433 Förhör-Förkastning 434 öfvergått i suppuration. Sådana förhårdningar träffas ganska allmänt såväl i kroppens yttre delar som i dess inre organ. De försvinna oftast mer eller mindre fullständigt, fastän ej sällan först efter en ganska lång tid. Det är ingalunda alltid lätt att skilja emellan en förhårdning, induration, som till följd af sin natur bör vara öfvergående, transitorisk, och en verklig tumör. Förloppet gifver emellertid utslaget. Rsr.* Förhör, jur., anställes af polismyndighet med misstänkt person, innan rannsakning vid domstol företages (polisförhör). Konkursförhör kallas det sammanträde inför rätten eller dennes ordförande, vid hvilket konkursgäldenären beedigar uppgiften å boets tillgångar och skulder och där gode män utses. I rättegången vid öfverrätterna och hos öfver-exekutor, där förfarandet i regel är rent skriftligt, medgifves likväl s. k. m u n 11 i g t f ö r h ö r, då parterna få muntligenandraga,hvadde icke redan skriftligen anfört. Äfven Högsta domstolen eger besluta om hållande af förhör i där anhängigt mål. I- Afz. Föring. Se Handelsflottans pensionsanstalt. Förisæng. Se Föresäng. Förkalkning. 1. Bot. Se Cell, sp. 1393, och K a l k a l g e r. - 2. Patol. anat., detsamma som kalkdegeneration. Se Degeneration 6. Förkant, sjöv., den mot fören vettande sidan af ett föremål ombord, t. ex. stormastens förkant. Man säger äfven "på förkant(en) af" i st. f. på främre 1. förliga sidan af. Förkappning, art., betäckning till skydd för ett tidrör (se B r a n d r ö r). Förkastell, sjöv. Se Förskepp. Förkastelse, teol. Se Predestination. Förkastning, Sprickförkastning, geol., rubbning vid en vanligen lodrät eller brant lutande spricka eller brottlinje i jordskorpan på så sätt, att berglagren på sprickans ena sida sjunkit (kastats ned) i förhållande till motsvarande lager på andra sidan om densamma. Äfven själfva den linje eller yta, längs hvilken rubbningen försiggått, kallas förkastning (förkastningslinje, förkastni n g s p l a n). Bergartslager eller bergmassor rubbade genom förkastningar sägas vara förkastade. - Förkastningarna äro af mycket olika storlek, såväl hvad sprickans längdutsträckning beträffar som i fråga om måttet af den längs densamma försiggångna rubbningen. Höjdskillnaden, språnghöjden, mellan det sänkta partiet och det kvarstående är stundom blott en eller flera dm., men kan i andra fall belöpa sig till hundratals m. När så väldiga massor sjunka, uppstår längs förkastningssprickan en oerhörd friktion, i följd hvaraf inom lagrade bergarter det sjunkna partiets lager stundom befinnas böjda eller släpade uppåt, det kvarstående partiets böjda nedåt (se fig.). Vid andra tillfällen ha bergarterna närmast sprickan blifvit h. o. h. sönderbrutna och bilda en af kantiga stenskärfvor bestående, sedermera hopläkt bergartsmassa, s. k. förkastnings-1. rifningsbreccia. Förkastningar äro iakttagna i synnerhet inom stenkolsförande områden, äfvensom i vissa malmgrufvor. Man kan nämligen vid det underjordiska arbetet, då ett bestämdt kollager eller malmstreck följes, lättare än eljest konstatera deras närvaro, i det att kolflötsen eller malmen vid en förkastning tvärt tager slut, så att fortsättningen måste sökas högre upp eller djupare ned. På själfva jordytan äro förkastningarna i allmänhet icke märkbara genom några höjdskillnader, för så vidt icke berggrunden på förkastningssprickans upphöjda sida består af urbergets gnejs, granit eller andra jämförelsevis hårda och motståndskraftiga bergarter. De vid rubbningarna inom mindre hårda berglager ur- Förkastning genom horisontella lager af sandsten, skiffrar och stenkol, j jordbetäckning. sprungligen uppkomna höjdskillnaderna ha nämligen genom denudation sedermera blifvit till hufvudsaklig del utjämnade och de kvarvarande därefter ofta alldeles dolda af öfver berggrunden utbredda lösa jordslag. Synnerligen slående framträda nämnda förhållanden i Skåne, hvarest ett icke ringa antal förkastningar, hufvudsakligen i nordvästlig-sydöstlig riktning, genomskär berggrunden och har orsakat provinsens nuv. geologiska byggnad samt fördelningen af de där förekommande olikåldriga geologiska systemen. Så ha t. ex. stora områden af det jämförelsevis unga kritsystemets berglager genom förkastningar blifvit nedsänkta i nivå med vida äldre bildningar. Den för ögat merendels omärkliga förkastning, som sträcker sig från Höganäs i nordvästra Skåne till Ystad is. ö., beräknas i sin norra del (vid Höganäs) ha omkr. 180 m. språnghöjd, hvilken minskas i trakten af Hälsingborg, men sedan, från trakten af Landskrona, sannolikt är mycket större. De skarpt markerade skånska bergryggarna Eomeleklint, Söderåsen, Kullen och Hallandsås äro kvarvarande uppstående partier af den gamla urbergsgrunden, hvilka på ömse sidor begränsas af genom förkastningar djupt nedsänkta områden af olikartade sedimentära lagersystem. Äfven inom öfriga delar af Sverige äro förkastningar flerstädes påvisade. Närkes och Östergötlands af skiffrar och kalkstenar bestående silurområden ha bevarats från förstöring på grund däraf, att de genom förkastningar blifvit nedsänkta till nivå med den hårda, motståndskraftigare urbergsgrunden, och på så sätt erhållit ett jämförelsevis skyddadt läge. Utanför dessa områden äro de ursprungligen vidt utbredda silurlagren h. o. h. bortdenuderade. - Solstads kop-pargrufva i Småland, Dalkarlsbergs och Dannemora järngrufvor i Närke och Uppland äro kända för sina förkastningar, dock af ringa storlek. Större sådana inom urbergstrakter gifva sig tydligt till känna i topografien; så utgöra t. ex. de branta bergsluttningar, som i n. begränsa Bråviken, samt de mot Mälaren* och Saltsjön stupande branterna å Södermalm i Stockholm de kvarstående bergpartierna vid förkastningar, som sänkt de i respektive s. och n. angränsandeområdena. Vättern utfyller ett af två förkastningar begränsadt sänkningsområde. Äfven Kristianiafjo?-den och Eöda hafvet anses ha bildats i följd af förkastningar. En art förkastningar står i samband med berglagrens veckning; de kallas v e ek förkastningar och äro egentligen starkt hop-