463 Forna-Förnedring 464 månens kärnskugga icke fram till jorden, blir solförmörkelsen ringformig. Å andra sidan blir månförmörkelsen total eller partiell, alltefter som fullmånen helt och hållet eller endast till någon del inträder i jordens kärnskugga.) - Hvarje total solförmörkelse börjar och slutar med en partiell, till följd af jordens rotation och månens rörelse. En total solförmörkelse varar för en viss gifven ort högst 7-8 minuter och är ett lika storartadt som sällsynt skådespel. När solskäran blifvit smal, ser man (från någon hög ståndpunkt) månskuggan stryka fram öfver jorden från väster till öster; en blek och dyster skymning breder sig öfver landskapet, temperaturen sjunker, djuren bli oroliga pch uppsöka sitt läger, nattfåglar komma fram, och när totaliteten inträdt, synes månen som en djupsvart skifva, omgifven af solprotuberansernas gulröda eldtungor samt koronans silfverklara strålsken, hvarjämte Ijusstarkare stjärnor och planeterna framträda på det gröngråa himlahvalfvet. De senaste i vårt land synliga totala solförmörkelserna inträffade 1851 (södra Sverige) och 1896 (norra Lappland); härnäst blir en sådan synlig i Norrland 21 aug. 1914. - I olikhet med solförmör-kelsen är månförmörkelsen synlig samtidigt och likadan från alla de punkter af jorden, för hvilka månen står öfver horisonten, d. v. s. från halfva jordklotet. Äfven vid total förmörkelse förblir månen synlig, oftast i ett kopparrödt sken (emedan solljuset delvis brytes i jordatmosfären och på grund däraf träffar den i jordens helskugga befintliga månytan), och vid partiell månförmörkelse ter sig den af jordskuggan skymda delen blygrå. En total månförmörkelse varar högst l3/* timme. - I sol- och månförmörkelsernas inträffande finnes,en ^estäjnd period, som är beroende af jordens och månens rörelser. Emedan de nu nämnda förmörkelserna uteslutande äro beroende af solens, jordens och månens inbördes ställning, är det klart, att för hvarje gång, som dessa tre himlakroppar intaga samma inbördes lägen som rid en viss föregående förmörkelse, måste åter en förmörkelse af samma slag och under enahanda omständigheter inträffa. Denna period, som omfattar en tid af 18 år och 11 dagar, var bekant redan för de gamle kaldéerna, som kallade den Saros och genom sin kännedom om densamma voro i stånd att på förhand bestämma tiden för förmörkelserna. Den säkerhet, med hvilken man på detta sätt är i stånd att förutsäga förmörkelser, inskränkes i någon mån genom ojämnheterna i månens rörelse. Jfr Oppolzer, "Canon der finstcrnisse" (1887), hvari alla sol- och månförmörkelser fr. o. m. år 1207 f. Kr. t. o. m. 2163 e. Kr. äro förtecknade. - Till solförmörkelscrna höra, strängt taget, äfven de nedre planeternas, Merkurius' och Venus', passager förbi solskifvan, ehuru dessa himlakroppar, på grund af sina små skenbara diametrar, för oss bortskymma endast en mycket obetydlig del af solen. När nämligen en af dessa planeter är i nedre konjunktion med solen och dessutom befinner sig tillräckligt nära ekliptikan, se vi den som $n liten mörjc fläck röra sig öfver solskifvan. Merkurius' passager förekomma mycket oftare än Venus', men ha, på grund af Merkurius' mindre afstånd från solen, icke samma intresse och betydelse som dessa. De senare erbjödo nämligen under lång tid den enda tillförlitliga metoden att bestämma solparallaxen, af hvilken jordens afstånd från solen, enheten för alla dimen- sioner i planetsystemet, är beroende. De inträffa emellertid i regel ej mer än två gånger i hvarje århundrade, och då ganska tätt efter hvarandra. I I9:e årh. inföllo de på åren 1874 och 1882. Den senare var delvis synlig i Sverige. Nästa Venus-passager inträffa 8 juni 2004 och 6 juni 2012. Numera har man tillförlitligare och bekvämare metoderätt bestämma solparallaxen (se Parallax). - Ännu ett slag af förmörkelser bör här omnämnas,, nämligen förmörkelserna af Jupiters satelliter, hvilka inträffa, då dessa senare komma i planetens skugga. Dessa förmörkelser ha ett särskildt intresse därigenom, att de, enligt hvad Galilei först visade, med fördel låta använda sig till' longitudsbestämningar. Ur iakttagelser på dessa lyckades ock 0. Römer (se denne) att 1676 för första gången bestämma ljusets-hastighet. - Ang. det slag af förmörkelser, som åstadkommer de periodiska ljusväxlingarna hos-de s. k. Algolstjärnorna, se Variabla stjärnor. A. L-n. (B-d.> Forna, landtbr., det å marken sedan föregåendeår kvarvarande torra gräset. Jfr Bränning. Förnagla, krigsv., i fänghålet af en framladdnings-kanon indrifva en jämten, i ändamål att göra det omöjligt för fienden att använda kanonen till eldgif-ning. I fråga om bakladdningskanoner (hvilka oskadliggöras genom slutstyckets borttagande) användes ej ordet. W. G. B.* Förnamn. Se Namn. Förnedring, Kristi, teol. I dogmatiken plägar skiljas mellan två Kristi "tillstånd7' (lat. status): förnedringstillståndet (st. cxinanitionis), som, begynnande redan med Kristi aflelse och födelse, fortsatt genom hans lif i jordisk ringhet, når sin slutpunkt ii hans lidande och död, och upphöjelsetill-ståndet (st. exaltationis), begynnande med "nedstigandet till dödsriket", fullbofdadt genom uppståndelsen och förhärligandet. Kristi förnedring består enligt den gamla dogmatiken däri, att han under sitt jordelif i anseende till sin mänskliga natur mestadels-afstått från bruket eller utöfningen af den gudomliga makt och härlighet, hvaraf den dock i inkarnationen-blifvit delaktig, medan dock enskilda moment i hans lif, hans undergärningar, hans förklaring o. s. v. visa, att han alltjämt är i besittning däraf. Denna den lutherska ortodoxiens åskådning vann sin slutligaformulering under en häftig strid, som under förra hälften af 1600-talet fördes mellan teologerna i Giessen (Mentzer, Feuerborn m. fl.) och i Tübingen (Hafenreffer, L. Osiander, Thummius m. fl.), af hvilka de förre representerade den segrande ståndpunkten, medan de senare lärde, att Kristus äfven såsom människa utöfvade de gudomliga egenskaperna, blott på ett fördoldt sätt. Men på ömse sidor var man, liksom öfver hufvud den äldre dogmatiken, ense därom, att förnedringen kunde gälla endast Kristi mänskliga natur, då tanken på en den "gudomliga naturens" eller "logos"' själfförnedring skulle strida mot Guds oföränderlighet. Denna här afvisade tanke har däremot i nyare tid upptagits i den frän den framstående dogmatikern G. Thomasius utgående, därjämte af Liebner, Gess, F. von Frank, A. von Gettingen m. fl. representerade s. k. teosisläran. Ordet kenosis ("själfutblottning", af grek. kenün, uttömma, utblotta) är hämtadt från Fil. 2: 7. I anslutning till Fil. 2: 6 ff., hvarmed 2 Kor. 8: 9; Joh. 16: 28; 17: 5 o. s. v. pläga sammanställas, an-