlingen af kroniska förgiftningar - de oftast förekommande äro alkohol-, tobaks- och mordnförgiftning - består i första hand i att förhindra ett fortsatt bruk af giftet, en åtgärd, hvars genomförande på grund af patienternas begär efter gifterna i fråga ofta erbjuder mycket stora svårigheter. _ C. G. S. Förgir, skpsb., fogningen mellan två snedt afskurna timmer, såsom fig. utvisar. Stundom anbringas i förgiren ett laxstjärt-formigt lås. O. E. G. N.* Förgraf, fortif., kallas en framför yttergrafven anlagd graf, Förgir. . vanligen af flackgrafsform, med ändamål att dölja däri anbragta stormhinder. Jfr F al t v al L L. W:sonM. Förgrening (lat. ramificätio, af ramus, gren), bot., är en företeelse, som utmärker växtkroppen gentemot djurkroppen. Den beror därpå, att särskilda tillväxtpunkter utbildas, från hvilka växtkroppen uppbygges. Hos alger, t. ex. blåstång (Fucus vesicu-losus), Gigartina och Furcellaria, och lefvermossor, t. ex. Metzgeria och Marchantia polymorpha, sker förgreningen ofta så, att växtpunkten delas i två nya, som sedermera fortsätta att växa i hvar sin riktning (se fig. till art. Fucus). Härigenom uppkommer en s. k. äkta gaffelgrening eller dikotomi (se d. o.). Ännu vanligare är förgrening genom anläggande af nya tillväxtpunkter, hos de högre växternas skott (fanerogarnerna) i regel i bladvecken, där de gifva upphof till knoppar, som utveckla sig till nya skott. Härvid urskiljer man olika slag af förgrening. Fortsätter hufvudskottet att växa starkare än sidoskotten, uppstår såsom hos gran och tall en monopodial förgrening. Hufvudskottets spets kan dö, och knoppar kunna nedanför skottspetsen utveckla sig och bilda skott med annan tillväxtriktning än hufvudskottet (se Dikotomi). Slutligen kan förgreningen försiggå på så sätt, att hufvudskottet för hvarje år dör, men ersattes af ett sidoskott, som tillväxer i moderskottets tillväxtriktning och uppnår samma tjocklek som detta. De olika skottkedjorna bilda med hvarandra ett helt, så att en gren eller en stamdel, som är uppbyggd af dylika skott, ser ut att ha uppkommit af ett enda skott. En dylik skottkedja kallas ett sympodium. Sympodiala skott finnas ofta hos rotstockar, t. ex. Convallaria Polygonatum, och hos många löfträd, t. ex. alm, lind, pil m. fl. Se Skott. H. Un. Förgrodd, bot. Se P r o t h a 11 i u m och P r o-t o n e m a. Förgröning, Viresce'ns 1. Fyllomani (af grek. f y'Hon, blad, och mani'a. raseri), bot., missbildning, bestående däri, att blommans alla bladorgan omdanats till gröna blad, liknande örtbladen. Förgröning af endast en del af blomman, t. ex. hyllebladen, förekommer ej sällsynt hos klöfver, hvitsippa, Geum m. fl., och kallas f y 1-lodi (af grek. él'åos, likhet). Med gynofylli menas fruktbladens omvandling till örtblad. G. L-m. Förgyllning, kem. tekn., konsten att öfverdraga