443 Förlikningsdomstolar-Förliknings- och skiljenämnder 444 cessuella förlikningen såsom ett aftal, hvarigenom parterna genom ömsesidiga eftergifter reglera sitt mellanvarande. Äfven om den ena parten h. o. h. gifver efter för den andra, kan man i processen tala om förlikning. Det karakteristiska för förlikningen såsom processuellt institut är nämligen, att parterna genom aftalet afstå från domstolens pröf-ning af sitt mellanvarande. Förlikning i process har således den verkan, att processen afsUitas utan någon materiell pröfning från domstolens sida. I svensk processrätt förekomma bestämmelserna om förlikning i 20:e kap. Rättegångsbalken. Där stadgas bl. a., att då parterna förlikas inför rätta, förlikningen skall stadfästas af rätten, som har att gifva dombref å densamma. Detta dombref är icke en dom i egentlig mening; dess betydelse är att vara ett förklarande, att förlikningen tillkommit i vederbörlig ordning och att den skall lända till efterrättelse. Af domstolen fastställd förlikning skall enligt § 45 Utsökningslagen verkställas i den ordning, som för laga kraft egande dom är stadgad. I vissa utländska rättssystem har man inrättat särskilda myndigheter med uppgift att medla förlikning, och förlikningsmedlingen har gjorts till ett nödvändigt led i processen. I svensk rätt förekommer ej någon motsvarighet härtill. Se vidare Förlikningsdomstolar. 1. O. B. G. N.* 2. E. K. Förlikningsdomstolar. De kostnader och andra olägenheter, hvilka äro förenade med rättegång, ha fört till bemödandet att söka genom parternas förlikande förekomma sådan. I Frankrike tillsattes under den stora revolutionen särskilda ämbetsmän, fredsdomare (se d. o.), hvilka skulle utöfva detta förlikarkall, och förbud stadgades att vid domstol anhängiggöra en sak, i hvilken öfverenskommelse med laga verkan kunnat träffas, utan att den förut varit föremål för fredsdomarens åtgärder. I Danmark och Norge infördes i slutet af 1700-talet s. k. fö r-ligelsescommissioner, inför hvilka tvister i allmänhet måste undergå förberedande behandling i syfte att åstadkomma förlikning, innan de kunde af domstol upptagas. I de länder, hvilkas lagstiftning hvilar på den franska, har i allmänhet tvånget att söka förlikning numera blifvit upp-häfdt (Belgien, Italien, kantonen Geneve), utom för vissa slag af tvister. I Tyskland har part rätt, men icke skyldighet att kalla sin motpart inför underdomaren (amtsrichier) för att söka åstadkomma förlikning; endast i fråga om äktenskapsskillnad får rättegång icke anlitas utan ett sådant förberedande försök. Infinner sig icke motparten, medför detta ingen annan påföljd än att förlikningsförsöket anses förfeladt och saken förelägges rätten till pröfning. - I Sverige åligger det domaren att råda parterna till förlikning, sedan saken kommit inför rätta; någon förberedande åtgärd i detta syfte är icke stadgad. Förslag om införande af lagstadganden, som motsvara de franska och danska, ha väckts äfven i Sverige, utan att leda till annan påföljd, än att flerestädes förlikningskommissioner inrättats, hvilka sökt på frivillighetens väg verka för tvisters biläggande. 1873 inrättades (på förslag af S. A. Hedlund) i Göteborg en förlikningsnämnd, hvilken ännu består, men icke utöfvat någon namnTärd verksamhet. Det torde icke kunna bestridas, att väsentliga olägenheter äro förenade med tvånget att söka förlikning, i det att därigenom gifves en fördel åt den, som hårdnackadt vidhåller oberättigade anspråk, emot den, som hellre än att visa sig omedgörlig uppoffrar en del af sin goda rätt. Är rättskipningen god och icke förenad med öfver- drifna kostnader, är också behof vet af särskilda inrättningar för tvisters förlikande knappt nämn-vardt. - Om på frivillighetens väg upprättade s. k. förliknings- och skiljenämnder se d. o. I- Afz. Förlikningsman. Se Förliknings- och skiljenämnder, sp. 446-447. Förlikningsnämnd. Se Förlikningsdomstolar. Förliknings- och skiljenämnder (eng. boards of conciliation and arbitration) äro på frivillighetens, väg upprättade, vanligen af lika många arbetare och arbetsgifvare sammansatta, stående kommissioner 1. nämnder med hufvudsaklig uppgift att utjämna s. k. intressetvister i fråga om arbetsförhållandet. Man skiljer vid stridigheter af detta slag mellanrättstvister och intressetvister. Rättstvisterna i inskränkt eller egentlig bemärkelse röra sig om kränkning af redan ingångna arbetsaftal mellan bestämda personer. De afgöras af de allmänna domstolarna, såframt ej speciella domstolar äro för ändamålet inrättade, såsom i Frankrike conseils de prud'hommes och i Tyskland gewerbegerichte. Intressetvisterna afse villkoren för uppgörande af nya arbetsaftal (i fråga om arbetslön, arbetstid, arbetssätt, personlig behandling m. m.). De beröra vanligen ett flertal arbetare eller vissa grupper af arbetare såsom motpart mot en eller flera arbetsgifvare (tvister af kollektiv natur). Nara de rena intressetvisterna står en andra grupp rättstvister, för så vidt man tager detta ord i en mera omfattande betydelse än ofvan skett. Denna andra grupp omfattar tvister, som i likhet med de egentliga rättstvisterna afse redan existerande arbetsaftal, men som skilja sig från dessa senare därigenom, att det vid förevarande grupp af tvister är fråga om tolkning eller tillämpning för framtiden af någon aftalsbestämmelse. Ur socialpolitisk synpunkt äro intressetvisterna och de dem närstående rättstvisterna af långt öfvervägande betydelse. Erfarenheten har nämligen visat, att i de stora striderna inellaa arbetare och arbetsgifvare jämförelsevis sällan varit fråga om kränkning af redan ingångna aftal och om ersättning för däraf uppkommen skada. Strejker och stängningar (lockouts) ha oftast haft sin orsak i intresse-, icke i rättstvister. Förliknings- och skiljenämnder i egentlig mening leda sitt ursprung från England. 1860 lyckades det den bekante fabrikanten, sedermera ministern A. J. M u n d el l a, att genom upprättandet af en stående förlikningsnämnd få ett slut på de förbittrade strider, som under mer än ett århundrade tid efter annan uppflammat inom trikåtillverkningen i Not-tingham. Detta var upprinnelsen till det s. k. "Nottingham-systemet" eller "Mundellas system". Enligt detsamma skall nämnden, hvars alla kostnader lika fördelas mellan arbetare och arbetsgifvare, bestå af 22 af arbetarna och fabriksherrarna hvar för sig på ett år valda ledamöter, hälften arbetstagare, hälften arbetsgifvare. Hvarje tvistig-het skall först hänskjutas till ett utskott, som verkställer nödig utredning, innan frågan förelägges nämnden i dess helhet. Vid lika röster e?er, såsora