447 Förlisa-Förlossning 448 ansåg däremot, att inom de af K. M :t bestämda distrikten skulle finnas ej blott en förlikningsman, utan äfven särskilda af arbetsgifvarna och arbetarna på förhand valda representanter, som skulle med förlikningsmannen såsom ordf. utgöra en allmän förlikningsnämnd för distriktet. Kommitténs förslag, i vissa delar omarbetadt inom Civildepartementet, framlades såsom k. proposition för 1903 års riksdag, men då kamrarna stannade i olika meningar, förföll frågan. Sedan K. M :t därefter uppdragit åt särskilda sakkunniga att granska det för sistnämnda riksdag framlagda förslaget och dessa sakkunniga vidtagit vissa ändringar, afläts ny proposition i ämnet till 1906 års riksdag. Den vann framgång och ledde till utfärdande af lag ang. medling af arbetstvister 31 dec. 1906. Lagen hvilar på samma hufvudprinciper som 1901 års förslag. Den hufvud-sakliga ändringen består däri, att förlikningsmannen, där han finner det erforderligt eller någon af de tvistande det påkallar, har att, efter samråd med de tvistande och sedan tillfälle lämnats dem att af gifva förslag, utse särskilda sakkunniga att med förlikningsmannen utgöra en nämnd för medlingens utförande. Förlikningsmännen åtnjuta arfvode af staten. E- K. Förlisa, sjöv., lida skeppsbrott genom strandning. Jfr Förlora. O. E. G. N.* Förlofning. Se T r öl o f ni n g. Förlofvade landet, d. v. s. löftets land. Se Palestina. Förlora, sjöv., lida skeppsbrott. Jfr Förlisa. - Förlorad säges om en fångning, stoppare o. d., som är afsedd att motstå en viss frestning, men brister, då större kraft användes. Jfr Nacka och Stot garn. O. E. G. N.* Förlossning, Födelse 1. Barnsbörd, obstetr., kallas den fysiologiska process, hvarigenom ett foster (se d. o. och där meddelade fig.) med dess bihang, nafvel-sträng, moderkaka, ägghinnor och fostervatten, lämnar moderorganismen och framfödes till världen. Hos människan utgör lifmodern vid slutet af hafvandeskapet en tunnväggig, mer eller mindre slapp säck, utfyllande större delen af den uttänjda bukhålan (se fig. 1). Största delen af lifmoderhålans utrymme upptages då af fostret, som i regel ligger längsriktadt, d. v. s. så, att fosterbålens längdriktning sammanfaller med moderns, med hufvudet föregående och stående i eller öfver bäckeningången (se Bäcken) och med armar och ben böjda och hoptryckta intill fosterbålens framsida. På ett ställe af lifmoderhålans vägg sitter moderkakan, och f. ö. beklädas väggen rundt om af de vid densamma fastsittande ägghinnorna eller fosterhinnorna. Mellanrummet mellan fostret och Fig. 1. Fostrets läge i lifmodern vid hafvandeskapets slut. brh brösthålan, mg mellangärdet, bkh bukhålan, mk moderkakan, mt den ännu slutna lifmoderhalsen. hinnorna utfylles af fostervatten (barnvatten) och nafvelsträngsslyngor. Den väg fostret under förlossningen har att passera, den s. k. mjuka förlossningsvägen, utgöres af lifmoderhalsen, slidan och yttre blygden. Dessa delar äro vid förlossningens början ännu slutna, men i deras väggar har under hafvandeskapet genom stark blodöfver-fyllnad pågått en uppluckringsprocess, hvarigenom de äro satta i stånd att under fostrets passage undergå den mest häpnadsväckande tänjning och utspänning, utan att nämnvärdt brista. Den sagda delar omgifvande bäckenkanalen har så godt som ingen förmåga af utvidgning, men är under normala förhållanden så rymlig, att den icke utgör något hinder för ett normalstort fosters passerande (om abnorma förhållanden se Bäckenförträngning). Ännu på 1500-talet hyllades de gamles åsikt, att fostret aktivt arbetar sig ut, i det att det tager spjärn med fötterna mot lif moderbottnen, men vi veta nu, att det under förlossningen förhåller sig fullkomligt passivt och drifves ut. Den drifvande kraften utgöres af muskelsammandragningar, dels i lifmodern, som liksom hjärtat är en ihålig muskel, arbetande oberoende af viljan, dels äfven under senare delen af förlossningen i bukhålans väggar. Orsakerna till, att lifmodern sålunda vid en viss tidpunkt, i regel först sedan fostret blifvit moget, börjar med stor kraft sammandraga sig och uttömma sitt innehåll, äro sannolikt flera, men ej med visshet kända. Man har bl. a. tänkt på ökad retbarhet hos lif modermuskeln till följd af den alltmer stegrade utspänningen, på den föregående fosterdelens tryck på nervcentra intill lifmoderhalsen, på rubbningar i sambandet mellan ägget och lif moderväggen, på anhopning i moderns blod af obekanta ämnen, som ej längre komma till användning, sedan fostret blifvit moget, och som reta liirnoderns nervcentra. Lifmoderns sammandragningar, som till skillnad från alla andra kroppens normala funktioner äro smärtsamma och därför erhållit namnet värkar (barnvärkar), äro af kort varaktighet, omkr. l minut, men tätt återkommande, i början af förlossningen dock med längre mellantider, hvar kvart eller så, mot slutet af densamma ofta slag i slag. Denna omväxling af arbete och hvila är af allra största betydelse för såväl moderns som fostrets befinnande. Den kraft, som värkarna utveckla, är mycket stor. Det har beräknats, att sammanlagda trycket på äggets hela yta under en medelstark värk uppgår till omkr. 150 kg., något som åskådliggör, huru förlossningsarbetet är ett kroppsarbete af strängaste slag. Effekten af värkarna under förlossningens första och längsta skede, det s. k. öppnings- eller utvidgningsskiftet, är i väsentligaste grad en småningom skeende vidgning och tänj ning af lifmoderhalsen, tillräcklig att låta fostret passera. Denna vidgning sker i de flesta fall förmedelst den del af ägghinnorna, som ligger öfver lifmoderhalsen, med däri varande fostervatten. Genom det af värkarna framkallade trycket inuti lifmodern pressas hinnblåsan och fostervattnet ned i lifmoderhalsen, som en kil trängande isär den. Sedan denna vidgning är fullbordad, brister i regel hinnblåsan, och en del fostervatten af rinner, "vattnet går". Förlossningen inträder därmed i sitt andra skede, utdrifningsskiftet, under hvilket fostret drifves igenom bäckenkanalen och ut genom blygden.