437 Förkohiing-Förkylning 438 högste befälhafvare, då brist -på proviant är att befara. Kontant ersättning lämnas för hvad som sålunda innehållits. O. E. G. N.* Förkolning, kem., förstöring af organiska ämnen genom inverkan af värme, så att kol i mer eller mindre rent tillstånd därvid uppstår. För att förkol-ning skall ega rum, erfordras, att ämnet, som upphettas, fullständigt eller åtminstone till viss grad skyddas för luftens tillträde (torr d e s t i 11 a-tion; se Destillation), emedan i annat fall förbränning inträder. De organiska ämnena innehålla utom kol äfven syre, väte och kväfve, hvilka grundämnen under förkolningens förlopp afsöndras dels i förening med hvarandra, dels i förening med kol. Syret aflägsnas dels i förening med väte såsom vatten, .dels i förening med kol såsom koloxid och kolsyra. En del af vätet bortgår i förening med kol såsom kolväten af olika sammansättning och beskaffenhet. Kväfvet af skilj es i förening med väte såsom ammoniak, men i flera fall äfven i förening med kol och Täte såsom cyanammonium. Utom dessa produkter vid förkolningen bildas en mängd mer eller mindre flyktiga, kolhaltiga ämnen, som innehålla dels syre .och väte, t. ex. ättiksyra, träsprit, aceton, fenolarter (kreosot), dels kväfve, såsom anilin, pyridin, pikolin m. fl. Det vid förkolningen uppkomna kolet är alltefter råämnets beskaffenhet af olika egenskaper. Växtämnen lämna ett poröst och lätt antändligt kol. Stenkol ger ett mera fast och ej så lätt antändligfc kol (koks). Djurämnen lämna i allmänhet ett glänsande (kväfvehaltigt) kol, som utmärkes af sin förmåga att ur lösningar upptaga organiska färgämnen. De öfriga produkterna vid förkolningen äro af stor ?ikt för industrien (lysgas, lysoljor, tjärfärger m. m.). Alltefter råämnets beskaffenhet och den högre eller lägre temperaturen äro dessa produkter af olika beskaffenhet. De på kväfve fattiga växtämnena gifva ättiksyra, träsprit, aceton, metylamin och en tjära, som utgöres dels af terpentinkolväten och hartsartade ämnen, dels af fenoler och det fasta kolvätet reten. Enligt en ingående undersökning af P. K l a s o n försiggår kolningen af cellulosa i hufvudsak enligt följande formel: 8 C6 Hlft 05 = Cso HIS 04 + 23 H2 O + 4 C02 -f 2 CO + C12 H16 08. Hastigheten, hvarmed denna reaktion fortgår, börjar vid omkr. 270° blifva stor. Vid denna temperatur har cellulosans torra destillation ett exotermiskt förlopp. Brunkol och mycket bituminösa stenkol lämna en på paraffin, kolväten af sumpgas-serien och etylen-serien rik tjära af nära nog samma beskaffenhet som den naturliga bergoljan. Stenkolstjäran utmärkes genom sin rikedom på kolvätena naftalin, bensol, toluol, xylol, antracen m. m. samt genom sin halt af anilin och andra baser. Den tjära, som uppstår vid förkolning af animaliska ämnen, t. ex. ben, utgöres till största delen af kväfvehaltiga, vidrigt luktande organiska baser, pyridin, pikolin, pyrrol m. fl. P. T. C.* Förkopplingsmotstånd, elektrot. Se Elektriska maskiner, sp. 278, och Elektriska mätinstrument, sp. 292. Förkoppring, tekn. Se Galvanoteknik. Förkorkning, bot. Se Cell, sp. 1392. Förkortning, mus. Se D i m i n u t i o n. Förkroppning, bygnk., det förhållandet, att en list på en byggnad (kordonglist, taklist o, d.) eller på en panel, möbel o. s. v. föres omkring ett framskjutande parti (en pilaster, lisen o. d.) och icke afbrytes utaf denna. Å närstående fig. är den öfre delen af listen under häng- plattan "förkrop- pad" omkring f ram- språnget å frisen, medan den nedre delen af listen (med tandsnittet) stöter stumt emot framsprånget, afbrytes af detsamma. I. G. C. Förkrosselse, Hjärtats (lat. contritio cordis), teol., en dogmhistoriskt betydelsefull beteckning för ångern, de "förskräckelser uti samvetet", som uppstå, "när synden genom Guds lag blifvit rätt känd (Augsb. bek., art. 12). Dess betydelse ligger för den evangeliska kyrkan däri, att den bildar det nödvändiga villkoret för och genomgångsledet till bättringens "andra hufvudstycke": tron, som själf kan uppstå blott genom evangelium om syndernas förlåtelse och som ensam rättfärdiggör. Först där tron kommer till, kan ock ångern blifva sann och fruktbringande, emedan först så en verklig kärlek till Gud blir möjlig för människan. Härmed vänder sig den evangeliska kyrkan mot den katolska åskådningen: dels i allmänhet mot dess uppfattning af ångern såsom en människans förtjänst; dels speciellt mot dess uppställande -- vid sidan af den fullkomliga, af kärlek till det goda framspringande ångern (contritio) -- af en lägre, väsentligen af fruktan för straffet motiverad art af ånger (attritio) och dess lära, att äfven den senare, blott den är förenad med undfåendet af botsakramentet eller åtminstone med längtan därefter, är tillräcklig att åt människan utverka Guds nåd. Se Bot. E. Bg. Förkylning, med., betecknar i allmänhetens mun en af de vanligaste anledningarna till uppkomsten af en sjukdom. Såsom detta ord vanligen uppfattas, innebär detsamma, att huden å någon kroppsdel på grund af beröring med luften eller till följd af vät-skeafdunstning från densamma vid ett visst tillfälle utsatts för en mer eller mindre hastig och intensiv växling och nedsättning af temperaturen, under det att därvid värmeregulationen i just den exponerade kroppsdelen af ogynnsamma omständigheter hindrats i sin vanliga, fysiologiska funktion. Många personer anse sig ega vissa för dylika inflytanden särskildt känsliga hudpartier, Tid hvilkas afkylning ("förkylning") ett hos dem speciellt ömtåligt organ (en s. k. locus minoris resistentiæ) reagerar med ett inflammatoriskt sjukdomstillstånd, såsom snufva, hals-fluss, hosta, diarré etc. Det för förkylningen utsatta hudpartiet behöfver ingalunda ligga i omedelbar närhet till det organ, som insjuknar. Sålunda är det ju särdeles vanligt, att en afkylning af fötterna och en snufva ställas i orsakssammanhang med hvarandra. Såsom förklaring till detta förhållande nödgas man antaga hypotesen om inflytandet af en s. k. latent mikrobism, hvarmed förstås en på någon af kroppens slemhinnor aflagrad, så att säga slumrande depå af sjukdomsalstrande bakterier. Såsom en följd af slemhinnans afkylning eller, då afkyl-ningen egt rum å annan kroppsdel, genom någon från denna utlöst, nervös reflexinverkan på slemhinnans blodkärlssystem skulle denna latenta mikrobism underlättas i sitt angrepp på det sedan