att en förmögenhet såsom helhet, d. v. s. en komplex af tillgångar och skulder, tillhör flera personer gemensamt, utan att dock de särskilda delarna af förmögenheten tillkomma dessa personer till bestämda anparter. Sådan gemenskap förekommer i svensk rätt för äkta makar i fråga om den (i allmänhet största) delen af deras förmögenhet, som benämnes kommuikabel; hvarderas andel häri kallas dess giftorätt. Efter en persons död består vidare förmögenhetsgemenskap beträffande hans kvarlåtenskap för stärbhusdelegarna, till dess arfskifte egt rum. Jfr Egendomsgemenskap. ^{C. G. Bj.} Förmögenhetsrätt, jur., den hufvudafdelning af civilrätten, som behandlar de enskildes rättsförhållanden till hvarandra i ekonomiska angelägenheter, där hänsyn till familje- och andra rent personliga förhållanden icke äro i första hand bestämmande för rättsreglernas innehåll. Förmögenhetsrätten har sedan gammalt indelats i sakrätt och obligationsrätt, till hvilka i modern civilrätt ofta lägges immateriell förmögenhetsrätt, ehuru de hithörande rättsförhållandenas karaktär icke städse är rent ekonomisk. ^{C. G. Bj.} Förmögenhetsskatt, finansv., dels, i formell bemärkelse, skatt normerad efter de skattskyldiges förmögenhet, dels, i reell bemärkelse, skatt, för hvilken förmögenheten utgör skattekällan. I regel böra ju skatterna kunna bestridas ur de skattdragandes inkomster, så att reella förmögenhetsskatter böra vara undantag; arfsskatten (se d. o.) är för aflägsnare skyldskapsgrader och större arfslotter i många länder en reell förmögenhetsskatt. -- Vid förmögenhetsskatt i formell bemärkelse kan skattenormen utgöras antingen af förmögenheten i dess helhet (allmän förmögenhetsskatt) eller ock af särskilda förmögenhetsobjekt (partiell förmögenhetsskatt). Vid den förra är det i regel nettoförmögenheten (d. v. s. efter afdrag af skulderna), som utgör skattenormen. Förmögenhetsskattens uppgift är dels att ersätta en inkomstskatt på inkomst af förmögenhet, dels att vid sidan af en allmän inkomstskatt fungera som en tilläggsskatt på inkomst af förmögenhet. I Schweiz, där förmögenhetsskatt sedan länge förefunnits, tjänar den i ett stort antal kantoner, hvilka ha en kombination af allmän förmögenhetsskatt och inkomstskatt på inkomst af arbete, båda dessa syften, i det att inkomsten af förmögenhet genom förmögenhetsskatten belastas tyngre än inkomsten af arbete genom inkomstskatten. I de kantoner (Basel-stadt, Basel-land, Solothurn och Ticino), som ha allmän inkomstskatt, innebär förmögenhetsskatten hufvudsakligen ett tyngre belastande af inkomsten af förmögenhet, och samma är förhållandet i de tyska stater, som ha allmän förmögenhetsskatt (Preussen, Baden, Braunschweig, Hessen, Sachsen-Gotha och Oldenburg) samt i Danmark och Norge. I dessa fall är den allmänna inkomstskatt, till hvilken den allmänna förmögenhetsskatten utgör ett komplement, grundad på en progressiv skattefot, men skattefoten vid förmögenhetsskatten är dock proportionell i flertalet fall (de tyska staterna, Danmark, Norge, kantonen Ticino) och progressiv blott i kantonerna Basel-stadt, Basel-land och Solothurn. Äfven teoretiskt är frågan om skattefoten vid förmögenhetsskatten ännu outredd. -- De små förmögenheterna äro i allmänhet befriade från förmögenhetsskatt, och därvid åtnjuta innehafvare af smärre inkomster större lindring än öfriga förmögenhetsinnehafvare. Med hänsyn till frågan hvad som bör inräknas i den beskattningsbara förmögenheten härska i vissa punkter olika meningar såväl i teori som i lagstiftning, såsom i afseende på bohag o. d., lifräntor m. m. Liknande osäkerhet råder i afseende på andra punkter, såsom om juridiska personers beskattning, lämpligheten af deklarationstvång m. m. ^{D. D.} Förmörkelser, astron. Solförmörkelser uppkomma därigenom, att månen under sin banrörelse kring jorden träder mellan solen och jorden och sålunda bortskymmer solen för oss. För att detta skall kunna ega rum, är det klart, att de tre kropparna måste ligga i det närmaste på samma räta linje och att månen följaktligen måste befinna sig i ekliptikans närhet, d. v. s. i närheten af någondera af sin banas noder. Af den omständigheten, att solen och månen vid en solförmörkelse måste vara i konjunktion, följer omedelbart, att solförmörkelser ej kunna inträffa annat än vid nymåne. -- Månförmörkelser inträffa vid de tillfällen, då jorden kommer mellan solen och månen och således hindrar den förra att belysa den senares yta. Villkoret för månförmörkelsers möjlighet är detsamma, som gäller för solförmörkelser, nämligen att månen måste vara nära ekliptikans plan. Emedan vid månförmörkelser solen och månen äro i opposition, kunna dessa förmörkelser inträffa endast vid fullmåne. -- Totala förmörkelser äro sådana, vid hvilka hela den förmörkade kroppen bortskymmes för våra blickar; partiella äro däremot sådana, vid hvilka endast en del af densamma fördunklas. Med ringformiga förmörkelser förstås sådana partiella förmörkelser, under hvilka endast midtpartiet af en himlakropps (solens) skenbara yta förmörkas, medan de delar, som ligga närmast kanterna, förblifva ljusa. (Vidstående fig. åskådliggör teorien för sol- och månförmörkelser. De mörkgrått streckade <img r>Schematisk bild af sol- och månförmörkelser. S solen, J jorden, M månen.

fälten beteckna månens, resp. jordens kärnskugga, de ljusgrått streckade fälten dessa himlakroppars halfskugga. På alla punkter af jorden, hvilka träffas af månens kärnskugga, blir solförmörkelsen total; på alla, som falla inom dess halfskugga, ter sig solförmörkelsen partiell. Når