429 Förgäfva-Förhandlingsmetod 430 ytan på föremål af relativt obetydligt värde med en ytterst tunn guldhinna för att ge dem ett dyrbarare utseende och skydda den mot inverkan af luft och fuktighet. Förgyllningen sker genom beläggning med bladguld, kallförgyllning, brännförgyllning eller galvanisk förgyllning. Med bladguld (se Bladmetall 2) förgyllas trä, sten, järn m. m. Dessa behandlas med en blandning af bly-hvitt och fernissa eller lim och krita, hvarpå bladguldet pålägges. Järnföremål renas med salpetersyra och upphettas, tills de blåanlöpa, och beläggas med bladguld. Sedan öfverstryker man med ett tunt lager fernissa för att skydda förgyllningen. Bladguldet framställes genom hamring och valsning af guld till bleck, som sist utslås mellan s. k. guld-slagarhinna, erhållen af nötkreaturs blindtarm. En kraftigare förgyllning erhålles genom plätering. Därvid tillgår så, att koppar- eller mässingsplåt belägges med gulclbleck, hvarefter båda pressas och valsas. Arbeten af pläteradt guld kallas ofta talmi- eller talloisguld (de fördes först i handeln af Tallois). Metallföremål förgyllas på något af de tre sista sätten. - Vid kallförgyllning går man till väga på följande sätt. Guld löses i kungsvatten, och däri läggas linnelappar, hvarpå indunstas till torrhet och brännes, då en aska af guld och fin-fördeladt kol erhålles. Denna gnides sedan med en i utspädd saltsyra doppad kork på det förut väl rengjorda föremålet. - Brännförgyllningen utföres med ett amalgam af 2 delar guld och l del kvicksilfver. Föremålen behandlas med salpetersyra, hvari något kvicksilfver lösts, och öfverstrykas med amalgamet, hvarpå kvicksilfret bortbrännes genom upphettning, önskas en rödaktig nyans, öfverstrykes föremålet med smält glöd- eller för-gyllarvax (innehållande vax, järnoxid, spanskgröna och alun) och upphettas öfver koleld, då spansk-grönans koppar legeras med guldet. Järn och stål öfverdragas före förgyllningen med en kopparhinna. - På våta vägen sker förgyllning därigenom, att man kokar föremålen med en utspädd lösning af guldklorid och soda eller pottaska. Galvanisk förgyllning utföres med en lösning af guldklorid i cyankalium. Om förgyllning af bokband se Bokbinderi och pl. Bokbinder i-m a skin e r. E-t N-n. Förgåfva, schackt., kallas det vid spel mellan spelare af olika skicklighet stundom förekommande bruket, att den skickligare före början af spelet borttager en pjäs (t. ex. kungslöparbonden) och låter den mindre skicklige få börja partiet. R-n B. Förgård, bot. Se K l y f ö p p n i n g. Förgärden, Vesti'bulum, anat. Se Hörselorgan och Könsorgan. Förgätmigej, bot. Se M y o s o t i s och Om-p h a l o d e s. Förgät mig ej, en i Stockholm utkommande veckotidning, som innehåller hufvudsakligen förströelseläsning. Tidningen uppsattes 1895 af etsaren A. Tallberg, med det engelska veckomagasinet "Tit-Bits" som närmaste förebild, öfvertogs 1896 af V. Kõersner och 1900 af aktiebolaget Förgät mig ej, hvarvid A. Hasselgren blef F :s redaktör och utgifvare, efter att från 1896 ha varit dess redaktionssekreterare. Tidningen utgår i en upplaga af omkr. 30,000 ex. Förhala, sjöv., medelst kablar eller trossar, fäst- gjorda i land eller i utförda ankare, eller ock medelst bogsering förflytta ett fartyg kortare sträckor, såsom från ankarplats till kaj eller' brobänk. Jfr Bogsera och Varpa. O. E. G. N.« Förhalning. sjöv., åtgärd, hvarigenom ett fartyg förhalas. Se Förhala. För-halning, sjöv., åtgärd, hvarigenom en tågända, ett sejnfall e. d. halas, så att "påstick-ningen" kommer tätt intill det block, skifgatt e. d., hvarigenom ändan eller sejnfallet löper. Jfr För 2 6, Hala för och Sticka på. H. W-l. Förhand, sjöv. I f ö r h a n d vid ett arbete sägas den eller de vara, som äro främst och leda arbetet; vid halning af ett tåg (en "ända") de, som befinna sig närmast beläggningsstället för att i rätt tid stoppa och belägga. - Komma i förhand, vid halning af en ända förflytta sig från "sladden" närmare ändans ledarblock, hvarigenom kraften bättre användes. - F ö r h a n d s b u k t, en del af ankar-kättingen eller ankartåget, som uppskjutes på däck, akter om beting eller bråspel, för att, då ankaret skall fällas, tillåta detsamma obehindradt nå bottnen. Jfr Akterhand, Beting och Bråspel. - Förhandskarl 1. F ö r h a n d sm a n, den, som är i förhand vid eller närmast leder ett arbete samt för dess utförande bär ett visst ansvar. O. E. G. N.* Förhandlingsmaxim. Se Förhandlingsmetod. Förhandlingsmetod, Förhandlingsprincip, Förhandlingsmaxim, jur., den anordning af rättegången, enligt hvilken sakens utredning är helt och hållet öfverlämnad åt parterna, hvilka förhandla inför domaren, som på grund däraf dömer. Den motsatta metoden kallas undersökningsmetod, emedan domaren själf, oberoende af parternas åtgöranden, undersöker saken och söker utreda dennas sammanhang. Dessa olika metoder kunna användas såväl i tvistemåls- som i brottmålsprocessen. I denna senare betecknas motsatsen vanligen genom uttrycken ackusatoriskt och inkvisitoriskt förfarande. - Denna motsats innebär egentligen endast en olikhet i domarens ställning och själf verksamhet i rättegången, men inverkar ej bestämmande på rättegångssättets karaktär i det hela. Skarpast har den framträdt i brottmålsprocessen. Inom civilprocessen sökte Fredrik II genom den preussiska "Allgemeine gerichtsordnung" (pro-mulgerad 1793) strängt genomföra undersökningsmetoden. Men i allmänhet har i fråga om tvistemålen förhandlingsmetoden vunnit öfvervägande till-lämpning. 1734 års lag antager icke någondera metoden i dess fulla renhet; i brottmålen tillkommer domaren en långt mer vidtgående verksamhet än i tvistemålen, ehuru äfven i dessa mål bristen på rättsbildade rättegångsbiträden måste ersättas genom domarens biträde åt parterna. I Norge och Danmark är förhandlingsmetoden skarpt genomförd i civilprocessen. - Företrädet i fråga om de olika rättegångsmetoderna kan icke bestämmas utan hänsyn till gifna förhållanden. Mot undersökningsmetoden kan anmärkas, att den gör domaren till part i saken och sålunda tvingar honom till en verksamhet, som med det egentliga domarkallet är oförenlig. Men då målet för all rättegång, ej mindre i tvistemål än i brottmål, måste vara sakens riktiga åtgörande på grund af en fullständig utredning af dennas sammanhang, bör förhandlingsmetoden ej .strängt fasthållas, där "parterna sakna förmåga att själfva