445 Förliknings- och skiljenämnder 446 en ogärna anlitad nödfallsutväg, ordföranden utslagsröst. Beslutet "anses bindande" för båda parterna. Nämnden sammanträder i regel en gång i kvartalet, men oftare, ifall omständigheterna så kräfva. Frågor rörande arbetslönen kunna tagas under öfvervägande, endast om anmälan en månad i förväg skett till sekreteraren. Hvarken strejk eller stängning får förekomma, så länge tvistefrågan är föremål för nämndens pröfning. Hela tyngdpunkten ligger i förlikningen, och något lagligt tvångsmedel för att bringa nämndens beslut till genomförande förutsattes icke. -- I sistnämnda afseende intages en olika ståndpunkt af det från 1865 inom byggnadsindustrien i Wolverhampton tillämpade s. k. "Wolverhampton-systemet", hvars upphofsman är domaren sir K u p e r t K e 111 e (f. 1817, d. 1894), som 1864 togs till råds af arbetsgifvare och arbetare i Wolverhampton efter en 17 veckors strejk inom byggnadsfacket. Vid lika röstetal inkallas en utanför stående skiljeman, och anordningar äro införda, som gifva skiljeutslaget bindande kraft. I detta syfte upptager nämnden till af görande tvistigheter blott från de parter, som förut i sitt arbetsaftal träffat kontraktsenlig öfverenskommelse att underkasta sig skiljenämnds beslut. Härigenom kan detta, såvida det icke är lagstridigt, exekveras af de vanliga grefskapsdomstolarna. - Den form för nämnden, som numera vanligen förekommer i England, är, såsom namnet board of conciliation and arbitration antyder, en sammansmältning af Mundellas och Kettles system. Ett försök att gifva lagens auktoritet åt denna kombinerade förliknings- och skiljenämndsinstitution på frivillighetens grund var den s. k. Arbitration act af 1872, författad af Kettle och af Mundella framburen i parlamentet. Genom denna lag stadgades, att skiljedom, som vore grundad på en under vissa förutsättningar tillkommen öfverenskommelse om- tvists slitande genom skiljedomare, skulle genom tvångsexckution kunna bringas till verkställighet. En viktig lag af senare datum är Conciliation act af 1896, som afser att befordra de privata nämndernas tillväxt och trefnad, utan att lägga band på deras frihet. - Af synnerligen stort intresse är lagstiftningen i vissa af de australiska staterna, särskildt i Sy d-Australien och Nya Zeeland. Dessa stater kunna sägas ha genom sina lagar på förevarande gebit slagit in på nya banor. Den ledande principen, som fått sitt mest utpräglade uttryck i Nya Zeelands lagstiftning, är obligatoriskt skiljedomsförfarande. - I flera af N ord- Amerikas förenta stater har man, i synnerhet efter de väldiga industriella striderna i början af 1880-talet, skapat lagstadgade former för förliknings- och skiljenämnder. Nämnderna äro dels lokala för vissa industrier inom mindre områden, dels statsnämnder, hvilkas verksamhet sträcker sig öfver en hel stat och till hvilka man i vissa fall kan vädja från den lokala nämnden. - En egendomlig form för dessa nämnder är införd i Frankrike genom lagen af 1892, hvilken antogs af kamrarna under intrycket af de stora strejkerna i Carmaux. På därom från endera parten till fredsdomaren framställd begäran eger denne att föreslå motparten att ingå på tillsättandet af en förlikningsnämnd (comité de conciliation), bestående af högst 10 delegerade, män eller kvinnor, utsedda till halfva antalet af arbetarna, till halfva antalet af arbetsgifvarna. Antages förslaget, sammanträder nämnden under fredsdomarens ledning. Uppnås icke någon öfverenskommelse, hänskjutes saken till skiljedomstol (conseil d'arbitrage), i det hvardera parten utser en eller flera skiljemän eller ock en gemensam skiljedomare. Enas icke skiljemännen, kunna de å sin sida utse skiljedomare sig emellan. Komma de ej heller of verens härom, skall sådan skiljedomare utnämnas af presidenten i närmaste civildomstol. På vissa håll har man utsträckt yrkes- 1. fabriksdomstolarnas förlikningsprocedur äfven till intressetvisterna. Så i Tyskland, där gewerbegerichte (nu gällande Gewerbegerichtsgesetz är af 29 sept. 1901} verka äfven som förliknings- och skiljenämnder (einigungsämter) rörande framtida arbetsaftal, såframt de tvistande å ömse sidor framställa begäran därom och utse ombud för förhandlingarna. Då gewerbegericht fungerar såsom einigungsamt, är domstolen sammansatt af ordf. och förtroendemän, utsedda af de tvistande, till lika antal af hvardera parten. Misslyckas förlikningen, eger nämnden att afgifva skiljeutslag. Fälles skiljedom, ega parterna inom viss tid att förklara, om de foga sig i densamma eller icke. Ufceblifvandet af sådan förklaring anses betyda detsamma som ett afböjande svar. I Sverige ha, med början på 1880-talet, i en del fall arbetstvister bilagts genom medling, vare sig förlikning eller skiljedom. Permanenta förliknings- och skiljeinstitutioner ha i några yrkesgrenar upprättats, men, med ett par undantag, icke förmått tillvinna sig någon större betydelse (jfr Förliknings-och skiljenämndskommitténs betänkande 1901, s. 36 ff.). Hvad angår de försök, som i vårt land gjorts att i lagstiftningsväg lösa ifrågavarande uppgifter, så är följande att anteckna. Vid 1887 års och flera följande riksdagar väcktes förslag örn utredning i och för lagstiftning i hithörande frågor. En riks-dagsskrifvelse 1899 föranledde omsider tillsättandet af en kommitté. Denna kommitté, deri s. k. förliknings- och skiljenämndskommittén, afgaf betänkande och förslag år 1901. (Dess handlingar förvaras i Riksarkivet.) I det af kommittén framlagda författningsförslaget gjordes ej skillnad emellan intressetvister och rättstvister, om ock förslaget särskildt afser den förra gruppen. Förslaget var byggdt.på den uppfattningen, att staten ej kan på förevarande område annat åtgöra än att upprätta ett "det allmännas organ, sorn för uppgörelses åstadkommande vid lämplig tidpunkt söker föra de tvistande till förhandling tillsammans och därvid genom framställande af förslag om befogade jämkningar och tillmötesgående eller om tvistens hänskjutande till tredje mans afgörande samt genom erbjudande af sitt biträde härvid på allt sätt söker framkalla en dylik uppgörelse och som vid sidan af denna sin verksamhet söker förmå arbetsgifvare och arbetare att själfva på förhand upprätta permanenta inrättningar, genom hvilka på förhandlingens väg arbetstvister förekommas eller biläggas och arbetsförhållandets lugn och ostördhet bevaras" (se kommitténs betänkande, s. 62 ff.). I fråga om organisationen af förmedlingsinstitutionen var kommittén delad i två meningsfraktioner. I det förslag, som framlades såsom kommitténs, hade man tänkt sig, att medlingsfunktionen skulle anförtros åt en enda person, benämnd förlikningsman, som skulle tillsättas af K. M :ts befallningshafvande för distrikt, bestämdt af K. M :t. En minoritet inom kommittén